Ibland är det svårt att inte känna vemod
Förbjud EU-anställda att bära hijab, föreslår Sverigedemokraterna. EU:s institutioner ska vara en fristad, inte en plats för förtryck! Orden yttras av deras toppnamn i EU; Charlie Weimers. Partiet har sannerligen fallit tungt. Från en förespråkare av Swexit till ett parti som genom avhoppad kristdemokrat levererar integrationspolitiska utspel från och om EU-byråkratins korridorkomplex.
Nu vill man också expandera EU med Ukraina, Georgien och Moldavien. Gränslöshet är ett ord som kommer för mig.
Hijabutspelet är samma skiva som vevats runt sedan 80-talet: Man ska minsann ta seden dit man kommer. Med andra ord: de däringa invandrarna ska minsann integreras. Eftersom Weimers och SD håller den åsikten, får man nog förutsätta att de menar att föremålen för integrationsutspelen ska förbli bosatta i EU och därmed även i Sverige.
Någon logik finns nämligen inte i att vilja få till stånd en omfattande återvandring och samtidigt aktivt driva en politik som alienerar invandrare från hemlandets kultur.
Gängen kommer att göra Sverige till en failed state. Skjutningar och sprängningar. Infiltrerade myndigheter. Det är kört! Boomergubbens klagan har vi hört till leda. Men Sverige kommer inte att klappa ihop av organiserad brottslighet. Empirin är överväldigande: såväl etniskt homogena som mångkulturella samhällen har haft organiserad brottslighet och maffia de senaste dryga 100 åren (eller mer) utan att rasa ihop.
Mångkulturella USA fick både italiensk, irländsk och judisk organiserad brottslighet. Dessa lever ännu idag. Parallellt blev USA ett av världens rikaste länder. Japan och Italien hade och har sin egen maffia, trots att de är etniskt homogena samhällen.
Att mångkulturen kan ha en maffia som den ordnade och laglydiga delen av samhället borde krossa med den starkes rätt, ska inte förväxlas med påståenden om samhällets nära förestående kollaps.
Delar av alternativmedia och en del socialmediefigurer på högerkanten har blivit besatta av vad de kallar “Palestinarörelsen”. En lös samling demonstranter som ockuperat delar av såväl det offentliga rummet som vissa institutioner. Exempel på det senare inkluderar min egen arbetsplats på ett universitet i Stockholm. Därtill har en handfull riksdagsledamöter känt oro utanför riksdagen och minister Bolin blev handfast trakasserad av demonstranter. Det sistnämnda var hemskast av allt – en minister riskerade pöbeluppfostran dryga två sekler och tre miljoner invandrare efter Axel von Fersens våldsamma död.
Men någon rörelse är det definitivt inte fråga om. Den saknar organisation och talespersoner av sådant slag vi normalt kräver för att ett kollektiv människor ska beskrivas som en rörelse. Våldskapitalet är lågt. Ena stunden ska vi skratta åt en ofärdig man med krycka (“kryckmannen”). Nästa stund förväntas vi vara rädda för hans meddemonstranter. Det är parodiskt. Hundratusentals Sverigedemokrater upprörs och delar frenetiskt bakom skärmen i hemmets trygga vrå. Det är cuckigt. Ett tecken på dåligt självförtroende och krokig rygg.
Den verkliga nyheten med demonstranterna är att polisen låter dem hållas. Och den politiska och byråkratiska makten gör ingenting åt saken (den sak som alltså är polisiärt ointresse och inkompetens). Där borde alternativmedia spendera sin tid. Det tål att påminnas om hur svensk polis uppvisat flathet under både Husby- och Påskkravallerna (som var verkligt farliga händelser).
Ovan är tre exempel på fenomen som sysselsätter en majoritet av den nationella opposition som gör anspråk på att “rädda Sverige”. Fenomen som är distraktioner och ingenting annat. Tids- och energitjuveri som allra minst. I värsta fall rent kontraproduktiva dumheter, som i fallet “först ska vi lajva socialingenjörer på invandrarna, sedan få dem att återvandra”.
Den verkliga faran är ett långsamt förfall; kulturellt, materiellt och demografiskt. Ett svenskt folk vars andel av befolkningen snabbt minskar. Inom några decennier är vi en minoritet. Majoriteten kommer utgöras av sekulära och ack så integrerade invandrare och deras ättlingar. Huruvida vi kastar några få tiotusental islamister ur landet påverkar överhuvudtaget inte den utvecklingen.
Kanske blir det rentav den icke-svenska majoriteten som kastar ut islamisterna. Vid sidan av sitter spillrorna av ett folk, vars minne av ett svenskt Sverige bleknar.
Du fokuserar på andra kulturers tillkortakommanden istället för att bry dig om din egen och kräva dess överhöghet med hävdvunnen folklig rätt.
Du kritiserar andras demonstrationer, men demonstrerar inte själv.
Du ondgör dig över vänsterns förmåga att organisera sig, men organiserar dig inte själv.