fredag, september 17, 2021
HemPolitikVad kan vi lära av Lichtenstein?

Vad kan vi lära av Lichtenstein?

Om man i en diskussion nämner att Liechtensteins politiska system skulle kunna fungera som en modell för Tyskland, möts man oftast med förakt och hån. Om du dock gräver lite djupare för att ta reda på vad folk faktiskt vet om Liechtenstein är resultatet vanligtvis: lite eller inget.

Furstendömet Liechtenstein har ingen gemensam gräns med Tyskland, det är beläget mellan Schweiz och Österrike och saknar helt kust. Det nationella territoriet täcker bara 160 kvadratkilometer, vilket gör Liechtenstein till den sjätte minsta staten i världen. Landet har 37 000 invånare, varav 34 procent är (mestadels tysktalande) utlänningar. Huvudstaden är Vaduz och det enda officiella språket är tyska. Liechtenstein har varit en suverän stat sedan upplösningen av det tysk-romerska riket 1806.

Furstendömet har inte någon egen valuta, utan använder den schweiziska francen och har en tullunion med Schweiz. Till skillnad från Schweiz har Liechtenstein emellertid blivit medlem av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) efter en folkomröstning. Det finns fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer bland medlemsländerna (alla EU-stater, Norge, Island och Liechtenstein). Liechtenstein lyckades dock begränsa den fria rörligheten till 64 nya uppehållstillstånd per år.

I motsats till vad man kan tro är furstendömet inte en operettstat som lever på frimärksförsäljning och tvivelaktiga finansiella transaktioner. Snarare är det ett högst industrialiserat land med en mycket diversifierad ekonomi, där den mest betydande branschen är tillverkningsindustrin, särskilt maskinteknik. Många schweizare, österrikare och tyskar pendlar till furstendömet för att arbeta.

Trots sin lilla storlek finns marknadsledande företag som Hilti (borrmaskiner) och Ivoclar (medicinsk teknik) i Liechtenstein. Cirka 40 procent är anställda inom industrisektorn, vilket gör Liechtenstein till ett av de mest industrialiserade länderna i världen! Som jämförelse arbetar mindre än 10 procent inom finansbranschen. Med ett företag per nio invånare har Liechtenstein förmodligen den högsta tätheten av entreprenörer i världen.

Grundlagsreformen 2003

År 2003, efter tio år av diskussioner, antogs efter en folkomröstning en stor grundlagsreform som stärkte rättigheterna för medborgare, kommuner och monarker på bekostnad av parlamentet och regeringen. Skälen till detta är lärorika, eftersom de belyser grundläggande problem med parlamentarism och demokrati. Sedan 1990-talet hade tolkningen av Liechtensteins konstitution varit under omvandling. De styrande politikerna i parlamentet och regeringen hade i ökande grad själva tagit på sig beslutsfattande makt som i konstitutionen antingen tydligt varit avsedd för den regerande prinsen eller inte var tydligt utdelad alls. I vissa fall stiftades till och med nya lagar utan den enligt konstitutionen obligatoriska underskriften av den regerande prinsen.

Prins Hans-Adam II samtyckte inte med denna utveckling. Han motiverade sitt framgångsrika ändringsförslag med att förklara att av praktiska skäl var folket och den regerande prinsen tvungna att delegera statens uppgifter till mindre grupper (politiker, partier, administratörer). Dessa kommer alltid i praktiken att få en oproportionerligt stor makt och därför omvandlas till ”oligarkier”. Oligarkerna kommer sedermera försöka tillgodose sina egna intressen på bekostnad av alla andras och på grund av interna intressekonflikter kommer det bli allt svårare att fatta viktiga, men im populära beslut.

Det är monarkens uppgift att se till att demokratiska och konstitutionella institutioner inte försvagas av denna oligarki och att statens intressen ställs framför enskilda partiers intressen. Monarken kan bara utföra denna uppgift på lång sikt om han vet att majoriteten av folket stödjer honom. Invånarna och monarkin, de två svagare elementen i statsstyret, är naturliga allierade mot det starkaste elementet, oligarkin.

Samtidigt påpekade han att han kanske också måste använda sin vetorätt mot en majoritet. Det borde vara tydligt att majoriteten inte alltid har rätt och att det är prinsens uppgift att skydda minoriteters och de svagas rättigheter samt att försvara befolkningens och landets långsiktiga välfärd. Men om folket ändå misstycker, bör de ha sista ordet, enligt principen om rätten till självbestämmande, oavsett prinsens önskemål, och kunna uttrycka sin misstro eller till och med avskaffa monarkin helt och hållet.

En innovativ konstitution

Liechtenstein är därför inte en konstitutionell monarki i konventionell mening. Snarare är det ett i världen unikt blandat system mellan direkt demokrati och parlamentarisk-konstitutionell arvsmonarki. Utöver att parlamentet, folket och den regerande prinsen har sina egna rättigheter till kontroll och medbestämmande, oberoende av varandra, kan kommunerna själva också införa egna lagstiftningsinitiativ. För att motverka faran med ohämmat majoritetsstyre genom direkt demokrati har Liechtenstein-systemet införlivat två säkerhetsventiler: å ena sidan prinsens vetorätt även mot resultaten av folkomröstningar, och å andra sidan varje lokalsamhälles rätt till utträde från monarkin.

Ett missbruk av vetorätten av den regerande prinsen förhindras i sin tur genom möjligheten för medborgarna att rösta mot hans beslut eller att rösta för ett avskaffande av monarkin som helhet (!). I sitt verk Staten i tredje årtusendet, påpekar prins Hans-Adam II att det inte krävs en monarki för att ha denna statskonstruktion. En president som direkt väljs av folket kunde åta sig samma uppgift som prinsen i Liechtenstein.

Den nuvarande nationella konstitutionen i Liechtenstein är alltså en av de mest innovativa i världen när det gäller maktbegränsning i en demokrati, den mest avgörande punkten.

Faktum är att Liechtenstein är det enda landet i världen som i sin grundlag ger sina lokalsamhällen rätten att utträda ur staten, en i grunden demokratisk process. Majoriteten i ett territorium kan via en folkomröstning besluta att bli oberoende eller att få tillhöra en annan gemenskap. När utträden ur staten ända ner till kommunal nivå är tillåtna, som är fallet i Liechtenstein, har regeringen incitament att i första hand rikta stor uppmärksamhet åt regionernas egna intressen.

Hans-Adam II har fastslagit att beviljandet av självbestämmande och rättigheten till utträde bör höja kvalitén på regeringens åtgärder av konkurrensskäl, precis som det gör på en produkt- och tjänstemarknad. Staterna måste delta i fredlig konkurrens med varandra för att erbjuda sina kunder bästa möjliga service till lägsta pris.

“Processen att omvandla staten från en halvgud till ett serviceföretag kommer endast att vara möjlig om vi går från indirekt till direkt demokrati och bryter upp statens monopol med rätten till självbestämmande på kommunal nivå.”

  • Hans-Adam II

En liten stat betyder inte isolering

I Tyskland skulle förmodligen inte bara Büsingen-exklaven utan också flera södra tyska kommuner ha anslutit sig till Schweiz för länge sedan om samma rättsliga situation hade funnits där. Detta skulle i sin tur ha tvingat fram mer försiktiga politiska åtgärder för att undvika hotet om ytterligare förlust av statens territorium och medborgare (= makt).

Vi bör därför fundera på om en värld av tusen småstater formade efter Liechtenstein inte skulle vara en bättre värld. De flesta beslut skulle fattas på lokal nivå och decentraliserade, allvarliga misstag skulle ha begränsade effekter, det skulle finnas många exempel på vad som fungerar och vad som inte gör det. På grund av en mängd olika samhällen skulle det bli fruktbar konkurrens om ”kunderna” istället för en statlig kartell, som å ena sidan vill mjölka medborgarna så mycket som möjligt och å andra sidan vill utesluta dem från alla beslut.

Europas recept på framgång har alltid varit mångfald och konkurrens, och detta innebär inte nödvändigtvis en svaghet. Till och med stadsstater som Venedig och Genua eller stater i utkanten som Portugal och Nederländerna kunde utveckla stor politisk och ekonomisk makt. Upprättandet av överlägsna institutioner, såsom en gemensam frihandels- eller ekonomisk zon eller ett gemensamt försvar, är alltid en möjlighet och när det gäller samhällen som till stor del liknar varandra, till och med en självklarhet. Tänk till exempel på stadsstaterna som utgjorde hansan eller tyska förbundet, en allians av 39 suveräna stater som upprätthöll gemensamma politiska och militära institutioner. Småstater betyder inte automatiskt isolering eller provinsialism, utan snarare självstyre och subsidiaritet, och det öppnar möjligheter som saknas på andra ställen.

Jämfört med Tyskland är det lilla Liechtenstein ett utmärkt exempel på ett systems robusthet eller icke-fragilitet. Ett icke-fragilt system är ett som har färre svängningar, men är stabilt under en mycket längre tidsperiod och i slutändan är mer framgångsrikt. Fragila system ser bra ut ett tag, men kollapsar sedan katastrofalt med jämna mellanrum.

Fram till 1866 var Liechtenstein och dagens Tyskland förenade i det tyska förbundet. Precis som medströmsintelligentian för närvarande strävar efter en europeisk federal stat, var skapandet av en enhetlig tysk stat ett mått på dåtidens strömningar. När det blev klart efter slaget vid Königgrätz att Preussen, som avvisade ett fortsatt tyskt förbund, istället nominerade sig självt till att bli centrum för en ny enhetlig tysk stat, beslutade medlemsländerna att avskaffa förbundet. En enda medlem röstade vid detta tillfälle emot förslaget: Liechtenstein.

Vad som senare hände med Tyskland är välkänt: enhetskrig, kolonialism, första världskriget, två miljoner döda tyskar, förlust av en fjärdedel av dess territorium, revolution, hyperinflation, valutareform med förlust av nästan alla besparingar, nationalsocialistisk diktatur, andra världskriget, förintelsen med utrotning av judiska medborgare och deras kultur, sex och en halv miljon döda tyskar, förlust av ytterligare en tredjedel av det nationella territoriet, nästan alla städer sönderbombade, utvisning av tolv miljoner tyskar, uppdelning av landet i ockupationszoner, förnyad valutareform med förlust av nästan alla besparingar, socialistisk diktatur i östra delen följt av revolution och förnyad valutareform. Totalt sett kan man räkna inte mindre än fyra systemkollapser sedan 1870. I Liechtenstein å andra sidan: noll.

I dag har furstendömet Liechtenstein en mycket högre inkomst per capita jämfört med Tyskland. Det är ett stabilt land utan betydande brott och utan statsskuld. Allt detta uppnåddes utan ett enda krig, utan en enda revolution och utan en enda införlivning med ett stort och mäktigt kollektiv.

Översatt till svenska av Magnus Johansson utifrån den engelska översättningen av Tim BenknerDenna artikel publicerades ursprungligen på tyska på Achse des Guten.

Titus Gebel är grundare, VD och koncernchef för Free Private Cities, Inc . Han är en tysk entreprenör med doktorsexamen i internationell rätt och är författare tillFree Private Cities: Making Government Compete For You .

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här