Staten behöver våldsförmåga, ty annars kommer den inte att förbli en stat under det styrelseskick som råder. Yttre hot måste kunna avskräckas och om nödvändigt mötas med vapenmakt. Denna uppgift åligger den militära krigsmakten. Inre hot ska kunna undanröjas och säkerheten upprätthållas. Detta är polismaktens uppgifter. Lagar och rättsväsende reglerar vad respektive myndighet får och inte får göra.
I en del länder flyter militärens respektive polisens arbetsuppgifter ihop. Mexiko använder sin armé mot knarkkartellerna. I såväl Frankrike som Italien finns paramilitära organisationer.
De senaste årens utveckling i Sverige – med diverse upplopp, bombattentat och skjutningar – har med jämna mellanrum rest krav på att svensk militär ska kunna städslas för polisiära arbetsuppgifter. Det brukar ge upphov till tämligen upprörda invändningar. Socialister tenderar att få något drömskt i ögonen, lägga pannan i djupa veck och påminna om Ådalen 1931. Borgerliga debattörer kan också problematisera sådan användning av militär. Jag kan inte se att det finns ett majoritetsstöd hos det politiska etablissemanget för uppfattningen att Försvarsmakten ska kunna ge handräckning till svensk polis.
(Min egen uppfattning är att frågan är närmast akademisk. Eftersom endast svensk militär med relevant utbildning – i princip militärpoliser – fyller någon funktion i sammanhanget, finns det knappt någon personal att rekvirera. En intressantare och viktigare diskussion är om det inte är dags att skapa en paramilitär organisation i Sverige.)
Nu vänder vi blicken åt ett annat håll. Sveriges försvar ombesörjs av myndigheten Försvarsmakten. Inom Försvarsmakten finns vapenslagen och verksamheten leds av en överbefälhavare. Till stöd har Försvarsmakten även andra myndigheter. Exempel är FMV, MSB, FOI och FRA. Sådana myndigheter kan arbeta uteslutande mot Försvarsmakten, t.ex. FMV, eller ha flera uppdragsgivare. FRA bedriver signalspaning åt såväl regeringen och Försvarsmakten som åt Säpo.
FOI, FRA och FMV existerar p.g.a. att det svenska militära försvaret existerar. Utan Försvarsmakten inget Försvarets Radioanstalt, Totalförsvarets forskningsinstitut (tidigare Försvarets forskningsinstitut) eller Försvarets materielverk.
Det är rimligt att kalla FRA och FOI för civila myndigheter som utgör militära resurser och att dessa myndigheters ursprung ligger i militära tillämpningar och endast det. Statens övriga forskningsinstitut (de flesta av dem) samlas idag i det statliga bolaget RISE. Någon motsvarighet till FRA som utför uppgifter uteslutande i den civila sektorn, finns inte.
FRA blev en omdebatterad myndighet i samband med att FRA-lagarna stiftades – de lagar som ger FRA möjlighet att signalspana på internettrafik som passerar rikets gränser. Vi har berört ämnet tidigare på Folkungen i texten ”FRA-lagen 2009 – Farhågorna besannas”. Där visades hur anslagen till FRA har haft en exponentiell utveckling efter det att myndigheten gavs de extraordinära möjligheterna att avlyssna internettrafik. Från 647 miljoner kr i anslag år 2009 till 2,26 miljarder kr förra året. Antalet anställda ökar inte alls i samma takt, varför det är troligt att anslagsökningen till betydande del går till materialinköp och drift. Gissningsvis då dator- och serverkapacitet. Att ”signalspana” på internettrafiken betyder att tanka ned och spara enorma mängder data, för att sedan analysera denna.
Den trafik man lyssnar på är förstås civil. FRA har gått från att vara en myndighet som framförallt ägnade sig åt att från fartyg och flygplan lyssna på Sovjetunionens radiotrafik, till att huvudsakligen lyssna på sina egna medborgares internettrafik.
Anslagen till FRA fortsätter också att öka exponentiellt. För innevarande år är anslaget 2,86 miljarder kr:
Sommaren 2023 släpptes rapporten ”Rutten demokrati”. Författare var bl.a. Hannah Pollack Sarnecki och Anna Lioufas. Rapporten taggades med nyckelorden ”Fientlighet mot det liberaldemokratiska systemet, konspirationspropaganda, rasism, misogyni, hat, hot, extremism och våld”. På 265 sidor samsas tendentiösa redogörelser för åsikter hos både organisationer och individer, med närmast navelskådande flum. Det senare helt utan koppling till nyckelorden.
Författarna har avsnitt om politiska partier, medlemsorganisationer och vad man kallar för ”nätverk”. Ett avsnitt behandlar företag. Under rubriken ”Enskilda aktörer” följer avsnitt med underrubriker som ”Influerare”, ”Poddare”, ”Bloggare och skribenter”, ”Entreprenörer och företagare”, ”Konstnärer och musiker” samt ”Kommentarsfältsaktivister”. De enda namn som nämns är de för partier och medlemsorganisationer. Alla andra aktörer, som författarna kallar det, är anonymiserade.
Under rubriken ”Aktivism i form av journalistisk verksamhet” skriver författarna:
”Det finns diverse aktörer i landskapet som utövar aktivism i form av vad de själva benämner som journalistik. Det rör sig om aktörer som arbetar på olika sätt, och som producerar olika typer av material.”
En sådan här rapport kan inte upprättas utan att systematiskt gå igenom misshaglig oppositions politiska åsikter och föra anteckningar om desamma. Skulle de enskilda aktörerna namnges, vore rapporten ett åsiktsregister – hos en svensk myndighet, ty det är FOI som gett ut den. (Rapporten återfinns här).
En av FOI:s senaste rapporter heter ”Utvärdering av skydd mot senapsgas hos nitrilhandskar av engångstyp”. Sådana rapporter samsas alltså med Sarneckis åsiktsfrimärkssamling, med dess utmålande av musiker och konstnärer som hatande och hotande antidemokrater.
Häromdagen gav regeringen FOI i uppdrag att studera hur en kriminell livsstil marknadsförs i sociala medier. FOI ska även undersöka vilken roll som användningen av sociala medier har i eskaleringen av konflikter i kriminella miljöer, samt lämna förslag på åtgärder.
Vad har vi polisen till? Brå? Kriminologidisciplinen vid universiteten? FOI har blivit att universalverktyg i händerna på politikerna.
Så har det alltså kommit sig att samtidigt som det politiska etablissemanget och säkerligen en betydande andel (majoritet?) av medborgarna säger nej till att Försvarsmakten ges lov att stödja polisen med våldskapacitet, så har tidigare rent militära resurser blivit åsiktsforskare och övervakare av civil internettrafik.
I FOI-rapporten ”Demokratisk säkerhet – en antologi”, publicerad bara dryga året före ”Rutten demokrati”, skriver författarna:
”Men det är kanske mindre uppenbart att även demokratisk ”centrism” i sig själv kan leda till en form av extremism som slår mot rättsstatens principer och funktioner genom försök att begränsa demokratiska fri- och rättigheter till de som ”tycker rätt.”
Mer allmänt; i en demokratisk rättsstat med grundlagsstadgad yttrandefrihet och fri opinionsbildning är det synnerligen problematiskt att myndigheter och lagstiftare granskar och dömer olika tankegods.”
Passande ord att avsluta denna text med.
