Sverige är värt att försvara. Om detta är jag överens med Försvarsmakten. Men varför är det värt att försvara? Frågan är inte trivial. Viljan att försvara familjemedlemmar eller privat egendom behöver knappast förklaras eller motiveras. Med ett land förhåller det sig annorlunda. Försvarar du din egendom och familj genom att försvara Sverige, eller finns det ett eller flera högre värden inbegripna i ekvationen?
Vilhelm Moberg skrev i Svensk strävan så här: ”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”
Fredrik Reinfeldt företrädde en annan uppfattning när han frågade sig ”Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till?”.
Författaren respektive karriärpolitikerns uppfattningar är väsensskilda. Moberg står för en nationalistisk syn grundad i existensen av ett svenskt folk. Reinfeldt kan – om man är snäll – beskrivas som en person som sätter likhetstecken mellan svenskhet och medborgarskap. Jag är inte snäll och föredrar att uttrycka saken på detta sätt: har Sverige ett folkligt historiskt värde, eller är det en bostadsrättsförening som kontrolleras av de människor som för tillfället bor här?
Jag genomförde värnplikten under mitten av 90-talet som en av de sista årskullarna för vilken värnplikten faktiskt var allmän. Försvarsmakten ansåg sig behöva lära mig mycket. Varför riket skulle försvaras var inte en sådan sak. Utbildningen handlade helt om hur det skulle gå till.
Det är som det bör. Politiken anger motiven. Försvarsmakten dödar och förintar fienden.
Åren före inryck präglades – trots samhällsekonomiska bekymmer – av framtidsoptimism. Muren var fallen. Den fria världen vann. Det militära försvaret började monteras ned. Svenska flaggan blev ett problem. Fel människor understod sig att använda sig av den. Skolavslutningar och balkonger fick gemensamt att de orsakade flaggfobi. Etablissemanget tog paus från Sveriges främsta symbol. Under de följande två dussin åren var svenska flaggan något suspekt. Att använda den kunde betyda att man var en folkmordsälskande fullblodsnazist. Dispens lämnades för naivistiskt ansiktskladd i anslutning till idrottsevenemang.
Corona ändrade på allt. Sossar med gravallvarliga ansikten på presskoneferenser. Svenska pins i kavajslagen och svenska flaggan i bakgrunden. Svenska flaggor överallt. När man trodde kulmen var nådd kom Rysslands invasion av Ukraina. Ännu mer flaggor.
Parallellt har Sverige utsatts för massinvandring. Mångkultur har blivit en doktrin som både socialister och borgerlighet svär sig till.
På signaltruppernas kaserngård i Boden i mitten av 90-talet fanns en flaggstång. Flaggan var inte överdådigt stor. Vid hård blåst skulle stormflaggan hissas. Den var mindre. När jag varje vecka passerar Karlberg med tåg, ser jag fler flaggstänger än jag hinner räkna. Desto lägre andel svenska folket utgör av den samlade mängden medborgarskap, desto mer viftar politiker, försvarsmakt och offentlig sektor med svenska flaggan. Precis som i USA är det medborgarskapstanken som gäller. Även för Sverigedemokraterna med sin ”öppna svenskhet”.
Något utrymme för Moberg och hans Svensk strävan finns inte idag. Försvarsmakten anlitar reklambyrå istället. I juni i år publicerade man en reklamfilm på Youtube, producerad av företaget Nord DDB: ”Det här är ditt land”. Till tonerna av musik visas bilder av ett betydande antal mångkulturella medborgare och reklammännen och -kvinnorna har skaldat:
”Här i vårt land har vi allt mellan fjäll och rapsfält. Semlor och syrener. Första torsdagen i mars. Pitepalt. Ett land lika långt som sin längtan efter sommartid. Där det snöar i april och där man drömmer lagom stort. Läppar som smakar saltvatten. Cyklandes i skymningen med en bästis på pakethållaren. Här finns stämningar som går att ta på, som känns som skavsår. Här finns det mesta mellan ris och ros. Här i vårt land.”
Filmen kan beskådas nedan.
Försvarsmakten betalade Nord DDB 3 300 000 kr för film- och stillbildsproduktiom under 2024. Det är en del av en varumärkeskampanj hos Nord DDB som under samma år är offererad till totalt 4 500 000 kr. En ”kreativt ansvarig” hos företaget kostar 795 kr/h. Naturligtvis är reklambyrån upphandlad. Ramavtal är tecknat och signerades i början av mars 2021. Löptiden är fyra år med ett maxtak på 120 miljoner kr. Ja, du läste rätt. 120 miljoner kr.
Jag nämnde USA och medborgarskapstanken ovan och det med flit. USA är grundat genom invandring. Det finns ingen amerikansk etnicitet. Ingen tusenårig historia. Medborgarskapet är centralt och flaggviftandet vitt utbrett. Det är i denna riktning Försvarsmakten och Nord DDB vill att Sverige ska gå. Ty filmen ovan är en travesti på den amerikanske folkmusikern Woody Guthries komposition ”This land is your land”. Nord DDB har t.o.m. använt Guthries melodi som musik.
Guthrie, hur begåvad han än var som folkmusiker (för det var han), var kommunist. Protestsångare, som man kom att kalla det i slutet av hans liv. Försvarsmakten gör reklam för sig genom att via reklambyrå städsla en hädangången kommunistisk protestsångare att saluföra det mångkulturella Sverige som subjektet att försvara. Lägg till det reklambyråpoesin.
Jag väljer hellre Moberg och hans ord får avsluta denna text: ”Människan bör ha ett fäste i världen. Hon skall höra till någonstädes. Hon kan inte överge det land, där hon är född och uppleva ett annat land som sitt fosterland.” [Din stund på jorden, 1963]
