Arbetarnas kamp mot socialismen

0
240
Requetés i San Sebastián under inbördeskriget. Foto: Marín Collection

Spanska inbördeskriget har gått till historien som ett av Europas mest brutala krig i fråga om människooffer. Konflikten är i allra högsta grad levande än idag. Det räknas också som ett av få krig där enade högerkrafter besegrat vänstern i grunden, men där förlorarna fick skriva historien.

Den spanska olyckan började när vänstern 1931 tvingade kung Alfons XIII att abdikera. I samma ögonblick utropades den Andra spanska republiken under ledning av vänsterpolitikern Manuel Azaña. Republiken styrdes av en vänsterkoalition, den så kallade Folkfronten, denna bestod av element över hela skalan från borgerliga liberaler till anarkister och kommunister. Lite som vår tids Januariöverenskommelse.

Efter att man gjort upp räkningen med monarkin stod kyrkan näst på tur. Folkfrontens milisförband plundrade och brände kyrkor, tog deras egendom i beslag, sköt ihjäl präster och nunnor. Man räknar med att uppemot 7000 klerikala, munkar och nunnor mördades av republiken. Många av offren har i efterhand saligförklarats av flera påvar, och kallas gemensamt för Spanska inbördeskrigets martyrer.

År 1933 grundade den unge juristen José Antonio Primo de Rivera det spanska Falangistpartiet Falange Española. Partiet gick år 1934 samman med det ideologiskt närbesläktade Juntas de Ofensiva Nacional-Sindicalista (J.O.N.S) och fick namnet Falange Española de las J.O.N.S. Partiet som till en början var litet hade en egen milis som kom att spela en avgörande roll i inbördeskriget. Milisen bar blå skjortor – ett tecken på partiets kopplingar till den frihetligt nationalistiska arbetarrörelsen. Sitt starkaste fäste hade man i Kastilien i centrala Spanien. Trots att partiet var uttalat kristet ville man inte att kyrkan skulle blanda sig i partiets angelägenheter vilket har gjort att partiet i efterhand kallats antiklerikalt, något som alltså inte stämmer. Omvänt ville partiet heller inte blanda sig i kyrkans angelägenheter. Partiet var särskilt avskytt av kommunisterna då Falangisterna attraherade stora mängder arbetare och lantbrukare till sina led.

I Baskien mobiliserade samtidigt den betydligt äldre Carliströrelsen, en traditionalistisk, djupt kristen och monarkistisk rörelse sin beväpnade milis, Requetés, de röda baskrarna. Carlisterna var främst inriktade på att återinsätta huset Bourbon på den spanska tronen. I Carlisternas led fanns hela skalan från baskiska bönder till industriarbetare. Carlisterna var liksom falangisterna vänner av decentralisering och självstyrande småsamhällen som del av en större spansk nationsenighet, men Carlisterna såg Falangisterna som modernister.

Republikens miliser bedrev en våldsam klappjakt på alla högerelement man hittade. Det blev till slut en sport att mörda falangister något som gjorde att röster inom falangiströrelsen höjdes för att ta till vapen mot republiken. Vid denna tidpunkt var varken Falangisterna eller Carlisterna starka nog att ta sig an republiken och det rådde splittring mellan rörelserna.

Stridigheterna börjar

Natten mot den 13 juli 1936 mördades José Castillo, löjtnant i Madrids republikanska milis, av en grupp falangister. I gryningen nästa morgon fördes monarkistledaren José Calvo Sotelo bort av den republikanska milisen och mördades som hämnd. Händelsen skickade svallvågor genom hela Spanien och kom att ena Carlisterna och Falangisterna i sitt hat mot republikens nidingsdåd. Händelsen fick också generalerna Fransisco Franco och Emilio Mola som var stationerade i spanska Marocko att mobilisera sina soldater. Francos soldater landsteg med tysk hjälp i söder och började avancera norrut för att möta republikens miliser. Den 20 november samma år avrättades José Antonio Primo de Rivera i Alicante av en vänstertribunal. Detta skakade nationalistsidan och gjorde att tiotusentals upprörda spanjorer tog till vapen och inträdde i Falangistpartiet.

Inbördeskriget var nu ett faktum och nationalistsidan ledd av Franco fick militärt stöd från både Italien och Tyskland. Republiken å sin sida fick omfattande militärt stöd från Sovjetunionen som även skickade rådgivare och säkerhetsstyrkor som hjälpte till med närmast industriell likvidation av meningsmotståndare, även anarkistiska element på den republikanska sidan ansågs vara problematiska för Stalins likformiga kommunism.

Även om Francos reguljära soldater var avgörande för segern kom kriget att bli ett krig på medborgarnivå. Rojalister, civila och konservativa slöt upp med Falangister och Carlister som bedrev gatukrig mot republikens miliser. Det var republikens förhoppning att hela arbetarklassen skulle sluta upp på vänstersidan, men man fick surt fick erfara att så inte blev fallet. Istället blev gensvaret ett massivt folkligt uppror mot vänstern. Korporativa falangister i armkrok med traditionalisterna i carliströrelsen understöddes av ursinniga medborgare ur alla samhällsklasser.

Våren 1939 avancerade Franco mot huvudstaden Madrid, republikens sista fäste. I slutet av mars var Madrid omringat från fyra håll. En lustig detalj är att det skamfilade uttrycket femtekolonnare myntades några år tidigare av general Emilio Mola. Franco manade alla Falangister i huvudstaden att bilda en femte front inuti staden. Falangens femtekolonnare avgjorde slaget till Francos fördel. Att uttrycket blivit så ökänt är ännu ett tecken på vilka som egentligen skrev historien om Spanien. Segern utropades formellt den 1 april 1939, och med tanke på dagens innebörd var det nog många spanjorer som fick nypa sig i armen. Kommunismen var besegrad och landet skulle äntligen få känna fred igen.

Uppbåd – knappast en unikt spansk företeelse

Spanien har en lång tradition av uppror, bondeuppbåd och kamp mot centralmakten. Det frihetsälskande spanska folket tenderade också att vara mycket religiöst och kungavänligt. Vänsterns illdåd mot kyrkan fick många spanjorer att ta till vapen bara av den anledningen, ibland utan någon djupare ideologisk förståelse än att fosterlandet måste försvaras mot kommunismen.

Uppbåd som ämnade avsätta eller knäppa makten på näsan har funnits lika länge som mänskligheten och civilisationen själv. Att Carlisterna och Falangisterna tillsammans med en inte helt obetydlig andel av folket tog till vapen mot republiken handlade om en viss anda, knappast unikt spansk, men dock ovanlig idag. Den andan bygger på att man – som man – är skyldig sitt folk, sitt land, sin familj att skydda dessa värden mot faror. En sådan fara var i Spanien kommunismen som vanliga spanska män och pojkar ansåg förslavade och mördade deras folk, degenererade kulturen och skrev om historien.

Historiska liknelser med vårt eget land är många. Nils Dacke, Engelbrekt och folkungarnas anfader Folke jarl är några av de frihetskämpar som med sin bygd har tagit till hötjugan. Man visste att det kan kosta dem livet men man ville slå vakt om större värden än själva livet – familjen, friheten och fosterjorden, i den ordningen. Hur kan vår tids folkungar lära av fornstora bragder, spanska eller svenska? Vi måste lära oss att vi måste slå vakt om och bejaka vår frihet till varje pris, vilken annars tas ifrån oss i allt högre tempo.

Föregående artikelStärk inte en man, men folket!
Nästa artikelDet bekväma men försåtliga relativa

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här