Svensk höger har under lång tid i opposition ägnat sig åt att kritisera brister hos maktetablissemanget. De senaste två decennierna har det egna inflytandet snabbt ökat och idag regerar borgerligheten (det som är kvar av den) med stöd från SD. Dess partianknutna samhällskritiker har tystnat i sin kritik av makten, ty de är själva nu en del av den. Sympatiskt inställda frifräsare har det tvivelaktiga nöjet att välja mellan att antingen stryka regeringen medhårs eller att genom frispråkighet riskera att bli kylskåpsplacerade. Krydda denna gryta med en hoper självupptagna politiska content creators, huvudsakligen upptagna med sin försörjning och för vilka partiernas partistödsintäkter utgör en oemotståndlig lockelse.
Det måste sägas: högern i Sverige är i ett bedrövligt skick och det gäller såväl klassisk borgerlighet och SD, som den lösa samlingen ”kulturhöger” på både etablerade som alternativa scener.
Det är tur i sammanhanget, men ingen tröst, att sosseriet är i ett lika dåligt skick.
Att ställa krav på en ledare är naturligt och få vågar nog kritisera att så görs. Borde vi inte ställa samma krav på de som gör anspråk på att förstå samtiden? De som analyserar, framkastar förklaringar och föreslår lösningar. Kan en samhällskritiker skiljas från sin persona? Nej, hävdar jag.
En man i norra Sverige har gjort sig ett namn som expert på viss utrikespolitik, genom flitigt bloggande och hög aktivitet på sociala medier. Han saluför sig som konservativ. Och bor ensam i samma 1RoK sedan 17 år. Inte många år kvar till att fylla halvsekel. Barnlös. Anställd i låglöneyrke utan krav på utbildning eller färdigheter. Är det meningen att han ska lära mig om konservatism?
En av finborgerlighetens mest respekterade tyckare är invandrad från Mellanöstern. Så skämdes han över sitt förnamn att han bytte det till ett som bättre harmonierade med hans nya hemland. På X skriver han inte och på Facebook är hans standardinlägg texten ”Notera” med en delning av någon annans åsikter. Med långa mellanrum publiceras en text av honom i en slätstruken tidning. Jag har försökt att se den storhet hans rykte skvallrar om. Ingen står att finna. Som i många andra sammanhang verkar följarna finna glädje i att dela sitt följande med andra, snarare än att uppskatta det som produceras av den som följs.
Underhållningshögern är en särskild gren på dagens högerträd. Roger Sahlström låter AI skriva pekoral och publicerar dessa på Facebook. Det resulterar i fantastiskt bisarra formuleringar: ”Ni visste att sanningssägare hotade ert rösträknande maskineri” och ”när ni till slut står där, ensamma i ruinerna av den rörelse ni själva offrat på altaret av cynism” är bara två i en lång rad exempel. Kvinnor i övre medelåldern verkar särskilt uppskatta AI-formuleringarna och synes ha ett omåttligt begär att läsa nya textvarianter på samma få begränsade budskap. Texter där de viktiga budskapen är gamla och de nya budskapen inte är viktiga (för att travestera en berömd dansk kemist). Det fungerar dock och Israeltanterna swishar säkert flitigt (något annat kan knappast förklara flödet av banaliteter i Sahlströms feed).
Christian Peterson, som onekligen har energi och driv, producerar väsentligen underhållning istället för granskande journalistik. Palestinaaktivister är varken en del av maktetablissemanget eller besitter makt på annat sätt, men de ger bra content när de skriker på sina demos. Det gäller även tragiska figurer i bokstavsvänstern. I samtiden har de mycket begränsat inflytande. Till Petersons försvar talar att han är mycket ung. Det finns trots allt ännu tid att välja en annan väg.
Efter den 7 oktober har ”frihetliga” Aron Flam förvandlats till någon slags Israelambassadör. En påstådd antisocialist som gör allt för att polera anseendet hos ett land där staten i sann socialistisk anda äger 93% av all mark.
På sin kanal diskuterar Flam födelsetal med Hanif Bali. En tid innan var Alexander Bard gäst och meddelade hur fantastiskt JD Vance tal i München var (vilket det var). Nu skulle män vara män, kvinnor vara kvinnor, barn födas och Europa försvaras av européer. Visserligen rätt slutsatser, men levererade av män som framlever sina liv i Stockholms innerstad eller dess närhet och mellan sig samlar – om nätet är rättvisande – ett (1) barn och 145 manår. [Uppdatering: enligt uppgift ska det vara två (2) barn].
Och varför har Israel blivit en fråga av betydelse för invandringskritisk höger i Sverige? Samma människor som inte klarar av att säga ”bevara Sverige svenskt”, kan inte bara acceptera utan även själva framställa vilka tillkrånglade förklaringar som helst för att ursäkta masslakt på barn och kvinnor i Gaza.
Jag vill se en höger bestående av snickare, sjuksköterskor, civilekonomer, ingenjörer, vaktmästare, hemtjänstpersonal, …, som intuitivt förstår vad som är viktigt i det egna livet såväl som i samhället och där dessa två åskådningar konvergerar i praktisk handling. Åsiktsbildning parallellt med yrkeskunnande omsatt i anställning eller företagande. Ordentligt folk, helt enkelt.
Människor som betraktar samhället med konservativa ögon, men inte skyggar för radikala lösningar i frågor som är existentiella för vårt folk och kultur. Som inte gör sig till främmande makters nyttiga idioter, oavsett om det gäller Ryssland, Ukraina, USA eller Israel. Ej heller vänder fränder ryggen över andra folks konflikter eller låter intellektuell fåfänga stå i vägen för omvärdering av tidigare ställningstaganden. Människor med en utpräglad och självklar känsla för det svenska såväl som för sitt lokala sammanhang. Ja, människor som har ett lokalt sammanhang.
Så ser det inte ut. Istället har vi ett åsiktsfrälse bestående av såväl vagabonderande anywheremänniskor och pojkrumsövervintrare som lojalitetslös finhöger, vars färdigheter i första hand är socialmedieslöjd och där kärleken till sig själv eller behovet att fylla plånboken spelar första fiol. Säg mig ditt yrke, redogör för din familjesituation och berätta var du bott de senaste tio åren – och jag ska säga vem och vad du är.
