På gymnasiet fick jag lära mig att riksdagsspärren syftade till att hålla någon slags ordning och reda i riksdagen. I princip menade man att om det fanns för många partier i riksdagen, så blev det oordning. Det jag borde ha frågat då, är om demokratin eller den representativa demokratin i dess, så att säga, renaste form skapar oordning.
Det frågade jag aldrig. I den åldern så besitter man inga djupare insikter om politiska system eller hur människor fungerar.
Idag vet jag mer och jag vet också bättre. Riksdagsspärren uppskattas av en särskild typ av människor: de som påstår sig omfamna demokrati, men vill ha en spärr för att skydda sig mot konsekvenserna av verklig representativ demokrati.
Det är inte bara Sverige som har en riksdagsspärr. I Tyskland är spärren 5%. I Danmark 2%. Italien 3%. I Turkiet, som knappast kan beskrivas som något demokratiskt föredöme, så är spärren 10%. Att 10% är en dålig nivå på en spärr i val till ett parlament, tycker nog de flesta. Var går då gränsen? Vid vilken procentsats mellan Sveriges okontroversiella 4%-spärr och turkarnas 10% går man från bra till dålig?
Mot dessa exempel kan ställas Nederländerna, där det helt saknas en spärr. Det nederländska parlamentet har 150 platser och man använder sig helt enkelt av den naturliga spärren. Det blir i praktiken en 1/150 -del av rösterna eller ungefär 0,69%. Ett parti som får över 0,7% i Holland kommer att vinna ett mandat i parlamentet. Det är naturligtvis en demokratiskt korrekt ansats.
I Sverige är det välkänt att det inom partierna inte finns någon spridning i hur man voterar. Riksdagsledamöterna tillhörande ett och samma parti agerar som en röst. Att göra avsteg kan få konsekvenser för den enskilde ledamoten. Den f.d. riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) har beskrivit detta i boken Knapptryckarkompaniet.
Systemet förväntar sig att alla ledamöter ska rösta enligt partilinjen. Det s.k. kvittningssystemet (där partierna kan kvittera sina respektive ledamöters frånvaro mot varandra) visar tydligt detta – kvittningen är bara logisk om alla ledamöter inom ett parti förväntas rösta lika. Det demokratiska missförhållandet är institutionaliserat och en integral del av den svenska politiska kulturen på riksplanet. Jag kallar det för partivälde. Huruvida partivälde eller enpartivälde råder i ett land, betraktar jag som kosmetika. I det första fallet agerar systemets falanger, partierna, till del i offentligheten. I det senare sker gruppbildningar och alliansknytande uteslutande i partiets inre liv.
Till synes har vi i Sverige personval och riksdagsledamöter som ska föreställa representera sina väljare. Men i verkligheten så agerar alla riksdagsledamöter inom ett parti som en enhet och den enskilde ledamoten är lojal mot partiet – eller kuvas av detsamma.
Naturligt faller frågan: varför har då Riksdagen 349 mandat? Och följdfrågan kommer också naturligt: hur många mandat borde riksdagen ha för att 4%-spärren skulle vara lika naturlig som Nederländernas 1/150-del? Svar: 25 mandat. Ty om det vore antalet platser i Riksdagen, så motsvarar varje mandat 4% av väljarnas röster.
I Tyskland skulle det räcka med 20 mandat. I Turkiet med 10.
Istället har alltså Sverige 349 riksdagsledamöter och trots att ett mandat i Riksdagen motsvara runt 0,3% av väljarnas röster, så måste ett parti få minst 4% för att få deltaga i fördelningen av mandaten. Demokratin omfattar alltså bara dig om du delar ditt val av parti med minst 4% av de övriga väljarna. Ett annat sätt att uttrycka det är att ett parti måste få ett 14 gånger högre valresultat än vad som motsvarar ett mandat. Låter det rimligt?
Det val som nu så hållits i Tyskland visar tydligt vilka odemokratiska konsekvenser riksdagsspärrar kan få. Det som nu har hänt i Tyskland är att liberala FDP fick ca 4,3 %, vänsterpartiet BSW ca 4,9 % och övriga partier ca 4,6 %. Totalt ger det 13,8% av väljarnas röster som inte deltog i fördelningen av de tyska riksdagsmandaten, eftersom de alla föll för 5%-spärren.
Jag vet inte hur det är i Tyskland, men i Sverige finns ingen övre gräns för hur många röster som kan hållas utanför fördelningen av mandaten. I teorin kan en majoritet av rösterna hållas undan med 4%-spärren. Inte sannolikt, nej. Men själva det faktum att ett system innehåller möjligheten att parti som får 4% tar alla mandat, är förstås en anomali.
Det mediala och politiska etablissemanget låtsas som ingenting i dessa frågor. Ingen självkritik. Ingen konstitutionell kritik. Sveriges politiska system synes fulländat. Sosseriet gjorde det tydligen perfekt när de hade egen majoritet 1968-1971. Nu ska vi alla leva under evinnerlig tid med riksdagsspärr, mediestöd, partistöd och public service. Alla designade för att tjäna det eviga etablissemanget.
Tyvärr förstår inte den svenska väljaren dessa frågor. Inte ens de som betraktar sig själva som varandes i opposition mot etablissemanget. Varför fundera över en riksdagsspärr, när man kan följa världspolitiken och djupdyka i andra länders valsystem och -utfall? Varför bry sig om hur mycket man betalar i skatt till sin kommun, när man kan göra några kronor hit eller dit vid bensinpumpen till den viktigaste politiska frågan?
Jag vet inte hur man ska förklara för det sovande folket att det svenska politiska systemet är extremt riggat till etablissemangets fördel. (Att häckla Reinfeldt för detta uttryck är ingen god idé – det finns andra citat att karaktärsmörda honom för och med). Kanske så här:
Vore valsystemet i Sverige som i Nederländerna, skulle det räcka med 18 600 röster för att få in en sanningssägare – en Nigel Farage – i Riksdagen.
Om den naturliga spärren hade fått råda i Sverige, så skulle SD tagit plats i riksdagen redan 1998. Hade spärren varit 1% så hade inträdet dröjt till 2002. Och om en spärr på 1% hade varit gällande, så hade även de små partierna redovisats i opinionsmätningarna och den vägen synliggjorts.
Förstå också detta: att peka på de demokratiska bristerna i det svenska politiska systemet, är att slå i etablissemangets veka demokratiska liv.
Mot detta har de inget annat försvar än tystnaden, ty demokrati – verklig demokrati – kan endast råda om val är en fri och rättvis konkurrensutsättning av den politiska makten. Och det är valen inte i Sverige.
