”För att ta reda på vilka som verkligen härskar över ett samhälle, behöver du bara ställa dig denna fråga: Vem är det jag inte får kritisera?” Detta citat har tillskrivits upplysningsfilosofen Voltaire och är ett ganska intressant och tänkvärt faktum som klingar kusligt bekant för oss idag.
I dagens Sverige är vi välbekanta med just sådana mer eller mindre osynliga tabun. Och listan på vad som faktiskt får kritiseras utan att stämplas, blir kortare för varje dag som går.
Det största tabut idag är invandringen och i förlängningen problematiken som är kopplad till den. Exempelvis skenande brottslighet, parallellsamhällen och utbredd arbetslöshet. Invandringsfrågan är kontroversiell av flera skäl, men det starkaste är just det faktumet att makten använder invandringen för att konsolidera makt, det som något ofint kallas valboskap är en rätt träffande term för det hela.
Ett annat viktigt svenskt tabu är gaylobbyn, det som idag eufemistiskt kallas HBTQ-rörelsen. En starkt politisk rörelse med RFSU och RFSL som främsta frontorganisationer. Genom dessa organisationer har rörelsen drivit sexualpolitiska påverkansoperationer sedan 70 år tillbaka. Frågan om pedofili och hur RFSL kan jobba för att legalisera det är något som organisationen dryftat internt flertalet gånger. Flera toppar inom gaylobbyn har dömts för just pedofili och tabut är så starkt att man riskerar avsked om man tar i frågan. Det fick Folkungens chefredaktör Urban Sylvan erfara då han tvingades lämna sitt lärarjobb efter att ha delat en artikel från den kristna tidningen Världen idag.
Att just dessa två frågor är så tabubelagda beror självklart på att de är kontroversiella i sig själva. Men det finns andra aspekter av det som är mer sinistra och subversiva. Att skolvärlden och barnkulturen helt infesterats av gaylobbyns narrativ är tämligen välkänt, dock är det aldrig någon som pratar om att föräldrar till lågstadieelever får information om att klassen ska ha en ”temavecka om demokrati” vilket mynnar ut i att lågstadieklassen tvingas gå i ett pridetåg eller lära sig ingående hur man har analt samlag. Allt sker inför öppen ridå men kritikerna vet att priset att kritisera omdaningen är för högt för att våga eller orka ta i det.
När det kommer till invandringen är det som tidigare nämnts starka intressen inom den politiska eliten; inte minst den socialdemokratiska rörelsen, att helt enkelt importera nya röster till en döende politisk rörelse. Men det är inte hela sanningen, för även under borgerliga regeringar har invandringen till Sverige varit omfattande, där har det inom den nyliberala undervegetationen funnits drömmar i decennier om att krossa den svenska välfärdsmodellen genom att på kort tid överbelasta denna med lågproduktiv invandring från tredje världen. Lite som en så kallad ddos-attack alltså. Oavsett politiskt läger beskylls kritiker, oaktat hur mild kritiken än är, för att vara rasideologer, fascister och nazister.
Hur bryter vi tabun? Det enklaste är naturligtvis att inte alls bry sig om dem. Våga prata om påstått känsliga frågor på kaffepausen på arbetsplatsen eller med vänner. Tabun skapas väldigt sällan på gräsrotsnivå utan sanktioneras uppifrån för att förhindra att obekväma frågor berörs i storforum. Den välkända termen politiskt korrekt myntades av bolsjevikanföraren Leiba Bronstein, känd idag som Leon Trotskij. Något som gjordes av precis samma skäl då som idag. Att tysta och alienera kritiker, som inte sällan fick för tiden obekväma epitet som kontrarevolutionärer, kulaker eller svartgardister. Lite som vår tids brunsmetning av invandringskritiker med andra ord. Vad som är politiskt korrekt idag behöver inte vara det om tjugo år. Att ifrågasätta eller motsätta sig antisemitism var politiskt inkorrekt i 1930-talets Tyskland exempelvis. Det är värt att komma ihåg.
