Vädret är klart men inte varmt. I snålblåsten på Sergels torg blir det snabbt kallt. Den lilla publik som samlats till ceremonin snörvlar. Om det beror på kylan eller för att de är tagna av stundens allvar går inte att avgöra.
Ett minnesmärke över terrordådet på Drottninggatan ska avtäckas, tal hållas och kransar nedläggas. På rad står dignitärer och väntar. Statsministern. Prins Daniel. Politiker från Stockholms Stad. Representanter från polisen och räddningstjänsten. Där finns många ansikten jag inte känner igen.
Efter ett tag ansluter, vad jag uppfattar vara, anhöriga till dödsoffren i terrorattentatet. Tillsammans står de uppställda framför minnesmärket: ett uppvärmt bolstrat täcke i brons, graverat med poesi. Sorgsen musik spelar i bakgrunden. Ebbas pappa Stefan intervjuas av TV4. Nu duger han visst, hinner jag tänka.
Ebba krossades i hjulhuset på den lastbil som användes av Rakhmat Akilov. Fadern ställde den fråga som inte fick ställas: hur kunde det bli så här och vem bär ansvaret? Massmedia undvek honom. Han ställde fel fråga och var i sin sorg opålitlig.
Publiken är inte många fler än antalet dignitärer, anhöriga och funktionärer. Som väntat när man väljer en måndag kl 10 för en sådan ceremoni. Det går inte att dra någon annan slutsats än att arrangören Stockholms Stad, tillika beställaren av minnesmärket, inte ville att allmänheten skulle närvara i någon större utsträckning – trots att man i ett pressmeddelande välkomnade densamma varmt.
Under ceremonins gång växer publikskaran när passerande flanörer blir spontanåskådare.
Ceremonin inleds med ett tal av en för mig okänd man. Det är slätstruket och tråkigt. ”Människor hjälpte varandra att hämta på dagis [i kaoset efter terrordådet]” konstaterar mannen. ”…och gav varandra skjuts”.
Man har inga större förväntningar på undersåtarna om man klappar dem på huvudet för att de hjälper varandra med helt enkla saker. Han fokuserar inte på oförrätten som Akilov begick, ej heller på de döda. Vad är det vi då ska minnas?
Senare på eftermiddagen lägger SVT kultur upp en artikel på nätet om ceremonin. En av upphovsmännen till bronstäcket – som hon kallar ”[det] familjära täcket” – vill att vi ska minnas värmen: ”Men framförallt den där värmen som fanns, att den skulle få finnas kvar på den här platsen i symbol av täcket”.
Hon avser då tändandet av ljus, lämnandet av blommor, nallebjörnar och teckningar på Sergels torg, dagarna efter dådet. Det är det vi ska minnas. Inte de döda, sönderslitna och på gatan utsmetade offren. Inte gärningsmannen eller hans motiv. Inte skönhetsfläcken på det mångkulturella projektet. Vi ska minnas att människor kände sympati när barn mördades. Tankefiguren är pervers. Kollektivt självgod och narcissistisk.
Efter talet går dignitärerna fram pö om pö och lägger ned sina kransar och blommor. Prins Daniel ger ett något klumpigt och tafatt intryck, men så är han också en man av folket.
Ulf Kristersson är klädd som något ur en katalog för herrkläder. Han stinker fåfänga. Från de kliniskt rena mockaskorna hela vägen upp till den i nacken uppfällda kragen på vad-nu-plagget-heter som han bär upptill.
Kransnedläggarna vet inte hur de ska bete sig. En del står still. Andra bugar lätt eller hastar förbi. Statsministern lägger en hand på täcket – det var ju uppvärmt. Den vilsenhet avsaknaden av traditioner ger upphov till, är närvarande. Det hade varit fullgott med stram mörk kostym och stel protestantisk min och hållning. Bättre män än ni har hanterat liknande situationer på det sättet.
Jag kan inte se någon representant från Svenska kyrkan på plats. Åtminstone inte någon som genom klädsel visar sin tillhörighet. Möjligheten finns att mina ögon bedrar mig, förstås.
Frånvarande är även det blågula. Under pandemins presskonferenser överdoserade både socialdemokrater och borgerlighet på svenska flaggan. Så även idag när Ryssland, Ukraina och det svenska försvaret är ämnet för dagen. Inte nu och inte här.
Ebba är begravd på kyrkogården vid Adolf Fredriks kyrka. Graven är alltid vårdad och försedd med blommor. På gravstenen står “Aldrig glömd”. Kyrkan är vacker både ut- och invändigt och den är öppen för allmänheten. På kyrkogården brukar samhällets olycksbarn uppehålla sig. Uteliggare och missbrukare. På andra sidan kyrkan, sett från Ebbas grav, ligger paret Palme begravda. ABF-huset ligger ett stenkast bort. Ytterligare ett stenkast bort hittar man Sveavägen 68.
Socialingenjörer, reformister och samhällsutvecklare – här har ni ert Sverige.
Min uppfattning är att som minnesmärke hade en helt enkel liten bronsbyst av Ebba varit lämplig. Placerad på ett hugget fundament på Drottninggatan.
Därtill en inskription med orden:
Minns Ebba. Mördad av en ond man, för våra synders skull. Förlåt oss.
