FRA-lagen 2009 – Farhågorna besannas

En ifrågasatt lag

FRA-lagen klubbades i riksdagen 2008 och trädde i kraft 2009. Lagen, som egentligen är flera lagar och lagändringar, ger FRA (Försvarets Radioanstalt) rätt att signalspana på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser. På bondsvenska: rätt att avlyssna internettrafik och telefoni under villkoret att de passerar gränsen. Eftersom en betydande internetkommunikation sker via utlandet – t.ex. en mailleverantör med servrar i annat land – är signalspaningsrätten mycket långtgående och en betydande del av den trafik som FRA befattar sig med kan misstänkas vara ”helt svensk”. (Ett tillägg i lagen säger att signalspaning inte får ske mot trafik där både sändare och mottagare finns i Sverige, men hur detta ska garanteras är höljt i dunkel).

Beslutet föregicks av en intensiv debatt i massmedia. Kritik från både organisationer och enskilda debattörer framfördes. Flera remissinstanser anförde invändningar mot förslaget, bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge, Datainspektionen och Tullverket. 

Reinfeldt: duktig partidespot men dålig man

Den borgerliga regeringen ärvde förslaget av socialdemokraterna, men de rödgröna röstade nej till det slutliga förslaget. En handfull borgerliga riksdagsmän vacklade i sin knapptryckarlojalitet gentemot sina moderpartier och hade kunnat fälla FRA-lagen. En efter en föll de till föga. Den då unge moderaten Karl Sigfried ska ha fått en legendarisk, lång och utdragen utskällning av Fredrik Reinfeldt under ett möte med riksdagsgruppen dagen före voteringen. ”Du är den svaga länken”, ska statsministern sagt till partikollegan. 

Fredrik Reinfeldt är en man som kom så långt man kan komma i svensk politik. Privat kom han ingenstans. Ett äktenskap klarade han inte av att hålla ihop. Hans ene son är knarkare. För den andre rullades det ut politisk matta i Solna kommun. Av det blev intet – sonen är helt obegåvad. Han titulerar sig nu dels ”omvärldsanalytiker och ansvarig för digital kommunikation” på pappas bolag Fredrik Reinfeldt AB, dels ”skribent frilans” (LinkedIn). Mamma Filippa Reinfeldt åkte ut från politiken så fort hennes ex lämnade partiledarposten. Stockholmsmoderaterna ville inte ha henne. 

Till denne man bedyrade de på gruppmötet närvarande moderata riksdagsledamöterna sin lojalitet, genom att en efter en hålla anföranden där de klandrade Karl Sigfried. Dagen efter uteblev Sigfried från voteringen. Endast en borgerlig riksdagsledamot, Camilla Lindberg, röstade mot FRA-lagen. Hon lämnade 2010 Folkpartiet. 

Kritiken nu som bortblåst

Kritiken mot FRA-lagen var omfattande och Wikipedia ger många intressanta exempel. 

En amerikansk organisation som bevakar civilrättsliga frågor kring internetanvändare, Electronic Frontier Foundation, hävdade att Sverige skulle få den mest långtgående lagstiftningen på området bland världens alla demokratiska länder.  

Säpo kritiserade lagen för att den tog ifrån dem möjligheten att beställa information direkt från FRA. Den hemliga polisens dåvarande chef, Anders Eriksson, ifrågasatte också huruvida FRA-lagen var förenlig med svensk grundlag. 

Rikspolisstyrelsen uttryckte sig så här:

”Förslagen tyder på en skrämmande brist på förståelse för de krav i fråga om skydd för personlig integritet som följer av Regeringsformen…”

FRA-lagen var verkligen ifrågasatt. Väl klubbad dog hela saken. 

Abdul och mångfaldspersoner sökes för säkerhetsarbete

Det ligger i sakens natur att en civil myndighet som ska leverera underrättelser till regeringen och Försvarsmakten åtföljs av en stor portion hemlighetsmakeri. FRA ger dock ut en årsrapport varje år och man driftar en hemsida. Dessa säger en del för den som är observant och har huvudet med sig. Därutöver kan man följa myndighetens anslagsutveckling i statens budget. 

Det första man slås av är hur iögonfallande politiskt korrekt myndigheten är. Man för fram just den bild vi har kommit att förknippa med mainstreampolitiken – och som inte har ett dugg med underrättelsetjänst eller signalspaning att göra.

Inför Stockholm Pride lade FRA upp en nyhet om att man hissar regnbågsflaggan och lade till: ”Vi flaggar för alla människors lika värde”. Det är helt i linje med det avsnitt på hemsidan som under rubriken ”Mångfald och jämställdhet” inleds med orden: 

”FRA betraktar mångfald som en tillgång i arbetet och en förutsättning för att vi i verksamheten ska klara av uppdraget. [..] Vi främjar lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.”

Precis som ett företag har FRA en sida av slaget ”jobba hos oss” och där får vi möta några av medarbetarna. Därför kan vi läsa om hur Abdul, som är ”produktionsledare” på kontraterrorismverksamheten, beskriver sitt arbete. Abdul lär vara första eller andra generationens invandrare. Sannolikheten är hög att han har släkt i ett arabiskt land och denna är nåbar av främmande makt. Att läsa om Abdul på FRA:s egen hemsida, ett år efter att två iranska bröder dömts för spioneri, varav den ena hade arbetat på Säpo, MUST och Försvarsmakten, ger en märklig känsla. Hur många mellanösternmänniskor finns det inom dessa skrån?

Att hitta vilka medarbetarna på FRA är, utgör ingen omöjlig uppgift för främmande makt. De flesta arbetar förmodligen på Lovön (en av Mälaröarna) och det går att övervaka bil- och kollektivtrafiken dit. Myndighetens säkerhetsarbete verkar inte speciellt sofistikerat. I slutet av förra sommaren meddelade man (på hemsidan) att stickprovskontroller av trafiken nära huvudanläggningen införs. Varför man förvarnar om att kontroller kommer att ske, kan man undra? Och om någon händelsevis inte visste vad som var huvudanläggningen, så vet man det nu. 

Generaldirektören Björn Lyrvall kanske visar vägen i detta arbete? Han har inte skyddad identitet och visar glatt upp sin adress på Ratsit. 

Det som framförallt hänt med FRA är dock något annat. 

Trefaldigade anslag, mer avlyssning av medborgarna

Anslagen till FRA har haft en makalös utveckling sedan FRA-lagens införande. Nedan diagram visar hur de årliga anslagen utvecklats.

Det är svårt att se något mönster utöver en stadig ökning, annat än att efter den ryska invasionen av Ukraina 2022, så har den accelererat. 

Vad har anslagen använts till? Läser man myndighetens årsrapporter så framkommer att antalet anställda var 700 till antalet år 2010 på ett årligt anslag om 695 Mkr. För 2024 gäller anslaget 2,26 miljarder kr – en ökning med 225% – emedan personalstyrkan har ökat med endast 43% till ca 1000. Av det borde man kunna dra slutsatsen att de höjda anslagen används till materiel och drift av denna. 

En gissning är att en del är utbyggd serverkapacitet. Det åtgår minnesutrymme när medborgarnas datakommunikation med utlandet ska tankas ned, dechiffreras och analyseras. 

Risknationaliteter i majoritet på våra högskolor

Den som tolkar ovanstående som kritik mot den svenska statens säkerhetsarbete, ja, den tolkar texten rätt. Ändå är det inte den förmodade övervakningen av de egna medborgarna eller att det finns Abdul, Pride och mångfaldhetsarbete i signalspaningsorganisationen som gör mig mest orolig över sakernas tillstånd. Det är något annat.

En passage i FRA:s årsrapport för 2022 är det som gör mig rädd på riktigt. Den lyder:

”Bedömningen från svensk underrättelse- och säkerhetstjänst är att Ryssland, Kina och Iran är de länder som främst hotar Sveriges säkerhet”.

Efter ett halvt yrkesliv på teknisk högskola, så vet jag detta (och har skrivit om det på Folkungen tidigare; se texten Sanktioner – politisk teater): en majoritet av doktoranderna inom teknik och naturvetenskap vid svenska universitet och högskolor är utlänningar och de tre vanligaste nationaliteterna är indier, iranier och kineser. 

Hur går detta ihop med bedömningen att utöver Ryssland, så är det Iran och Kina som främst hotar svensk säkerhet?

Förlåt. Jag menar förstås ”svensk” säkerhet.