I dagens Sverige är skolplikten en strikt struktur som tvingar alla barn in i samma utbildningssystem, oavsett deras individuella behov och förutsättningar. Detta ensidiga tillvägagångssätt känns alltmer föråldrat och omänskligt. Sverige är faktiskt relativt unikt med sin strikta skolplikt sedan lagändringen som trädde ikraft 2011. Våra nordiska grannländer, som Finland, Danmark och Norge, har mer flexibla utbildningssystem som tillåter hemundervisning och privata skolformer som ett komplement till den offentliga skolan. För alla som önskar en offentlig skolgång finns den möjligheten kvar i samtliga uppräknade exempel.
Tänk ett scenario där alla vuxna tvingas utföra samma arbete, med minimala möjligheter att anpassa arbetsuppgifterna efter sina egna styrkor och intressen. Ett sådant system skulle snabbt bli ineffektivt och demotiverande. På samma sätt är det orimligt att tvinga alla barn in i samma skolmodell. Människan och samhället är heterogent– vi behöver olika kompetenser för att fungera.
Ett annat problem med den nuvarande skolplikten är det sätt på vilket staten lägger en plikt på både barn och vårdnadshavare, med hot om vite, böter och i extrema fall, omhändertagande av barnen. Att tvinga alla in i en enhetlig skolmodell, med hot om straff för dem som inte följer är inte förenligt med ett fritt samhälle. Att individer ska infinna sig på en plats och utföra en viss uppgift under en av staten förutbestämd form kallas i historieböckerna för slaveri. Det spelar ingen roll om slavarna har bekväma möbler, utbildade övervakare och näringsriktig mat. Det är fortfarande motsatsen till frihet.
En rättighet behöver aldrig befästas med tvång att nyttja rättigheten
”Barns rätt till utbildning” som lagstiftaren valt att kalla skolplikten är en annan missuppfattning. En rättighet behöver aldrig befästas med tvång att nyttja rättigheten.
Alla individer kommer inte att kunna hantera denna frihet, så är det alltid. Att begränsa allas valfrihet på grund av att vissa inte kan hantera densamma kan jämföras med att neka alla tillgång till körkort bara för att vissa människor inte kan köra säkert. Alla måste istället åka buss av vissa fabrikat till vissa förutbestämda platser som är bra för de flesta. Istället för att straffa alla, borde vi skapa stödjande strukturer för dem som behöver hjälp, medan vi tillåter andra att dra nytta av valfrihetens fördelar. Många kommer att fortsätta att åka buss för att det passar dem.
Vi behöver inte ens gå in på svenska skolans misslyckande i form av kunskapsnivå, säkerhet och att få deltagarna i verksamheten trivas för att motivera avskaffande av skolplikt.
Staten vet inte vad som är bäst för våra barn, det gör vi som känner dem! Genom fler utbildningsalternativ skulle vi inte bara göra systemet mer flexibelt och mänskligt utan också mer effektivt. Kloka människor kommer att välja det barnen visar fallenhet för och som efterfrågas av omvärlden. Avskaffande av skolplikt skulle inte skapa ett överflöd av fotbollsproffs och ballerinor men däremot flera sunda individer som vet sina styrkor och svagheter och kan navigera i världen.
Fakta
Skolplikt och läroplikt är två begrepp som används för att beskriva barns och ungas skyldigheter när det gäller utbildning.
Skolplikt innebär att barn måste gå i en formell skola under en viss period, vanligtvis från 6 eller 7 års ålder till 15 eller 16 års ålder, beroende på land. Detta innebär att eleverna måste delta i skolundervisning och följa skolans schema, ämnesplaner och regler.
Läroplikt, å andra sidan, fokuserar på att barn och unga måste få en viss nivå av utbildning eller kunskap, men det finns ingen bestämd form för hur detta ska uppnås. I länder med läroplikt kan utbildning ske i hemmet (hemskolning) eller på andra sätt som föräldrarna väljer, så länge som det säkerställer att barnet uppnår den fastställda kunskapsnivån.
Skillnaden ligger alltså i att skolplikt kräver fysisk närvaro i en skola, medan läroplikt handlar om att uppnå utbildningsmålen, oavsett hur och var undervisningen sker.
