Att yngla av sig i naturen är inte ett medvetet val eller en planerad handling. Det är en drift. En oro, klåda eller kall som tillser att individer av olika kön möts: det är sexualdriften som producerar avkomma. Det gäller även för den fattiga människan som saknar preventivmedel och basala sexualkunskaper. I Sverige är födelsetalen rekordlåga 9,3 födda barn per tusen invånare år 2024. Högst födelsetal i världen finner man i Niger. Där föddes 45 barn per tusen invånare år 2022.
Användningen av preventivmedel gör att människan kan få utlopp för sin sexualdrift utan att barn blir till. Att fortplanta sig blir därmed ett val och en handling som är planerbar. Att oplanerade såväl som oönskade barn ändå blir till, förtar inte påståendet. Det ska betraktas som en statistisk sanning.
I preventivmedelssamhället bestämmer därför andra mekanismer om och i så fall hur många barn varje familjebildning ger upphov till. Dessa mekanismer beror på en kombination av materiella, kulturella och sociala omständigheter. Mekanismerna är olika i olika samhällen och hos olika folk.
En mekanism kan vara religiösa påbud. Följarna av en religion som gör skaffandet av många barn till en dygd, kommer att skaffa många barn. Därmed infinner sig också ett socialt tryck att följa i majoritetens spår.
I vissa samhällen behövs barn som socialförsäkring. Det är en materiell omständighet. Utan en omhändertagande offentlig sektor, finns en fungerande ålderdom endast för de som har vuxna barn som kan sörja för dem.
Söner kan behövas i vissa kulturer för att upprätthålla familjens makt eller som en del i egendomsöverföring över generationerna.
I Sydkorea håller befolkningen på att begå något slags kollektivt självmord. År 2022 var födelsetalen 4,9 födda barn per tusen invånare. Samma år var den summerade fruktsamheten 0,78 barn per kvinna. 2,1 behövs uthålligt för att ett samhälle ska bestå i storlek. I Sverige var den summerade fruktsamheten 1,43 förra året, vilket är rekordlågt.
Man kan illustrera med exempel vad som händer i ett samhälle som kontinuerligt har en summerad fruktsamhet på 1,43 barn per kvinna:
Varje generation krymper i antal med 28,5% jämfört med den föregående. På en generation behöver barnomsorg och skola minskas med samma procentsats. Hundra män och hundra kvinnor ger upphov till 143 barn. Dessa 143 barn växer upp till vuxna som i sin tur ger upphov till 102 barn. Tvåhundra människor ger upphov till endast drygt hundra barnbarn. I snitt ett barnbarn per par.
I Nordkorea är födelsetalen runt 13 barn per tusen invånare. Den sjuka kommunistdiktaturen håller på att vinna mot det i materiellt hänseende betydligt mer välmående och kapitalistiska Sydkorea. Man behöver inte avlossa ett skott.
När Sveriges (och Europas) politiker skapade det s.k. välfärdssamhället och kryddade det med “liberal demokrati”, ansåg man sig ha uppfunnit något fantastiskt. Produkten måste ständigt hyllas och dyrkas. Vi undersåtar förväntas dansa runt denna guldkalv.
Hur duktigt det liberaldemokratiska välfärdssamhället är på att ta hand om sina invånare, kan man diskutera. Det är inte viktigt i denna text, ty svaret och slutsatsen därvidlag är ointressanta: ett samhälle som inte klarar av att föröka sig, är dömt att gå under och det alldeles oavsett hur mycket flyktig välfärd det producerar under sin korta levnad.
Framgång hos ett samhälle kan inte mätas under några få mandatperioder. Inte ens under en efterkrigstid och ett vunnet kallt krig. Ett samhälles framgång är i första hand överlevnad och det mäts under många generationers tid. Så lång tid att dess individer inte hinner uppleva utfallet av det egna arbetet.
Välfärssamhället städade bort religionen och blev sekulärt. Det ersatte individens behov av vuxna barn under ålderdomen med socialförsäkringar, allmän pension och ordinärt såväl som särskilt boende.
Staten ger säkerhet. Söner med hårda nypor finns det därmed inte längre något behov av för den enskilde.
Istället för ett socialt tryck på individen att skaffa barn, så avlöser artiklar och program varandra med exempel på “frivillig barnlöshet”. Och nätet erbjuder porr som substitut för äkta vara. Därmed har barnaskaffande blivit ett livsstilsval i latjolajbansamhället. Det borde vara, om inte en plikt, så åtminstone en idé, rättesnöre och livsinstruktion.
För att citera encyklopedin Nordisk Familjebok under uppslagsordet nymalthusianism: I forntiden förde tvåbarnssystemet Grekland och Rom mot undergången. Det torde göra detsamma med våra folk, därest det blir allmän folksed.
