Det måste sägas rakt ut – ett folkmord pågår just nu i Palestina. Redan utblottade liv förstörs av bomber. Oskyldiga barn får sina korta liv brutalt avslutade, klagande kvinnor slaktas med tårar i ögonen. Det finns för närvarande ingen fred och inget hopp för det palestinska folket.
Men i väst lever vi vidare som om den här verkligheten inte existerade. Vi fick lära oss “aldrig mer”, men “aldrig mer är nu”. Vi intalade oss själva att vi skulle ha agerat, protesterat – mot våra omoraliska regeringar – om vi hade levt under den “mörkaste timmen”. Vi var övertygade om att vi aldrig skulle vara så passiva som de människor vi såg på korniga svartvita filmer.
Ändå står vi här inför det pågående folkmordet på palestinierna och krigsbrotten mot libaneserna. Vi kanske förstår att vi borde skrika och säga emot, men vi gör det inte. Vi vänder bort vår uppmärksamhet – dock inte alla av oss, det måste sägas – och fortsätter med våra liv och våra nöjen.
Vi kan i alla fall trösta oss med att denna brist på empati inte är unik för västvärlden. Som människor bryr vi oss helt enkelt inte mycket om när något inte rör vår egen lilla värld. Vår empati till händelser kyls ner när vårt avstånd till dem ökar, geografiskt, men också tidsmässigt och kulturellt. Santayana skrev: “Vi ogillar att trampa på en blomma, för dess form blomstrar i vår egen fantasi, vilket vi kallar skönhet, men vi skrattar bort de pinor vi uthärdat i barndomen och känner ingen vånda över mänsklighetens oberäkneliga lidande bortom vår horisont, för ingen liknande bild kan då leda till en ångerfull upplevelse i vår egen barm.”
Häri ligger en viktig sanning om mänskligheten. Vår brist på empati för lidandet bortom vår horisont är naturlig och mänsklig. Sådan medmänsklighet kan bara framkallas inombords genom en medveten ansträngning.
Denna likgiltighet inför det lidande, som människor vållar andra människor långt bort, borde chocka oss eller åtminstone leda oss till själviakttagelse. Men vi är likgiltiga till och med inför vår likgiltighet. Vi kan rättfärdiga detta på många sätt, till exempel genom att säga att vi inte kan föreställa oss vad som verkligen händer där borta. Som Nietzsche sa: “den stora brist på fantasi som vi lider av hindrar oss från att känna medlidande med andra varelser.”
Vi rättfärdigar också vår ståndpunkt genom att säga oss själva att vi har överfört både vår handlingsförmåga och vårt ansvar till våra politiska företrädare, genom att lägga en valsedel i en urna. Och vi säger att vår brist på medkänsla för det palestinska folkets lidande beror på att vi inte har sett de hemska bilderna. Om vi vill undvika att bli utsatta för dessa så hjälper massmedierna oss verkligen. Internet svämmar över av bilder och videoklipp på lidande Palestinier, men massmedia väljer att inte visa det. Ibland undviker vi också att titta på bilderna för att inte konfronteras med vår mänskliga natur.
I psykologi, i kognitiv beteendeterapi, behandlas fobier och ångest ibland med exponering. Ju mer vi utsätter oss för våra rädslor, till exempel vår rädsla för spindlar eller vår rädsla för att tala offentligt, desto mer blir vi avtrubbade inför dem. Genom att titta på foton och filmer av våra irrationella rädslor, kan vi övervinna dessa. Efter den första chocken, vänjer vi oss vid de känsliga intrycken och blir starkare. Denna avtrubbningsprocess genom exponering måste göras försiktigt, steg för steg.
I Palestina och Libanon verkar den israeliska armén nästan använda sig av en liknande exponeringsprocess. De utsätter världen för små mängder av sitt våld för att långsamt göra till och med folkmord accepterat med tiden. Den israeliska befolkningen har för länge sedan avtrubbats, majoriteten har ingen medkänsla för palestinierna. Zionistregimen avtrubbar nu hela världen till sitt folkmord genom långsam exponering.
Först dödades några palestinier, sedan förstördes en byggnad, sedan ett helt område. När vi blivit avtrubbade bombade de flyktingläger och vi reagerade knappt. Anfallet mot Libanon sades i början bara vara ett “kirurgiskt” anfall i ett fattigt område i Beirut. Befolkningen påstods redan varit evakuerade för sin säkerhet. Vi intalade oss själva att mänskligt liv iallafall skonades. Sedan kom våldsamma explosioner, men i en övergiven byggnad sades det. Vi intalade oss själva att det var nödvändigt, trots allt. Sedan, när vi blivit tillräckligt avtrubbade, blev hela byar med sina kyrkor utplånade inför våra ögon. Och vi reagerade knappt.
Även om vi kan förbättra vår inställning till livet, kan vi inte förändra vår mänskliga natur. Den naturen låter oss känna relativ kärlek och skönhet för minsta småsaker, men den ger oss också en relativ likgiltighet och okänslighet för mänsklighetens lidande bortom vår horisont. Med tanke på detta bör de brott mot internationell rätt som har begåtts, inte bara i år utan i årtionden av Israel i Mellanöstern, och av andra stater på andra håll, tjäna som en påminnelse. Det är nämligen meningslöst att förvänta sig en förändring av människan som skulle förbättra världen och bringa fred. Istället är det nödvändigt att minska staters makt och kämpa för frihet i världen.
