Ingen civilisation utan religion

Titeln är en omskrivning av den franske politiske filosofen Joseph de Maistres formulering Partout où vous verrez un autel, là se trouve la civilisation. På svenska blir det ungefär ”Varhelst man ser ett altare där finner man civilisation”. För den sekuläre svensken är det naturligtvis ett befängt påstående. Vi behöver ingen religion, vi har demokrati! Det är höjden av civilisation!

Kanske har vi fortfarande civilisation, även om vi blir allt fler som menar att massdemokrati snarare förebådar slutet på civilisation. President John Adams påstod att alla demokratier begår självmord. Om vi utgår ifrån att vi fortfarande har civilisation bör vi åtminstone fråga oss hur länge till.

Låt oss kliva ner från de höga sekulär-demokratiska hästarna en stund och ödmjuka oss en smula. Finns det något i de Maistres ord? Vad kan han ha menat att det finns för koppling mellan altaret och civilisationen? Hur är det i så fall relevant för oss idag?

Inglehart-Welzels kulturkarta är välkänd. Den visar folkets värderingar för världens nationer i ett två-dimensionellt diagram. På den horisontella x-axeln står omsorg om kollektivet kontra individens självförverkligande. På den vertikala y-axeln står sekularism kontra gudstroende.

För ett tag sedan lade jag märke till något som jag inte tänkt på tidigare: x och y är inte oberoende variabler utan korrelerade! Det syns bland annat på den tomma fjärde kvadranten, utrymmet nere till höger. Gudstroende nationer är inte särskilt upptagna med den typ av navelskådning och självförverkligande som upptar människors medvetande i Sverige. Men ännu intressantare för denna diskussion är den likaledes tomma andra kvadranten, området uppe till vänster. Sekulära nationer saknar omsorg om sitt eget folk! De bryr sig inte om folket går under så länge de får resa, renovera badrummet och pimpla fina viner. Detta är just vad Joseph de Maistre påstår. Utan religion ingen civilisation. För det första kan civilisation inte uppstå utan en sammanhållande religion. Och om civilisation en gång lyckats uppstå, och religionen sedan avskaffas, går den snart under i materialism, egoism och kollapsande födelsetal.

Ja ja, korrelation är inte automatiskt kausalitet, bla bla. Det vill säga diagrammet bevisar inte att sekularism orsakar ointresse för folkets överlevnad. Jag påstår ändå att det finns ett starkt orsakssamband. Här följer tre kausala mekanismer.

Villigheten att uppoffra, och till och med offra sitt liv, för högre mål är starkt i ett gudstroende samhälle. Löften om Valhall, himmelriket eller 70 jungfrur har motiverat korsfarare, vikingar och muslimer att offra sina egna liv för sitt folk och sin övertygelse. Friskt vågat hälften vunnet. Utan män som är villiga att ta stora risker kan fienden inte hållas på avstånd och ingen civilisation byggas. I det sekulära samhället krigar man i Mello, på arenan, eller med tangentbordet. De riktigt tuffa riskerar på sin höjd sitt själsdödande jobb på kontoret.

En gemensam religion är en enande kraft, betydligt starkare än att då och då samlas på Sergels torg för att skråla över Tre kronors bronsmedalj. En religion innebär gemensamma värderingar, en känsla av att vi hör ihop, vårt samhälle är bättre än de andras och vi måste hålla ihop för att skydda det mot den hotfulla omvärlden. Enighet är styrka, mångfald är enfald och svaghet. Fientliga konfliktideologier som feminism och socialism får svårt att väcka intresse.

Födelsetalen är högre i religiösa samhällen. Män älskar sina kvinnor, kvinnor älskar sina män, och föräldrar älskar sina barn. I det sekulära samhället får dagis- och skolbarnen lära sig om alla möjliga tekniska hjälpmedel för hur de kan förlusta sig ”säkert” utan att riskera att bli gravida eller få klamydia. Om ”olyckan” ändå är framme står skattebetalarna för lösningen. I det gudstroende samhället får ungdomar lära sig att livet är heligt, en stor familj är början på en egen dynasti, trygghet och makt. Låga födelsetal innebär med matematisk säkerhet civilisationens undergång.

Om Joseph de Maistre har rätt, finns det bara ett enda sätt att återställa Sverige till det homogena, trygga och framgångsrika land det en gång var: genom att gå tillbaka till den kristna grunden.

—

Joseph Marie, greve de Maistre (1 april 1753–26 februari 1821), var jurist, diplomat och politisk filosof. Han är främst ihågkommen som en av de intellektuella föregångarna till den moderna konservatismen.
Maistre föddes i kungariket Sardinien och blev känd för sitt försvar av monarkin och den samhälleliga hierarkin under perioden omedelbart efter den franska revolutionen. Trots att han var fransk till språk och kultur var Maistre undersåte till kungen av Piemonte-Sardinien, som han tjänade i olika statliga befattningar. Bland annat var han ledamot av Savojens senat (1787–1792), ambassadör vid det ryska kejsardömet (1803–1817)[4] och statsminister vid hovet i Turin (1817–1821). Maistre var en central gestalt inom motupplysningen och en föregångare till romantiken. Han betraktade monarkin både som en gudomligt sanktionerad institution och som den enda stabila styrelseformen. Maistre hävdade att upplysningens rationalistiska förkastande av kristendomen var direkt ansvarigt för skräckväldet och det kaos som följde på revolutionen i Frankrike 1789.

—

Omslagsbildens källa och licens här.