Människan är en social varelse. Vi är det eftersom vi har ytterst svårt att överleva som solitära varelser och behöver varandra för att lösa livets vedermödor.
Stammen
Före civilisationen levde människor i små grupper av nomader som vandrade runt och levde vad naturen hade att erbjuda. Livet var hårt men sannolikt meningsfullt, och konflikter mellan olika grupper var vanligt. Många dog i strid, andra av sjukdom. Alla hade sin givna plats inom stammen, i synnerhet uppdelat mellan de bägge könen. Män var jägare, kvinnor och barn var samlare.
Byn
Men över tid kom jordbruket och med detta slog sig människor ner och började bruka jorden. Egendom och territorium blev värdefulla resurser som behövde försvaras. Återigen blev gruppen viktig för både handel och försvar mot yttre fiender. Små bosättningar och senare byar växte fram. Handel bedrevs över stora avstånd, främst via kuster och floder.
Människorna här identifierade sig ofta som medlemmar av den by de bodde i, medan andra förblev ”utsocknes”.
Kungadömet
Byarna utvecklades senare till kungadömen. Vissa i form av statsstater som styrdes av en kung eller annan form av envåldshärskare. Livet var fortfarande hårt men hade en relativ trygghet bakom stadens murar. Det förekom våld och konflikter mellan olika kungadömen där någon gjorde anspråk på en annans territorium och resurser. I andra situationer rådde fred och handelsutbyte dem emellan, men alla var de självständiga och självförsörjande. Det var dock fortfarande en utpräglad känsla av ”vi och dom”, även om den så kallade moraliska cirkeln nu hade expanderat från den lilla stammen till det lite större konungadömet. Även i denna civilisation har var och en sin givna plats genom att det nu mer komplexa samhället har en högre nivå av specialisering. Någon är smed, en annan är slaktare, bonde, mjölnare, bagare och så vidare. Specialiseringen löser nya problem och ger större ekonomisk utveckling.
Nationalstaten
Men även det lilla kungadömet var temporärt. Den mäktigaste kungen ville ha mer makt, och denna kunde expanderas av lika delar nöd som med tvång när en starkare, mer enad yttre fiende uppenbarar sig. Kungadömen slogs ihop och nationalstaten skapades. Genom denna kunde lag och ordning lättare upprätthållas, vilket gynnade produktiviteten och den ekonomiska utvecklingen. Handel kunde lättare bedrivas och mer skatter kunde samlas in. Detta ledde över tid till en växande befolkning, mer utveckling och ett större skatteunderlag. Det ledde även till urbanisering där den industriella revolutionen drog folk från landsbygden och in till städerna.
En nationalstat är dock oerhört komplex med mängder av nya problem som måste lösas. Administration, skattmasar och diverse yrken som tidigare inte hade behövts växte fram. Komplexiteten ökade liksom trögheten, men välståndet ökade likväl mer än kostnaderna, åtminstone för ett tag.
Den moraliska cirkeln ökade även den, främst hos nationens ledarskap som med tiden allt mer kom att börja vända blicken från sitt eget folk till främmande folk från andra delar av jorden. Folket självt identifierade sig dock huvudsakligen med sin nation och sin lokala hembygd. Vissa excentriska medborgare började dock att mer identifiera sig med det främmande än med det lokala.
Det globala samhället
Nästa steg blev det globala samhället. Nationalstaten ansågs inte längre nödvändig utan mer som en byråkratisk produkt med fiktiva gränser på en karta. Nu skulle i stället både människor, kapital och varor kunna flöda över gränserna för att maximera profiten och på pappret, även den personliga friheten.
Men nu har systemen som det globala samhället vilar på blivit så komplexa och integrerade med varandra att de har förlorat sin effektivitet. Kostnaderna ökar, avkastningen minskar och skatterna stiger, vilket minskar den personliga friheten. Det mesta fungerar fortfarande, men lite sämre för varje år som går. Folkets ledare drivs allt mer av personlig vinning och av maktambitioner snarare än av omtanke för sitt eget folk, och löser därför inte heller de nya problem som uppstår. Antingen som en konsekvens av medveten politik, eller av ren inkompetens.
Här är det enkelt att se paralleller med det romerska imperiet och andra idag försvunna civilisationer. Civilisationen har en fas av uppgång, en gyllene tidsperiod där utvecklingen går i en rasande fart framåt, följt av stagnering med konflikter, minskande territorium, degenerering av kulturen och människors beteende.
Efter uppgång kommer fall
Vi befinner oss just nu i stagneringsfasen och har så gjort en längre tid, men vi kan ännu leva på gamla meriter från våra förfäder några generationer bakåt, så förfallet är inte uppenbart för de flesta. Men det håller på att förändras här och nu i takt med att importerad brottslighet, inflation, elkris, homolobbyn förändrar samhället. Komplexiteten och dekadensen har nått så höga nivåer att samhället och hela civilisationen blir allt svårare att upprätthålla, och utvecklingen går bakåt. Den specialisering som förr var en styrka är nu en svaghet, eftersom folk som arbetar med något extremt smalt område är helt beroende av mängder av system samtidigt som de har tappat förmågan att lösa det mest grundläggande för överlevnad.
Efter fall kommer uppgång
Detta är dock inte nödvändigtvis något negativt – det är en möjlighet. Ju sämre samhället blir på att lösa grundläggande problem för människors liv och leverne, desto större blir ansvaret för var och en av oss att lösa det själva. Och eftersom vi inte kan lösa allt själva så tvingas vi återigen att samarbeta med varandra lokalt – utan någon makthavare som mellanhand. Däremot bör man vara medveten om att långt ifrån alla människor klarar av att anpassa sig. Vilka kunskaper och kompetenser man har, i all dess enkelhet, kommer återigen bli oerhört viktiga.
Det globala samhället krymper därför tillbaka till det mer lokala. Kanske inte politiskt, men på praktisk nivå för var och en. Kriser och svåra tider tvingar nämligen fram gemenskap och samarbete, något som de flesta redan vet är starkare på landsbygden än i städerna. Detta beror just på att man måste lösa fler saker själv utan att pappa Staten ska lägga sig i, i synnerhet när Statens inflytande minskar medvetet eller omedvetet. Det globala samhället kan nämligen bara överleva så länge allting fungerar, hela tiden. Men likt hur det gick för det antika Rom så är dagens globala värld på väg åt samma håll.
Riktningen inför framtiden
Vissa kan tycka att min beskrivning ovan är en svart beskrivning av verkligheten, men jag ser den som realistisk och hoppfull. Samhället stagnerar allt mer och det finns ingenting var och en av oss kan göra för att stoppa utvecklingen. Därför gäller i stället dels att anpassa sig till förändrade omständigheter, dels att ligga steget före och agera innan det blir ännu värre. Det är även varför jag ser beredskap som den logiska följden av de tider vi lever i eftersom risken för allvarliga kriser ökar ju svagare samhället blir, och för att situationen i framtiden sannolikt kommer vara svårare än den är idag. Ju mer beroende du är av samhället, desto mer sårbar blir du. Ju mer du kan tillföra till en liten, lokal gemenskap, desto starkare blir ni.
Hela livet går för övrigt ut på just anpassning, inte att skrika högljutt om att ”någon måste göra något nån gång”. De makthavare som skapat de problem vi nu upplever i närtid är mer eller mindre orsaken till dem, och de har inte förmågan att lösa dem. Vi kan därför inte sätta vårt hopp eller tro på att de kommer lyckas med detta.
Se därför till att vara förberedd på ännu sämre tider, bygg nätverk med andra människor omkring dig och försök att frodas när andra lider. Det tjänar både du själv och din närmaste omgivning på.
Praeparatus supervivet – Den förberedde överlever
