Genom hela mänsklighetens historia har individens tillvaro präglats av nära band till ätt, klan, hus eller stam. Oavsett organisationsform bestod gruppen av ett relativt fåtal medlemmar som hade gemensamt att de kunde spåra sin historia tillbaka till ett gemensamt ursprung. Detta gav upphov till en kontinuitet, som gjorde gruppens medlemmar delaktiga i ett större sammanhang. Denna ordning bestod i hundratusentals år, men försvann på ett par århundraden till följd av det moderna samhällets framväxt.
Detta paradigmskifte var en följd av flera sammanflätade processer som i stora drag bestod av industrialisering, urbanisering, rationalisering, sekularisering samt centralisering av politisk makt. Den gemensamma nämnaren för dessa processer är att de alla kan spåras tillbaka till upplysningstidens löften om människans frigörelse under det rationella tänkandets banér.
Under det rationella tidevarvet som följde kom den vetenskapliga rationalismen – som vidhåller att vetenskapligt tänkande och empiriska bevis är den enda vägen till kunskap – att ersätta de metafysiska traditioner, som i årtusenden gav individen en meningsfull plats i tillvaron. Dessa metafysiska traditioner förkastades nu som vidskepelse, samtidigt som det vetenskapliga narrativet fyllde tomrummet som västvärldens dominerande mytologi. Symboliska förklaringar med ursprung i människans subjektiva förståelse, ersattes av objektiva, mätbara observationer i den yttre verkligheten.
Det moderna samhället skulle byggas på rationell grund, och därför behövde människan frigöras från folktro, traditioner, vidskepelse och religiositet. Människan var naturligtvis alltför irrationell för att genomföra dessa förändringar på egen hand. Det behövdes en upplysning som befriade dem från dessa kulturella och religiösa ok. Monarkier och religiösa institutioner avskaffades. Sådant som tidigare hanterades av familjen , eller den närmsta gemenskapen, överfördes till staten och en ny expertklass instiftades för att fostra arbetarna och framförallt deras barn. Den naturliga gemenskapen som följt människan sedan tidernas begynnelse, bröts upp. Bönderna flyttades från sina torftiga jordplättar på landsbygden till storstädernas fabriker. I samband med detta uppstod en ny social enhet: det anonyma masskollektivet, bestående av isolerade, orelaterade individer, tillfälligt förenade av omständigheterna.
Carl Jung beskrev, i The Undiscovered Self, detta anonyma masskollektiv:
Bortsett från uppkomsten av enorma massor där individen ändå försvinner, är en av de viktigaste faktorerna bakom den psykologiska massmentaliteten den vetenskapliga rationalismen, som berövar individen hans grundvalar och värdighet. Som social enhet har han förlorat sin individualitet och blivit ett abstrakt nummer i statistikbyråns register. Han kan bara spela rollen som en utbytbar enhet av oändligt liten betydelse. Betraktat rationellt och utifrån, är det precis vad han är, och ur denna synvinkel är det rent absurt att fortsätta prata om individens värde eller mening.
Välfärdsapparaten
Den moderna staten är en abstrakt konstruktion som organiserar samhället kring en rad sammanlänkade institutioner, med målet att upprätthålla sin egen existens. Individen i sin tur, definieras utifrån sin funktion i relation till detta mål – arbetare, skattebetalare, konsument, arbetssökande, pensionär. Livet är förutbestämt, reglerat, och paketerat, och serveras till individen som om det vore för hans eget bästa.
Det moderna samhällets massorganisering har gett upphov till en figur som är unik för den moderna eran – massmänniskan. Han är en produkt av sin tid; isolerad, utan sammanhang, med försvagad individualitet. Undergiven och foglig anpassar han sig stillsamt till rådande omständigheter.
Problemen som uppstår i relationen mellan individ och stat härrör från att staten saknar en genuin koppling till sitt folk. Till skillnad från det organiska kollektivet, som är större än summan av sina delar, har inte staten någonting att erbjuda utom det den har stulit. Staten existerar endast i den mån den kan konkurrera med familjen och den lokala gemenskapen och just här har en omfattande välfärdsapparat visat sig vara synnerligen framgångsrik. Faktiskt så framgångsrik, att den ironiskt nog motverkar statens huvudsakliga syfte. För även om välfärdsapparaten tjänar statens intressen, kommer det med ett pris som i slutändan leder till dess egen undergång.
Genom att överta de funktioner som tidigare tillhörde familjen förlorar den sitt syfte och individen isoleras från de processer som är nödvändiga för psykets utveckling och mognad. Därmed blir han alltmer beroende av dessa yttre strukturer, och förlorar gradvis förmågan att ta ansvar för sitt eget liv. Genom att underminera grunden som individens utveckling vilar på, styr staten i allt högre grad över ett folk som saknar förmågan att upprätthålla staten.
Existentiell kris
Till följd av de senaste århundradenas omvälvande samhällsomdaning – med den moderna välfärdsapparaten som kronan på verket – har västvärlden drabbats av en utbredd, nästan universell, existentiell kris, präglad av meningslöshet, passivitet, likgiltighet, och brist på riktning. Trots att tillvaron i västvärlden idag är bekvämare än någonsin tidigare, är en betydande del av befolkningen i behov av medicinering för att orka uthärda den.
Banden till den ursprungliga gemenskapen har försvagats till den grad att individen inte bara är omedveten om förlusten, utan också oförmögen att förstå vad som faktiskt har gått förlorat. Föreställningen att människan kan förstås till fullo genom enbart vetenskapliga begrepp, och att samhället kan organiseras rationellt enligt administratörers och byråkraters önskemål, framstår som alltmer ihålig. Den rationella erans ideal rasar samman. Det västerländska civilisationens utveckling under de senaste århundradena saknar historiskt motstycke, och människan har långt ifrån anpassat sig till denna “frigörelse”.