På väg hem från jakten säger bilradion att arbetslösheten är 8,5%. Bilen är vårt enda sammanhang där regimmedia konsumeras, undantaget besök på SVT:s hemsida. TV-apparaten lämnade hemmet för över 10 år sedan nu. Radio finns men används inte. Att frigöra oss från den ständiga påverkansoperation som både public service och kommersiell slaskmedia utgör, är ett våra bästa beslut i livet.
Så långt jag kan minnas har arbetslöshetssiffror presenterats med någon slags vederbörlig socialdemokratisk respekt. Alla vet väl att det är jobben som är det viktigaste och särskilt några procentenheter hit eller dit. De som inte arbetar, lever på bidrag. Eftersom arbetslöshet är dåligt och det är fult att leva på bidrag, så möts homo socialdemocratus och sverigedemokraten i arbetslöshetsfrågan.
Jag menar att det inte går att ställa den arbetande mot den bidragstagande inom ramarna för rådande system. Det förklaras enklast med ett exempel.
Göran är dryga 50 år gammal och bor enskilt långt ut på den ångermanländska landsbygden. Han är yngst i byn. Göran vill inte flytta dit där jobben finns. Det skulle medföra att han lämnade sin gamla mor ensam kvar. Andra grannar och bekanta som har god hjälp från honom skulle mista den hjälpen. Att pendla är inte ett alternativ. De arbeten som kan komma ifråga betalar inte tillräckligt för att det ska löna sig.
Katrine bor på Södermalm i en lägenhet i allmännyttiga Svenska Bostäders bestånd. När hon druckit vin pratar hon gärna om världens orättvisor. Lägenheten fifflade hon till sig genom att skriva sig hos sin far och sedan ta över kontraktet efter hans död. Med en bruttomånadslön på knappt 50 000 kr har Katrine råd att beställa Foodoramat tre gånger i veckan. Varannan vecka kommer en ukrainsk kvinna och städar lägenheten. På sin kommunala arbetsplats är Katrine strateg och behärskar både genusmagi och jämställdhetsplaner. Ständigt beredd att okritiskt anamma nya politiska doktriner.
Göran är en del av ett döende samhälles palliativa vård. Katrine är en civilisationsomstörtande parasit.
Har det någon särdeles betydelse om arbetslösheten är 4% eller 8%? För ned frågan på en mer hanterbar nivå. En ö har ett samhälle som omfattar 150 invånare. Av dessa är 100 arbetsföra. Har det någon betydelse om det är 92 eller 96 av dessa 100 som arbetar?
Ön har ett försörjningssytem för de som är arbetslösa. De arbetande har i genomsnitt en lön på 35 000 kr/månad och de arbetslösa får 15 000 kr i månaden i bidrag av det arbetande kollektivet. Vid 4 % arbetslöshet måste varje arbetande individ avträda 625 kr per månad till de arbetslösas försörjning. Med 8% arbetslöshet stiger utgiften till 1304 kr per arbetande. Visst är det pengar, men inga stora sådana.
Det är inte arbetslöshetens tämligen futtiga variationer som spelar roll. Av mycket större vikt är vilken typ av arbete de arbetande utför och med vilken effektivitet och kvalitet. Varje Katrine som istället för att utföra nyttigt och angeläget arbete, utför förstörande arbete och då till en vida högre lön än den arbetslöses bidrag, är mer skadlig än sin arbetslösa motsvarighet. Att ”alla har arbete” betyder inte att kollektivet presterar bättre som helhet än när ”några saknar arbete”. Den som arbetat i fabrik och upplevt att arbetsgivaren köpt ut anställda som förstört mer i produktionen än de bidragit med nytta, känner denna sanning väl.
Hur tillser man att arbete blir (mer) nyttigt och angeläget (än idag)? En god start är att se till att arbete efterfrågas privat och att det utförs i privat regi. Arbete som uppstår i eller p.g.a. offentlig sektor bör hållas till ett minimum.
Skattekvoten är idag 42%. Det betyder att de samlade skatteintäkterna i relation till BNP är 42%. Ett bra sätt att uttrycka saken är att 42% av samhällsekonomin passerar eller kontrolleras av det offentliga. Med andra ord: samhällsekonomi under politisk kontroll. Det är endast genom beskattning och politisk kontroll som vissa ”arbeten” uppstår. Mitt favoritexempel är rätt äckliga farbröder utklädda till vad som mest liknar fnask, som läser sagor för barn. Skulle ett sådant ”arbete” ändå ha uppstått i privat sektor, hade det legat nära tillhands att sätta stopp för det.
Inom vårt semisocialistiska och politiskt hårt kontrollerade system, är det inte meningsfullt att betrakta arbetslöshet eller bidragsberoende på det sätt som är norm. Antalet människor som inom offentlig sektor arbetar med meningslösa uppgifter eller t.o.m. samhällsförstörande dito, är vida fler än antalet arbetslösa. Kan vi börja uppmärksamma den saken istället för att ödsla tid på att peka på någon SFI-kvinna från söder om Medelhavet, som ändå ska åka hem?
