Monopolet på ljudinspelning vid rättegång

Den politiska makten motiverar statliga monopol på olika sätt. Systembolaget anses främja något som kallas folkhälsan. Läroplaner ska – antar jag att man menar – göra goda liberaldemokratiska medborgare av tillskjutande årskullar och läroplansverksamheten är ett tydligt statligt monopol. Våldsmonopol är ett begrepp som används flitigt, men förmodligen har en mindre klar betydelse än folk överlag tänker på. Vi medborgare har ändå någon form av nödvärnsrätt och den inbegriper utövandet av proportionerligt våld. Begrava våra döda har staten uppdragit till Svenska kyrkan – oavsett de dödas tro. I några få fall har kommuner istället givits uppdraget.

Monopol är knepiga saker och jag vill nog mena att de ”klassiska” monopolexemplen – hur relevanta de än är – kan skymma sikten för den fulla vidden av monopoleriet.

Härförleden bevistade jag en tingsrättsförhandling vid Sundsvalls tingsrätt och blev då varse ett monopol nytt för mig. Målet gällde ett antal fall av hets mot folkgrupp och den tilltalade är en bekant till mig. Åsiktsbrotten hade begåtts på X och polisanmälts av Tomas Åberg, den så kallade Näthatsgranskaren. Jag närvarade för att visa min bekant mitt stöd och fick på köpet tillfälle att studera en tingsrättsförhandling där åtalet gällde just hets mot folkgrupp.

Jag har ingen särdeles erfarenhet av domstolsförhandlingar. Tidigare har jag närvarat vid en tingsrättsförhandling och en förhandling i Högsta domstolen. Den senare rörde ett skadeståndsmål mot staten i efterdyningarna av ett rätts- och myndighetsövergrepp på en äldre man. Staten hade vidgått sin skuld i sak men skadeståndets storlek var tvistigt. Den gången ville jag skriva om förhandlingen i Högsta domstolen och frågade därför rättens ordförande om jag fick spela in ljudet i salen. Det gick bra.

Det gick inte bra i Sundsvall. Förhandlingen hölls på grund av salsbrist i säkerhetssalen. En glasvägg separerade rätten från åhörarna och det gick inte att få kontakt med rättens ordförande. Istället frågade jag ordningsvakten som släppte in oss i salen. ”Har du pressleg?” – frågade han tillbaka. ”Nej”, svarade jag. ”Då går det absolut inte”.

Pressleg är en konstruktion som irriterar mig rejält. Inom politiken krävs ofta ett sådant för att kunna få tillträde till presskonferenser och pressträffar. Det är oftast journalisternas fackförbund Journalistförbundet som utfärdar pressleggen och för att få ett måste du vara anställd med stadig lön. Du måste alltså stå i beroendeförhållande till en arbetsgivare på en marknad som domineras av regimmedia och familjen Bonnier, för att överhuvudtaget kunna få möjlighet att ställa kritiska frågor till den politiska makten. Fråga de som styr dig. Sålunda blir inga kritiska frågor ställda.

Tingsrätten har därför i praktiken också monopol på att spela in ljudet från rättegångar, även om de kan göra avsteg från detta – men bara till duktiga (läs: fogliga) presslegsjournalister.

”Äsch, det är bara att begära ut ljudinspelningen från rättegången” – kanske någon utbrister. Nej, det är det inte. Vittnesmål spelades in, men inget annat under denna förhandling. En protokollförare närvarade och skrev frenetiskt på ett specialtangentbord. Jag antar att det var stenografi. Ja, även förandet av anteckningar på en digital enhet är monopoliserat: en bit in i förhandlingen fick jag en utskällning och beordrades att lägga min telefon åt sidan (som jag skrev anteckningar i).

Det hela är ologiskt och obehagligt. En vanlig medborgare får absolut inte spela in ljud eller anteckna digitalt. En presslegsjournalist kan däremot få spela in ljud. Rätten spelar inte ens själv in ljud alla gånger, men har en duktig flicka som protokollför för glatta livet. Saken handlar inte om sekretess på något sätt och vis. En journalist som spelar in ljudet omfattas inte av några särskilda krav och om ljudet sprids i ”fel” sammanhang i ett senare skede, så går det inte att bevisa att det är just den journalistens ljudupptagning som spridits. Andra journalister kan ha spelat in ljud och andra åhörare kan i smyg ha gjort detsamma (host). Saken handlar alltså uteslutande om att förbjuda vanligt folk att spela in ljud.

Stenografen är dessutom omodern och överflödig idag. Rätten kan spela in ljudet och sedan AI-transkribera det. Den tekniken är så pass välutvecklad idag att ingen människa kan konkurrera med den. Med de datalagringsmöjligheter som finns kan också hela förhandlingen sparas som ljudupptagning utan problem. Argument om att inte lita på AI faller platt.

Min bekant friades men åklagaren överklagade till hovrätten. Där väntar målet nu. Jag återkommer i en annan text till detta mål.

—

Omslagsbildens källa och licens