Hoten från AI kommer från staten
Många har kommenterat det senaste året om de potentiella farorna med artificiell intelligens; särskilt de stora AI-personligheter som Elon Musk , Yoshua Bengio , Geoffrey Hinton , Yann LeCun , och Gary Marcus . Men de kanske inte är rätt personer att lyssna på i detta avseende, eftersom hoten från AI i grunden är politiska. De flesta forskare och tekniska experter, hur begåvade de än är, så är de vanligtvis inte politiska. De är i allmänhet inte insatta i politiska frågor, med undantag för de lagförändringar som rör deras arbetsområde. Ingen förväntar sig att en uppfinnare skall förstå de politiska och sociala konsekvenserna av sin uppfinning.
Brist på förståelse om AI-hotens natur
Detta förklarar varför dessa AI-experter vanligtvis fäller ganska naiva och fantasilösa kommentarer om hoten från AI; såsom ”vi måste uppmana företag att pausa AI”, eller ”regeringen måste definitivt involveras”, ”människor kan skada andra med AI”, vi vill inte att ”AI ska hamna i fel händer”, eftersom ”dåliga aktörer” skulle kunna använda AI, o s v. Dessutom verkar ibland de potentiella hoten från AI minimeras, och ibland överdrivas. Det som alla dessa AI-hotbedömningar har gemensamt är att de aldrig identifierar den ”dåliga aktören” som har sämst meritlista av alla: staten.
Detta är helt klart en blind fläck. För dessa AI-experter är den grundläggande skillnaden mellan stat och samhälle obefintlig; det är alltid ett kollektivt ”vi” som skall hantera de potentiella hoten från AI. Det är just den varningen som den libertarianske tänkaren Murray Rothbard uttryckte så tydligt i Anatomy of the State (1974): ”Med demokratins uppkomst har statens identifiering med samhället fördubblats… Den användbara kollektiva termen ”vi” har möjliggjort en ideologisk förklädnad av det politiska livets verklighet.”
Även om det är svårt att skilja staten från samhället i denna tid av statsingrepp och korruptionskapitalism, är det viktigt att göra det. Staten är, enligt den weberska standarddefinitionen, ”ett mänskligt samhälle som (framgångsrikt) gör anspråk på monopol genom legitim användning av fysiskt våld inom ett givet territorium”. Staten skiljer sig alltså till sin natur helt frånresten av samhället. Som den frihetlige ekonomen Ludwig von Mises varnade i boken Omnipotent Government (1944): ”Regeringen är i huvudsak ett negation av frihet.” Med andra ord, så minskar friheten när statligt tvång ökar. Även om storföretagens makt kan påverka regeringar för att få förmånlig behandling när rättsstatsprincipen kan bändas (vilket ofta kan ske), är det tydligt vem som håller i tyglarna. Det är nödvändigt att överge myten om den ”välvilliga staten ”.
Sett i detta ljus är det nödvändigt att för all ny teknik fråga sig i vilken utsträckning staten kontrollerar denna teknik och dess utveckling. I detta avseende är AI:s ställning svag, eftersom de flesta stora AI-aktörer (som Google , Microsoft , OpenAI , Meta , Anthropic), deras grundare och deras grundteknologier, har stöttats på viktiga sätt av staten. USA:s statsfinansiering har bidrag till deras forskning och infrastruktur. DARPA (Defense Advanced Research Projects Agency) och NSF (National Science Foundation) finansierade den tidiga forskningen som gjorde de första neurala nätverken (d v s grundtekniken för alla större AI-labb idag).
Denna utveckling är inte förvånande, eftersom staten naturligtvis försöker använda sig av alla möjliga medel för att bibehålla och utöka sin makt. Rothbard återigen: ”Vad staten framför allt fruktar är naturligtvis alla grundläggande hot mot sin egen makt och sin egen existens.” Hoten från AI bör således ses från två sidor. Å ena sidan kan staten aktivt använda AI för att öka sin makt och sin kontroll över samhället (enligt ovan), men å andra sidan kan AI också utgöra en utmaning för staten gemom att stärka samhället både ekonomiskt och politiskt. Hur är det i detta fall?
Kommer AI att rubba maktbalansen?
Hotet från AI kan alltså inverka på den sköra maktbalansen mellan stat och samhälle, eller för att uttrycka det mer sociologiskt, mellan den styrande minoriteten och den styrda majoriteten. Detta förhållande beror på vem som drar mest nytta av nya maktinstrument när de uppstår; tidigare såsom tryckpressen, bankväsendet, TV, internet, sociala medier och nu… artificiell intelligens. I vissa fall använde staten dessa verktyg för att öka sin kontroll, men vissa av dem kan istället ge samhället makt. Till exempel var TV ett medium som utan tvekan stärkte den styrande minoritetens ställning, medan sociala medier för närvarande förstärker majoritetens politiska inflytande, på bekostnad av den styrande minoriteten. Samma fråga gäller därför AI: kommer AI att ge staten makt på bekostnad av samhället, eller blir det tvärtom?
Som framgår ovan engagerade sig staten i AI för länge sedan, redan i det teoretiska och inledande forskningsskedet. Idag tillhandahåller den falske libertarianen Peter Thiels Palantir AI-baserad mjukvarulösningar till amerikanska myndigheter. Målet är att förbättra statens övervaknings- och kontrollförmåga över befolkningen genom att bygga en centraliserad, nationell medborgardatabas (inklusive den mardrömslika möjligheten till ”predictive policing” d v s förutsägbar polisaktivitet). Företaget Anthropic samarbetar också med Palantir och Amazon Web Services för att ge amerikanska underrättelse- och försvarsmyndigheter tillgång till sina AI-modeller. Och Meta kommer att göra sina generativa AI-modeller tillgängliga för den amerikanska regeringen.
Det är sant att sådana initiativ i teorin kan göra statlig byråkrati mer effektiv, men detta kan ju i sig också öka hotet mot individuell frihet. Oroväckande nog anses denna utveckling vara ”normal” och väcker inte några frågor bland journalister och experter inom AI-branschen.
Ur ett samhälleligt perspektiv kommer AI så småningom att leda till radikala företagsförändringar och produktivitetsökningar, avsevärt större än internets ”informationsrevolution” för en generation sedan. Men de politiska konsekvenserna, för den styrda majoriteten, kan bli betydande, eftersom AI kan ge varje individ en personlig forskningsassistent och ge enklare tillgång till kunskap även inom områden med digitala ”grindvakter”. Rutinmässiga uppgifter kan tas över av AI, vilket kan frigöra tid för mera värdefulla aktiviteter, inklusive politiskt engagemang. Till exempel kan AI göra det lättare att förstå och kontrollera statlig verksamhet, som att sammanfatta lagstiftning i ett enkelt språk, analysera budgetar och utgiftsdata, faktagranska politiska påståenden i realtid. Därigenom kan kunskapsklyftan mellan regeringar och vanliga medborgare minska.
Naturligtvis skulle denna ökade politiska makt i samhället kunna hämmas om tillgången till AI villkorsprövas. Om staten behåller övertaget inom AI skulle det kunna försvaga dissidenter och ifrågasätta förtroendet för oberoende journalister. Detta kan hända när en stat använder sig av AI för övervakning, propaganda, eller värre, särskilt när staten bara känner sig löst bunden av sina konstitutionella begränsningar… Detta är tyvärr fallet inte bara i USA, utan även med de flesta stater och överstatliga organisationer.
Framtiden för AI, såsom AGI , agentisk AI och fysisk AI , kommer bara att göra denna diskussion om AI-hot ännu viktigare. Denna AI-utveckling kommer att öka möjligheten till rättighetskränkningar från statens sida, men också öka möjliga motåtgärder på individ- och samhällsnivå. Mycket kan bero på om framtidens många AI-funktioner till största delen kommer att vara öppna, decentraliserade och krypterade. Denna framtid är fortfarande osäker, men det politiska ramverk som presenteras ovan kan fortsätta att vara giltigt.
De politiska utmaningarna runt AI är långt större än vad de dataforskare som utvecklar AI verkar inse. Hoten med AI överensstämmer med de hot som all ny teknik utgör om den används på ett harmfullt sätt av staten. Det är därför viktigt att allmänheten inte bara lär sig om AI och omfamnar dess potential, utan också ser den i det större sammanhanget; nämligen den politiska kampen för frihet.
Omarbetning av originaltext på https://mises.org/mises-wire/threats-ai-come-state