Alla barn har rätt att slippa varje slags indoktrinering. Så uttryckte sig den före detta ABBA-musikern Björn Ulvaeus redan år 2006. Uttalandet gällde friskolor och var i sammanhanget skarp kritik riktad mot kristna sådana. Trots detta har Ulvaeus en viktig poäng, barn har rätt att slippa statlig indoktrinering. Den amerikanske socialantropologen Margaret Mead utkristalliserade det hela med orden, barn ska lära sig att tänka, inte vad man ska tänka.
När det gäller modern underhållning och kultur för barn så är politiseringen så genomgående att den inte längre går att blunda för. Fenomenet att indoktrinera barn är givetvis inte något nytt. Alla historiens diktaturer har haft ett starkt fokus på att politiskt skola barn och unga in i statsideologin. I Sverige finns även äldre exempel, ett bra sådant är filmen om Karl-Bertil Jonsson som dryper av präktig vänstermoralistisk svada; ja det är så rött att jultomten bleknar i jämförelse. Dock får Karl-Bertil ses som fritt från HBTQ-narrativet, inte heller syns några inkvoterade utlänningar till.
Bortsett från Karl-Bertil och vissa andra undantag som Vilse i pannkakan och Ville, Valle, Viktor var det faktiskt bättre förr. Ett exempel på detta är Bamse, trots att författaren och tecknaren Rune Andreasson var starkt vänsterorienterad. Det finns sunda moraliska lärdomar att dra från Bamse, såväl i serietidningarna som de senare filmatiseringarna. Exempelvis utmålas stöld, lögner och girighet som dåliga ting, vilka de ju faktiskt är. Det ska inte heller glömmas bort att Bamse är en heterosexuell familjefar; en patriark som ständigt uttalar ”är man stark måste man också vara snäll”. Tycka vad man vill om Andreassons politiska åskådning, men Bamsetidningarna har inte några sexuella undertoner, inte heller plikttroget inkvoterade karaktärer ur någon etnisk eller sexuell minoritet.
Tintin är ett annat exempel på sund och rent bildande underhållning för barn i alla åldrar. Seriealbumen och filmerna är kända för att ge barn möjlighet att utveckla sin slutledningsförmåga, likt true crime eller Indiana Jones, fast för barn. I albumet Det hemliga vapnet åker Tintins vän professor Kalkyl till Genève där han ska träffa professor Topolino som är expert på ultraljud eller i albumet Månen tur och retur där det är lika delar teknisk förståelse för en rymdraket som spännande kapplöpning om vem som först sätter sin fot på månen. Jämför det med dagens SVT Barnkanalen som stolt presenterar programmet Biss och Kajs – Långt ner i kloakerna bor bajskorven Kajs och kisstrålen Biss. Varje vecka bjuder de gäster till sin pratshow.
Man kan alltså lugnt säga att det är ett helt annat klimat i barnkulturen idag. Förutom att den är utvecklingshämmande och fördummande, som Biss och Kajs, propageras mängder av politisk och sexuell indoktrinering. Ett exempel är barnboken Prinsessan Kristalla, skriven av Anette Skåhlberg; den har ett tydligt HBTQ-politiskt narrativ. På bokens baksida står det bland annat: ”Det visar sig att svärdsmidaren är flickan Vilda, som nu vuxit upp, och Kristalla blir kär och vet plötsligt vem hon vill gifta sig med. Det är Vilda hon vill ha! Det är henne hon vill gifta sig med! Nu måste hon bara övertyga kungen och drottningen om att få gifta sig med en flicka från folket, som inte är av kungligt blod”.
I samma hylla på bibliotekets barnavdelning står Kenta och barbisarna, en bok för barn i åldrarna 2-6 år skriven av Pija Lindenbaum. Boken handlar om huvudpersonen Kenta, en homosexuell pojke i dagisålder [sic]. På bokens baksida kan man läsa: Åke, Emil och de andra killarna på dagis vill alltid att Kenta ska vara med på fotbollen. Men en dag har Kenta med sin docka till dagis.
När det gäller barnfilm finns det talrika exempel på flagrant HBTQ-propaganda och så kallad normkritik. Den nya barnserien The bravest knight leder först tankarna till folksagornas riddare, prinsessor och drakar. I denna amerikanska produktion handlar dock serien om två homosexuella riddare och deras gemensamma adoptivbarn. Serien producerades 2019 av Shabnam Rezaei och Aly Jetha och väntas dubbas för en svensk publik inom kort.
Barn sexualiseras och utsätts för politiska budskap i allt tidigare åldrar, något som får anses vara problematiskt på flera plan. För det första ska inte en fyraåring reflektera över sin sexualitet. För det andra är det även djupt olämpligt att i en så tidig ålder försöka påverka barns uppfattning om vad som är normalt och rätt. I den åldern barn är som allra mest sårbara och mottagliga för vuxenvärldens influenser. Det finns starka krafter i samhället som vill normalisera homosexualitet och transsexualitet hos barn redan i förskoleålder, något som rent av skrivs in i läroplanerna för förskolor.
Hösten 2020 kom förslag från Socialdemokraterna att införa obligatorisk förskola från 2 års ålder. Det hette som vanligt att alla barn ska beredas samma lika möjligheter och så vidare. Men det är bara samma slags sociala ingenjörskonst socialdemokratin sysslat med i decennier in extremum. På många sätt påminner den svenska förskolan och grundskolan om de omskolningsläger som instiftades i diktaturer. Dit skickades dissidenter för att lära sig tänka rätt igen. Även om barnen inte nödvändigtvis tänkt fel så har skolvärlden och den statliga underhållningsindustrin tagit på sig ansvaret att kollektivt uppfostra barnen till lydiga och politiskt likformiga undersåtar.
Lösningen på problemet är egentligen mycket enkel. Som förälder är man inte barnets kompis, man tar kommandot. Agera medvetet och bestäm vilken underhållning barnen tar del av. Sätt inte slentrianmässigt en Ipad i händerna på treåringen. Låt heller inte barnet sitta klistrad vid regimmedias politiska barnsändningar. Erbjud bättre alternativ och ge dem mer av din tid, det är din förbaskade skyldighet som förälder. Köp bra litteratur och filmer åt barnen, ett obligatorium för pojkar är Tintin. Besök ett antikvariat där klassiska barnböcker av Astrid Lindgren, Tove Jansson eller Elsa Beskow garanterat går att finna för en billig peng. Högläsning varje kväll ur en bok skapar starka band och eggar fantasi samt utvecklar kognitiv förmåga hos ditt barn. Det blir också en motvikt till indoktrineringen barnen utsätts för i förskolan och grundskolan.
