måndag, maj 27, 2024
HemPolitikMitt möte med islam

Mitt möte med islam

Hösten 2016 satt jag i bastun på Sturebadet tillsammans med en person som då stod mig mycket nära. I ett andetag berättade hon att hon konverterat till islam, gift sig med en muslimsk man och att hon var gravid.

Jag visste att det var islamofobiskt att bli rädd. Men det blev jag. Skiträdd.

Någon månad senare träffades vi igen. Hemma hos henne. Han gav mig en stel svensk högerarmskram. Han föddes i Jordanien men släkten var från Palestina och sen blev det komplicerat. Han hade bott här sen barnsben, om jag förstod rätt. Han talade ren rinkebysvenska och kunde den svenska mentaliteten mycket väl. Efter bara en halvtimme kände jag att jag borde be om ursäkt för det förtryck han och hans folk ständigt utsätts för av oss svenskar.

Jag beställde böcker om islam ifrån biblioteket och anmälde mig till en kurs i Modern politisk islam vid Uppsala Universitet.

Nästa gång vi sågs var hon klädd i slöja, en sån som sitter under hakan och som gör att det ser ut som om ansiktet sticker fram ur ett rör. Jag fick tårar i ögonen. Skyllde på avgaserna i parkeringshuset. Jag fick ingen kram av honom den gången. Han reste sig inte ens, utan satt kvar i soffan.

Vi halkade in på traditioner och julfirande. Han sa att svenskar firar jul som en ursäkt för att dricka sprit. Hon skulle inte fira jul i år.

– Det känns fel mot Allah.
– Tycker Allah att det är fel att du firar jul med din familj?
– Nej, det vet jag inte. Men det känns fel i mitt hjärta. Du förstår islam har flyttat in i mitt hjärta. Det känns så rätt alltihopa nu för tiden.

Jag frågade om hon hade läst koranen. Nej, hon behövde inte det. Men de hade såklart ett vackert exemplar stående i bokhyllan. Jag vände mig till honom och sa att jag läst en del om islam och nämnde några kända islamska tänkare. Han nickade och tittade på henne som såg glad ut över att jag visat intresse för deras religion, men han sa inget. Sen reste han sig, sa att han behövde gå och försvann in på sitt rum. Väninnan och jag satt kvar en stund till. När ett ämne kändes svårt för henne sa hon ”Inshallah, det är ändå inte vi som bestämmer” eller ”Inshallah, det är ändå redan skrivet i sten”. Hon visade en broschyr från en organisation som hette Islamic Relief, som de skänkte pengar till och som jag kanske också ville donera pengar till?

För många år sedan var jag praktiserande buddhist under ledning av den nu bortgångne munken Thich Naht Hanh. En sak han sa gjorde starkt intryck på mig: ”Kom ihåg att hålla buddhismen som du håller i en giftorm, annars blir du förgiftad.” Och så visade han genom att sträcka ut armen, nypa ihop tumme och pekfinger och stirra den lära, som han ägnat hela sitt liv åt att förmedla, i ögonen med förskräckt min.

Det kändes inte som om det fanns något religiöst över min väninna och hennes man. Inget av det ödmjukt sökande, den förvirring, den villighet till ansträngning, den skoningslösa självrannsakan eller den stramhet som jag förväntar mig av en troende. De kändes snarare pösiga och slappa. De verkade inte bry sig särskilt i om de hade förstått Allahs budskap på rätt sätt. Verkade strunta i om de fick Allah att skämmas eller inte. De kändes snarare förgiftade. Som bitna av en giftorm.

Vi hördes alltmer sällan. Pratade på telefonen en gång och det kändes att någonting låg i luften. Hon ville säga något. Till slut kom det:

– Jag säger inte att du ska konvertera. Det är såklart ditt val och det är islam som måste komma till dig. Men jag tror att det skulle göra dig till en bättre människa.

19 december 2016. Julmarknaden på Breitscheidplatz. Tolv döda, 48 skadade.

I februari började ett barn att växa även i min mage.

Båda lärarna på kursen var troende muslimer. Studenterna bestod av en pensionerad militär som tjänstgjort för FN under många år, två inbundna ungdomar som inte sa ett ljud under hela kursen, och jag.

Det var intressant. Hur allt hade börjat. De olika grenarna. Men jag som är speciellt intresserad av det mänskliga psyket blev djupt berörd av Muhammeds uppväxt. Redan innan födseln blev han faderlös och strax efter födseln skickades han till en fosterfamilj. Han återvände senare till modern men som även hon dog när han var sex år gammal. Han omhändertogs då av farfadern, som också han gick bort, varpå han fick bo hos sin morbror. Som vuxen led han av ångest och depressioner och drog sig undan och bad och mediterade i en grotta. Det var där koranen kom till honom via en ängel. En bit i taget, ofta tillsammans med hallucinationer.

Jag lånade hem ett exemplar av koranen. Öppnade den andäktigt som man gör när man öppnar en helig skrift och blev uppriktigt chockad. Jag hade förväntat mig något vackert. Men det var inte ens en sammanhängande text. Den gick knappt att läsa. Den påminde om dagböcker skrivna av psykpatienter som jag brukade läsa när jag hängde på biblioteket i min ungdom. Utrop, fragment, motsägelser, skruvat och obegripligt.

22 mars 2017. London. Sju döda.

På kursen hade vi nu kommit till de islamska ”expansionerna” som läraren de kallade dem. De var ju fredliga och bra, till skillnad från ”invasioner” som är dåligt. Då brast det till och med för den stoiske militären:

– Fredliga expansioner?!

Vi fick se en bild på hur Islamiska Staten hade tänkt sig kalifatets utbredning. Det var otäckt att se. Jag ville säga något. Men visste inte vad. Jag kände inte att jag kunde kräva av läraren att säga något dåligt om islam. Det skulle vara som att kräva att onkologen ska fördöma cancer. Men det skavde ändå eftersom det fanns saker som var dåligt. Islamofobi var dåligt till exempel. Liksom rasism, kolonialism och imperialism.

7 april 2017. Stockholm. Fem döda.

Mitt barn var nu drygt 12 veckor i magen. Hon skulle komma till oss den 23 oktober. Ebba Åkerlund blev 11 år gammal. Jag ryser än idag när jag tänker på Ebbas far. Att försöka sopa ihop pulvret av ens existens efter att ha mist sitt barn och samtidigt lyssna på kärleksmanifestationerna nere på Sergels torg som gick ut på att nu jävlar måste vi älska varandra ännu mer. Vi måste älska muslimerna ännu mer. För i just det låg en mycket, mycket vedervärdigt skruvad ton av att Ebba blivit överkörd för att vi inte älskat muslimerna tillräckligt mycket.

Det blev allt sämre stämning i klassrummet. Jag tyckte att jag började förstå logiken. Om en person som var muslim gjorde något dåligt då skulle han först skalas av från sitt islam och sen dömas. För det var inte islamet i honom som gjorde honom ond. Vi dömer en islamsk terrorist efter att vi skalat bort islamet. Med en nazist eller sverigedemokrat var det dock tvärtom. Då ska nazismen eller rasismen sitta kvar när vi dömer. Sitta kvar och kanske till och med utses till det som utlöst ondskan. Aldrig att man hörde ”Ja, men det var inte nazismen i honom som fick honom att göra så!”

20 april 2017. Paris. Två döda.

Jag letade vidare i samhällsdebatten efter islamkunskap och hittade på Utbildningsradions hemsida att ”Muhammed förstår att han är en profet och börjar predika. Hans budskap om att alla människor är lika mycket värda hotar de rika och mäktiga i staden…” Jag baxnade. Kan det finnas någon enda person som kunde tro på detta? Att en sorts Annie Lööf hade stått i den arabiska öknen för 1300 år sedan och predikat allas lika värde? Inte ens personen som skrev det kunde på allvar ha trott att det var sant. Var det röstfiske? Var de så desperata? Var det rädsla? Var alla i själva verket lika rädda som jag?

22 maj 2017. Manchester. 22 döda, 800 skadade.

Nybildad, påverkad och engagerad försökte jag lite trevande att ge mig in i debatten. Ingen visste någonting om islam. Och ingenting ville de veta. Jo, en sak visste folk; eftersom jag pratade om islam så var jag ”en sån där” som man inte pratar med. Bara tar avstånd ifrån och dömer.

Islam var i debatten som psykopaten i mötesrummet. Ingen vågade kritisera, ifrågasätta eller peka på. Och den som gjorde det ändå, blev snabbt utsedd till rummets paria.

Det var meningslöst. Jag tystnade.

16-21 augusti 2017. Barcelona. 16 döda 152 skadade. 

Jag tror inte att Muhammed fick någon koran av Gud. Jag tror att han fick den av en psykos. Jag tror att det är den främsta anledningen till att islam är så osammanhängande och motsägelsefullt.

Jag tror att muslimer är som kristna, buddhister, judar, vilka som helst. Med den stora skillnaden att deras urkund är resultatet av en psykisk sjukdom och att det därmed är lättare för en muslim att begå ondska än någon som följer ett sammanhängande gott budskap.

Jag tror att rädslan att prata om islam och den reflexmässiga instinkten att skydda islam, hänger ihop med denna skevhet. Det som är falskt vill ogärna komma ut i ljuset och låta sig granskas.

Omslagsbild: © Vyacheslav Argenberg / http://www.vascoplanet.com/, CC BY 4.0, beskuren

Cecilia Carlsson
Cecilia Carlsson
Uppretad hona med ungar. Lycklig bybo. Intellektuell antiintellektuell med ett genuint ointresse för etablissemangets hit-och-ditande och ett nästan dåraktigt intresse för allting annat.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här