Varför finns Bulletin?
Nättidningen Bulletin grundades år 2020 med kurdiraniern Tino Sanandaji som ledande kraft. Han fick hjälp av kapitalstarka figurer i näringslivet och med på tåget anslöt etablerade mediepersonligheter som Thomas Gür, Paulina Neuding och Ivar Arpi. Där fanns också Alice Teodorescu och Dan Korn.
Satsningen blev skit och pannkaka. Bråk, konflikter och dålig ekonomi präglade verksamheten. Bulletin genererade lika mycket nyheter från sitt inre liv till andra publikationer, som man förmedlade nyheter själva. Våren 2022 gick tidningen i konkurs.
Tino Sanandaji lät sig inte nedslås. Redan samma vår 2022 var han igång igen med ett nytt bolag: Bulletin Media Sverige AB. Nu med Dan Korn i en mer framträdande roll. Ofer Maimon anslöt.
Hur ska Bulletin beskrivas idag? Klart är att tidningen har någon typ av lätthögerprofil. Lika klart är att Bulletin inte tillhör etablissemanget, trots att man ätit upp och skitit ut en hoper etablissemangsskribenter. Kurdisk ägare, lätthöger och alternativmedia. Intresset för Bulletin hos mainstreammedia och dess finjournalister är idag obefintligt. Både som arbetsplats och skandalprojekt.
Måhända är beskrivningen ovan elak. Jag bryr mig inte. Det är överlag obehagliga typer som passerat Bulletins redaktion och en del sitter där ännu i dag. Några gräv producerar tidningen inte. Ej heller intressanta krönikor. Om något uppvisar Bulletin ett enormt intresse för allt som rör Israel. Perioden 29 mars till 12 juni har Bulletin skrivit fyrtio texter (notiser, krönikor, ledare, …) där Israel omnämns. Samma period omnämns ”judar” tretton gånger och ”antisemitism” sju gånger.
Vad ska det vägas mot? Ordet ”svenskar” förekommer tretton gånger.
Tidningens nettoomsättning var drygt 5,5 miljoner kr under 2025. En årsprenumeration kan köpas för 1450 kr. Vill man betala per månad blir det lite dyrare på året. Någon reklam på tidningens sida står inte att finna. Sammantaget är det troligt att Bulletin har max 4000 prenumeranter. Fullt möjligt betydligt färre än så, då det går att betala onödigt mycket för en prenumeration genom alternativet ”stödprenumeration”. Tidningen meddelar inte vad det är man stödjer med detta högre belopp. ”Svenskar” är det uppenbart inte.
Det är påkallat att ställa frågan: varför existerar Bulletin? Så här är det nämligen: perioden 2022 till och med 2025 summeras Bulletin Media Sverige AB:s resultat efter finansnetto till -15,3 miljoner kr.
Ett företag som varje år går med förlust överlever för att ägarna skjuter till kapital. När ett sådant förhållande pågår uthålligt år efter år på en konkurrensutsatt marknad och i en verksamhet som saknar egentliga materiella anläggningstillgångar, måste man fråga sig: är syftet med företaget att ha en vinstdrivande verksamhet? Väntar Sanandaji (som förmodligen äger nästan alla aktier – Dan Korn har en skvätt) på att Bulletin ska lyfta och börja ge avkastning? Om Bulletin börjar ge 1 miljon kr i vinst årligen, behöver han bara hålla på i 15 år innan han är tillbaka på noll. Oaktat ränta, inflation, alternativkostnader och sådana bökiga saker. Sanandaji kan nog det där bättre än jag. Han är trots allt civilekonom och innehar doktorshatt.
Var och en förstår nog att Tino Sanandaji inte driver Bulletin av vanliga företagsekonomiska skäl. Så varför driver han en nättidning som gett honom ett 15 miljoner kr stort hål i plånboken på bara fyra års tid? Hur har han råd? Varifrån kommer kapitalet som håller skorven Bulletin flytande? Och ja, det är en skorv. Ett telefonsamtal till Kronofogdemyndighetens kundtjänst ger vid handen att Bulletin har ett skuldsaldo på drygt en halv miljon kr – till TT Nyhetsbyrå. Så mycket för oberoende. Ett betalningsföreläggande finns även under handläggning. En programmeringskonsult vill ha drygt 400 kkr för utförda tjänster.
Sanandaji verkar ha försvunnit ur offentligheten. Få spår på nätet står att finna de senaste åren. Han är skriven i en Stockholmsförort i en bostadsrättslägenhet om 3ROK på 75 m2. På adressen finns även ett par i 40-årsåldern med iranska namn. Ratsit uppger att Sanandaji har en särskild adress i form av en postbox i Stockholms innerstad.
Enligt Handelshögskolan, som marknadsför sig internationellt som Stockholm School of Economics, är Sanandaji ”affiliated researcher” hos dem. Skolan ägnar under rubriken ”Truly international” ett helt avsnitt åt att lyfta fram sina ”internationella nätverk”.
Tydlgen är det inte belastande med en egen forskare i ekonomiämnet som eldar miljon efter miljon på ett ekonomiskt dödfött projekt. Låt mig därför runda av med en upprepning:
Vem betalar Bulletins enorma underskott och inte minst: varför?