Under medeltiden började det som vi idag kallar Sverige att ta form. Det fogades samman av ett flertal fristående folk och länder. Det sammanhållande kittet var våld, blod och död. Byggandet av nationalstaten brukar officiellt kallas att Sverige ”enades”, som om folken varit oeniga innan dess. Som de flesta nationalstatsbyggen var det ett projekt som drevs av politiska eliter mot de kuvade folkens vilja.
Uppror och motstånd mot sverigebygget
Det var ingen brist på motstånd mot den framväxande centralmaktens ambitioner. Bakom de mest kända upproren finner vi till exempel folkungarna i Uppland (1200-tal), Nils Dacke i Småland (1500-tal) och snapphanarna i Skåneland (1600-tal). Folkungarna halshöggs av Birger jarl efter ett bedrägligt fredslöfte. Gustav Vasa satte Nils Dackes huvud på en påle utanför Kalmar slott. Karl XI brukade låta spetsa snapphanarna på glödande järn invärtes eller under huden längs med ryggen. I nationalstatens obligatoriska läroplan brukar det blodiga statsbygget ursäktas med fraser som att ”vi fick ju ändå Sverige”.
Det är naturligt att människor vill styra sig själva tillsammans med närstående som delar samma värderingar. Att få styra sig själv är frihet. I folkungarnas fall handlade det bland annat om att bevara sina gamla rättstraditioner och rätten att få välja sin egen kung. Dackes män stred på sin tid mot centralmaktens skatter, fogdar och kyrkoreformation; de ville behålla det som var ”gammalt och fornt”. Snapphanarna kände samhörighet med Danmark och ville inte underordna sig svenska staten.
Svear och götar hade gemensam kung och kultplats
Sveriges uppkomst börjar med de två folken svear och götar i sina respektive länder Svitjod och Götaland. Svitjod omfattade ungefär dagens Uppland, norr om Mälaren. Svearna var sjöfarare och följde sin kung i ledung, ett slags sjöburen värnplikt. Kungen var överbefälhavare men i övrigt lämnade han folk i fred. Om han var oduglig i strid eller gav dåliga skördar offrade man honom helt enkelt åt gudarna och valde en annan. Svearna stod nära norrmännen men var arvfiende med danskarna.
Götaland å andra sidan bestod av Västergötland och Östergötland, vilka ligger väster respektive öster om Vättern. Både götar och svear hade sin gemensamma kultplats i Uppsala i Svitjod. De hade ofta också en gemensam konung. Det finns olika idéer om hur den gemenskapen en gång uppstått. Somliga menar att svearna kuvade götarna, andra tror det omvända; åter andra anser att det var en ömsesidig överenskommelse. Det var i vilket fall som helst svearnas privilegium att välja kung ur en respekterad ätt. Denne skulle sedan fara på eriksgata i götaländerna för att godkännas, ett godkännande som inte var på förhand givet.
Götarna tenderade att vara mer öppna för nymodigheter än svearna. De hade band med det tidigt kristnade Danmark. Det var via Götaland, särskilt Östergötland, som påveväldet spred sig i Sverige. Med detta kom en ny, kontinental syn på kungamakten. Istället för att kungen väljs och vrakas av lokala stormän skulle han komma att smörjas och krönas av biskopen och sedan sitta på livstid. Istället för att sitta på nåder blir han konung av Guds nåde. Istället för att vara underkastad lagen blir han med tiden lagen.
Sverkerska ätten och erikska ätten
Åren 1130-1250 är en brytningstid mellan gammalt och nytt. De gamla förhållandena omdanas. Under denna tid kämpar två framstående ätter om kungamakten i Svitjod och Götaland, de sverkerska och erikska ätterna. Något förenklat kan man associera sverkrarna med Östergötland, Danmark, arvkungar, påven och internationalism. Erikarna kan på samma förenklade sätt associeras med Svitjod, Västergötland, Norge, valkungar, självstyre och traditionalism.
Folkungarna
Folkungarna var en grupp stormän, släktingar och anhängare till Folke jarl. En jarl var kungens närmaste man och vissa jarlar var ibland mäktigare än kungen själv. Folkungarna kallades även folkunga rote. De var kristna men de motsatte sig påvens allt starkare inflytande över kyrkan, lagen och kungamakten. De motsatte sig också en allt starkare kungamakt och beskattning. Folkungarnas storhetstid var mellan slaget vid Gestilren år 1210 och slaget vid Herrevadsbro år 1251. Även om de stod den erikska ätten närmast var de först och främst lojala mot stormännens självbestämmande och friheten i Svitjod. I slutänden stod de som ensamma försvarare av den gamla ordningen och som motståndare mot båda kungaätter, liksom mot Birger jarl och hans män. Alla motståndarna hade vid det laget sålt sig till främmande intressen, förespråkade en stark kungamakt och maktkoncentration.
Begreppet folkunge kan vara förvirrande. De äkta folkungarna krossades slutligen av Birger jarl som var av Bjälboätten. Det finns släktskap mellan ätterna vilket gjorde att historiker en tid sorterade Birger under folkungarna. Därför har Folkungaätten ironiskt nog kommit att beteckna de äkta folkungarnas fiender. På samma sätt betecknar folkungatiden den historiska period då Birger och de falska folkungarna regerade. Då blir det begripligt varför Folkungagatan i Stockholm, Birger jarls stad, inte är uppkallad efter de äkta folkungarna utan deras banemän. I det följande används begreppet folkunge endast för de äkta.
Folkungarnas plats i historien
Den här tiden i historien är en aning komplicerad. För att förstå folkungarna underlättar det att utgå ifrån den historiska bakgrunden och kungarnas maktkamper.
[1] 1130-1156 Sverker ”Gamle” (Kolsson) – Sverkerska ättens stamfader
Sverker Gamle var en kung som svear och götar kunnat enas om enligt den gamla ordningen. Han var en kyrkans man, klosterbyggare och härstammade sannolikt från Östergötland, det mest påvevänliga området. Sverker regerade mellan 1130 och 1156. Han mördades i Östergötland en juldagsmorgon, sannolikt på uppdrag av den danske prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksson. Sverkers död blir startskottet för en hård och blodig maktkamp om kungatronen. På 17 år mördas sex kungar eller kungakandidater.
[2] 1156-1160 Erik den helige (Jedvardsson) – Erikska ättens stamfader
Även han sannolikt mördad av Magnus Henriksson. Erik den helige blev med tiden svenskt nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon.
[3] 1160-1161 Magnus Henriksson – Stenkilska ätten
Dansk prins som gjorde anspråk på kungamakten på grund av sin mors släkt.
1161 Slaget vid Örebro. Sverker Gamles son Karl Sverkersson samlar en här och hämnas sin far genom att döda kung Magnus och slå hans danska här.
[4] 1161-1167 Karl Sverkersson – Sverkerska ätten
Son till Sverker Gamle [1]. Den förste att kalla sig Svears och götars konung, en titel som använts av följande kungar till Gustav VI Adolf:s död 1973. Han är den förste kungen med namnet Karl. År 1164 utsågs Stefan till den förste ärkebiskopen i landet, Uppsala blev ärkesäte och fick med tiden en domkyrka. Kung Karl mördas av Knut Eriksson som efterträder honom.
[5] 1167-1195 Knut Eriksson – Erikska ätten
Son till Erik den helige [2]. Hans jarl var den mäktige Birger Brosa. Birger var far till Folke jarl (Birgersson), som blev folkungarnas förste ledare. Knut Eriksson regerade länge och framgångsrikt och dog en naturlig död. ”Arn Magnusson” var nära vän med kung Knut.
[6] 1195-1208 Sverker ”Unge” (Karlsson) – Sverkerska ätten
Son till Karl Sverkersson [4]. Blev kung med hjälp av Birger Brosa (d. 1202) eftersom Knuts söner ännu var för unga. Sverker hade nära kopplingar till påvestolen och främjade kyrkans politik i Sverige och en stark kungamakt. Han gav kyrkans män immunitet från att dömas enligt traditionell lokal rätt. De skulle istället stå under kanonisk (kyrklig) rätt. Kollisionen mellan dessa två rättssystem blev en stor konfliktyta och bidrog starkt till folkungarnas motstånd.
1205 Slaget vid Älgarås. Förre kung Knut Erikssons söner gick till angrepp mot Sverker efter att denne utsett sin egen son till jarl. Tre av sönerna dödas men den fjärde, Erik Knutsson, flydde till Norge.
1208 Slaget vid Lena. Erik Knutsson får stormännens hjälp för att ta kungamakten från den påvetrogne Sverker. Det är sannolikt här som folkungarna trädde in på scenen. Sverker förlorar trots understöd från danska Hvideätten; han flyr till Danmark.
[7] 1208-1216 Erik Knutsson, den nya tidens kung – Erikska ätten
Son till Knut Eriksson [5]. Erik befinner sig mitt i brytningen av den gamla och nya kungarollen. Han fick folkungarnas hjälp eftersom Sverker var påvens man och stormännen ville behålla det gamla självstyret. Samtidigt var påvemakten oerhört stark och för att säkra sin makt behövde även Erik hålla sig väl med påven. Efter slaget vid Lena kräver påven att Erik ”försonas med Sverker”.
1210 slaget vid Gestilren. Det sista kända slaget mellan sverkrar och erikar. Kung Erik avgår som vinnare medan påvens favorit Sverker blir mördad av en av sina egna. Det är en pyrrhusseger för många på vinnarsidan omkommer, däribland stormännens ledare Folke jarl och många av hans ledande män. Jarlens anhängare kallades folkungar och de kommer härefter dyka upp i flera sammanhang med växlande lojaliteter för att försöka försvara det gamla självstyret. Slaget vid Gestilren är känt för att det länge spekulerades om var platsen låg innan den lokaliserades till Gästre by strax norr om Enköping i sydvästra Uppland. Vid detta slag blev folkungarna rejält uttunnade och det skulle ta en generation innan de reser sig igen.
Folkungarna hade hjälpt kung Erik att vinna makten vid Lena och behålla den vid Gestilren. Man kan föreställa sig deras besvikelsen när kungen sedan, istället för att ta avstånd, allierar sig med fienden! Efter Gestilren blir han den förste kungen i landet att besegla sin kungamakt med en kyrklig smörjelse och kröning. Inte nog med det, han gifter sig dessutom med den danske kungens syster. Så agerar en sann realpolitiker. Den gamla kungarollen kom härefter att alltmer komprometteras av internationalister men ännu var jarlen en väktare av den gamla ordningen.
Eriks regering blev kort och han dog i feber på Visingsö.
[8] 1216-1222 Johan Sverkersson – Den siste av sverkrarna
Son till Sverker Unge [6]. Vid detta laget hade det nästan blivit omöjligt att bli kung utan kyrkligt godkännande. Under sin korta regeringstid utökade Johan kyrkans privilegier. Han dog barnlös och därmed utslocknade den sverkerska ätten.
1222-1229 Erik läspe och halte (Eriksson) – Erikska ätten
Son till Erik Knutsson [7]. Utses som kung blott 6 år gammal. Man tillsätter en förmyndarregering som består av dels internationalistiska kyrkomän och dels traditionalistiska stormän från Svitjod. En av dessa stormän var folkungen Knut Långe, herre till Skokloster. Förmyndarregeringen var en föregångare till rådet, ett kontinentalt påfund som lite längre fram i historien skulle få stort inflytande över politiken. Eriks förmyndarregering kännetecknades av slitningar och år 1229 tröttnade stormännen i rådet.
1229 slaget vid Ostra. Knut Långe gav sig ut i den uppländska bygden för att uppbåda till resning mot den ungen kungen. Nästan 20 år hade gått sedan många av de ursprungliga folkungarna strukit med vid Gestilren. En ny generation hade växt till sig och var redo att slåss för sitt självbestämmande och separera Svitjod från internationell överhöghet. Vid Ostra besegras den minderårige kungen Eriks män.
1229-1234 Knut Långe (Holmgersson)
Efter segern vid Ostra utropar sig Knut Långe till kung. Ulf Fase var hans jarl. Folkungarna hade därmed officiellt brutit med den erikska ätten; i alla fall med den kungliga huvudgrenen av den. Knut Långe var trots allt sonsonson till Erik den helige. Knut är den ende ur de äkta folkungarnas krets som suttit på tronen.
Slaget vid Ostra, liksom det vid Gestrilen, var två tillämpningar av den gamla rätten ”Svearna äga taga konung och likaså vräka”. För de internationellt sinnade ansågs sannolikt tillämpningen av så förlegade traditioner som en pinsamhet inför deras internationella kollegor. Erikskrönikan som skrevs en generation senare är på det stora hela välvilligt inställd till folkungarna men anser att Knut Långes separatistiska upptåg orsakade ”skada mycken och diger”. Kyrkomannen Folke Johansson Ängel talar om folkungarna som dessa ”djävulens barn och usurpatorer sedan generationer tillbaka”. Dylika tillmälen från statsbyggare och centralister får separatister bära som fjäder i hatten. Några hundra år senare skulle frihetskämpen Nils Dacke av statsbyggaren Gustav Eriksson (Vasa) kallas ”Tjuv, förrädare, icke en kristen man utan värre än en jude och hedning”, ”en grov best och skogssälle, föga bättre än ett oskäligt djur, uppenbar horkarl”.
Knut Långe tycks varit ointresserad av kröning och dylika moderniteter. Han tycks inte ens varit särskilt intresserad av kungamakten annat än för att säkra Svitjods självständighet. I praktiken var det sannolikt Ulf Fase, den siste jarlen av den gamla skolan, som skötte det praktiska.
1234-1250 Erik läspe och halte (Eriksson) – Den siste av erikarna
Vid Knut Långes död hade Erik vuxit till sig medan Knuts egen son Holmger Knutsson ännu var för ung. Erik blir insatt som kung. Återigen tycks kungamakten stärkas, självbestämmandet urholkas och det talas plötsligt om att beskatta svearna – något som de fogliga götarna redan underkastat sig. Med tiden börjar Holmger visa intresse för kungamakten. Den gamle jarlen Ulf Fase börjar krokna av ålder och hans uppgifter tas alltmer över av dennes kusin Birger jarl (Magnusson). Birger jarl var född i Östergötland och gift med kung Eriks syster. Han hade stora planer för att centralisera makten i riket. Folkungarna blev hans naturliga fiender. Det drog ihop sig till krig.
1247 slaget vid Sparrsätra. Här led sveabönderna och folkungarna nederlag mot kung Eriks och Birger jarls bepansrade krigsmän. Skänningeannalerna sammanfattar:
1247 förlorade Upplands allmoge sin frihet vid Sparrsätra och pålades spannmålsskatt, skeppsvist och flera andra skatter
Folkungaledaren Holmger Knutsson lyckas överleva striden och flyr, men 1248 hittas han i Gästrikland; man gör processen kort och halshugger honom. Kung Erik bekostade själv begravningen för att hedra sin fiende. Erik hade inga barn och med honom utslocknade även den erikska ätten.
1250-1275 Valdemar Birgersson – Bjälboätten
När kung Erik dog passade den maktlystne Birger jarl på att göra sin son till kung. De sista folkungarna var missnöjda med kungavalet och eriksättlingarna Filip Knutsson och Knut Magnusson satte ihop ett nytt uppror. På grund av sin kungliga släkt var de även kungakandidater vilket gjorde dem extra farliga för Birger. Det drog ihop sig till strid igen.
1251 slaget vid Herrevadsbro. Här drabbade Filip och de sista folkungarna slutligen samman med Birger jarls män. Antagligen blev de hårt slagna. Folkungaledarna fick erbjudande om fri lejd om de bara lade ner sina vapen. Jarlen fick biskop Kol att intyga hans löfte om att de skulle skonas. Så fort de lade ner sina vapen greps de och halshöggs på stället, ”svikna i rättan tro” som Erikskrönikan uttrycker det. Biskopen i Uppsala fördömde nidingsdådet. Birger fick förlåtelse av påven för dådet, plus tre månader extra för framtida avrättningar av upprorsmän. Folkungarnas sista kungakandidater var utplånade.
Birger jarl – globalisten som byggde Sverige
När allt motstånd var undanröjt var vägen öppen för Birger jarls dröm om att bygga den stora starka staten. De gamla lagarna började upphävas och ersättas med centraliserad lag där staten gjordes till profitör i målen. Stockholm anlades som ett lås för Svitjods handel ut ur Mälaren och tvinga på dem tullar. Handelsrättigheter såldes till tyskar som flyttade in i staden i stort antal. Ytterligare självbestämmande såldes ut till utländska intressen. Somliga av svearna flydde upp i skogarna i Dalarna och bevarade där sin frihetslängtan och upprorsvilja. Dalkarlarna skulle få spela en roll längre fram i historien.
Efter Birger jarl har nationalstatsbygget fortsatt och friheten i motsvarande grad minskat. Efter Birger kom Gustav. Efter Sverige fick vi EU. Efter EU har vi FN. Den globalistiska trenden är tydlig och till synes ostoppbar. Men om det finns insikt, vilja och organisation så är allt möjligt. Låt oss lära av folkungarna, hedra deras minne och ta upp deras ärorika kamp för självbestämmande och frihet. Folkungaandan är inte död.
