Vi har en helt ohållbar situation i landet. Det är nästan alla överens om, även om problemformuleringarna skiljer sig om man frågar Aftonbladets ledarsida, Stefan Ingves eller Henrik Jönsson.
Få skribenter och proffstyckare vågar dock inte riktigt ta bladet från munnen, år 2022. Hela sju år efter den så kallade ”flyktingkrisen”. Lätthögerns avlönade opinionsbildare talar om hårdare straff, etablissemangsvänstern och Socialdemokraterna frågar sig retoriskt hur saker och ting hade sett ut om vi haft fler fritidsgårdar och akvarellkurser i problemområdena.
Socialdemokraternas klassiska väljarkår börjar närma sig åttiostrecket och med stor sannolikhet är höstens val det sista för många av dem. Detta vet partiet om och därför har man systematiskt och totalt hänsynslöst skapat ett debattklimat där det är snudd på kriminellt att yppa kritik mot förd invandringspolitik.
Rasistpartiet blev invandrarnas favorit
Historiskt har Socialdemokraterna stått betydligt närmare Hitlers nationalsocialistiska Tyskland än det borgerliga Storbritannien eller det kommunistiska Sovjet. Den rasistiska ådran i partiet konkretiserades år 1965 med Tage Erlanders ord om medborgarrättsrörelsen i USA.
– Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.
Dessa ord visar inte bara på tidsandan, vilket många inom socialdemokratin ursäktar Erlander med. Orden beskriver mycket tydligt var partiet stod i förhållande till sina egna väljare. Socialdemokraternas existens bygger på att man får möjlighet att föra talan åt en underdog. När Tage Erlander yttrade orden så var Socialdemokraternas underdog den etniskt svenska arbetarklassen. Arbetarklassen var vid denna tidpunkt mycket ointresserad av att Sverige skulle ha någon omfattande invandring, av förklarliga skäl. De invandrare som jobbade tog jobben för svenskar, de invandrare som inte jobbade skulle försörjas med bidrag och bostad ur den välfärdskassa som Socialdemokraterna använde som motiv för skyhöga skatter.
Åren gick och arbetarklassens levnadsstandard förbättrades avsevärt, de flesta hade numera råd med radhus, personbil och utlandssemester. Det ledde i sin tur att arbetarna började överge socialdemokratin som man tyckte tog en för stor del av lönen i skatt, det blev helt enkelt olönsamt att som arbetare rösta på Socialdemokraterna. Istället gick man till Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna.
Ett parti i kris
Partiet insåg att man behövde agera snabbt. Från att ha varit ett tämligen invandrarfientligt parti som bett tyska myndigheter att stämpla judars pass med ett stort rött J blev man nu Sveriges mest invandrarvänliga parti.
Sverige behövde invandring för att klara välfärdens utmaningar, Sverige behövde fler ingenjörer, läkare och arbetare. Flosklerna avlöste varandra och propagandan synkroniserades hela vägen från ABF till Aftonbladet, som även den sömlöst gått från att under kriget vara starkt pronazistisk till att kort efter kriget bli ”oberoende socialdemokratisk”.
Stora mängder utomeuropeiska invandrare gavs permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap. Denna utveckling nådde sin kulmen 2015 och har sedan dess resulterat i över 100 000 nya invånare per år. Socialdemokraternas investering tycks ha gett utdelning trots allt, under valnatten 2018 stod det klart att uppåt hundra procent hade röstat på Socialdemokraterna i utanförskapsområden som Rinkeby, Gottsunda, Fittja och Rosengård.
Importerat valboskap är en term som kommer upp då och då, men förstår oppositionen allvaret i att Socialdemokraterna cementerar sin makt för varje år? Förstår man att Sverige samtidigt slits sönder kulturellt, socialt och trygghetsmässigt i kölvattnet av Socialdemokraternas ofattbara makthunger?
Kastrerad opposition
Antagligen inte. Moderata ungdomsförbundet pratar hellre om ”segern” i att kvinnor numera kan göra abort i hemmet. Ulf Kristersson å sin sida vill helst prata straff, och hans 20 centimeter längre följeslagare Ebba vill mest visa upp det senaste modet eller lägga upp ytterligare en selfie från skjutbanan.
Ingen inom oppositionen, knappt ens Sverigedemokraterna, verkar vilja ta i det faktum att vi idag har uppåt en miljon röstberättigade individer som tycks tro att Socialdemokraterna bokstavligen betyder susialbidrag. Ingen metafor eller lustighet här. En miljon röstberättigande individer tror att valsedeln på något sätt är en blankett som fylls i för ytterligare bidrag. Flera avslöjanden har också visat att lokala religiösa ledare i dessa områden spridit denna villfarelse, antagligen på uppdrag av partiet, i utbyte mot en ny moské eller en nytt salafistiskt dagis. Ett mycket, mycket farligt fenomen som hotar Sveriges demokrati.
