fredag, december 3, 2021
HemHistoriaAtt skapa ett helgon

Att skapa ett helgon

José Antonio Primo de Rivera ledde det spanska nationalistpartiet Falange Española fram tills att han greps den 14 mars 1936 av vänstersinnade republikaner. Gripandet skedde i början av oroligheterna som senare kom att utvecklas till det Spanska inbördeskriget. Han fördes i hemlighet till Alicante där han fängslades och ställdes inför en socialistisk domstol.

Rättegången mot honom pågick mellan den 14 och 17 november 1936 och hölls i en folktribunal och kan med rätta beskrivas som en skenrättegång. Några av åtalspunkterna var konspiration mot staten och olaga vapeninnehav. Domaren Iglesias Portal var en karriärist som sedan oroligheterna hade tagit rygg på vänstern och tjänstgjorde som bödel i Alicantes lokala folktribunal. En mycket märklig detalj i berättelsen är att José Antonio som gammal advokat var personlig vän till Portal. Detta skulle dock inte hindra Portal att signera José Antonios dödsdom. När domen proklamerats klockan 03:00 på morgonen den 18 november gick José Antonio fram till Portal och gav honom en kram. Sådan var hans person, försonlig och fri från agg.

I rätten försvarade José Antonio sig själv samt sin bror Miguel Primo de Rivera och dennes hustru som också stod åtalade. Brodern och svägerskan som också riskerade att avrättas dömdes, antagligen på grund av José Antonios skarpa och vältaliga försvar till livstid respektive sex års fängelse. Brodern Miguel fick några minuter att ta farväl av José Antonio tidigt på morgonen den 20 november. När Miguel kom in i broderns cell var José Antonio fylld av dödsångest och var rädd att han skulle förlora ansiktet vid avrättningen. Han sa till sin bror på engelska för att vakterna inte skulle förstå; ”Miguel, help me die with dignity”.

Dagen innan sin död författade José Antonio ett testamente till sin familj och sina kamrater i falangistpartiet.

Dömdes till döden igår. Jag ber till Gud att om det inte behagar honom att skona mitt liv, att ändå hjälpa mig att bibehålla min värdighet. Och när han dömer min själ, att han då förlåter mig för att jag syndat, att mina gärningar inte alltid höll måttet. Jag överlämnar mig i Guds händer, och hans oändliga barmhärtighet.

Det retar mig att min inställning och en del av mina handlingar kan verka fåfänga och ha en överdriven koppling till min världsliga närvaro. Men å andra sidan har jag alltid hållit mina kamrater högt, och värderat dessa mer än mitt eget liv. Dessa rader skriver jag i en känsla av total ödmjukhet och uppriktighet, för jag tvingade otaliga av dem att ta oerhörda risker. Det skulle därför visa på stor otacksamhet från min sida att lämna alla utan att ens ge en förklaring.

Det är inte nödvändigt att upprepa ännu en gång vad jag sagt och skrivit så många gånger om partiets uttalade mål. Det som förvånar mig mest är att efter tre långa år dömer de flesta av mina landsmän oss utan att ens förstå vad vi ville uppnå. Om falangen konsolideras till något bestående och långsiktigt så önskar jag att smärtan finns kvar hos alla för allt blod som spillts och för att vi inte kunde överbrygga den enes grymhet och den andres antipati. Må blodsutgjutelsen rentvå mig för den del jag spelade i att provocera fram det, och må de kamrater som stupat före mig välkomna mig som den siste av dem.

Förklarade igår för sista gången i domstolen som dömde mig vad falangism är. Liksom vid så många andra tillfällen förberedde och presenterade jag våra tidigaste dokument om vår åskådning och ideologi. Ånyo observerade jag hur ansiktena i salen först var fientliga men sedan lystes upp, först av sympati och slutligen av förtjusning och förvåning.

För dem verkade det som att jag ständigt upprepade: ”om ni hade förstått vad jag stod för, hade vi inte varit här”. Och det stämmer, vi hade inte varit här, varken jag i en folktribunal, eller mina stupade landsmän på Spaniens åkrar. Tyvärr gick inte oroligheterna att förhindra och det enda jag kan göra nu är att betala tillbaka. Betala tillbaka den lojalitet mina älskade kamrater uppvisade vilket förtjänade dem respekt från våra fiender.

Detta skriver jag, inte för att få en postum status som hjälte eller en tapper soldat. Jag tog inte mitt ansvar fullt ut. Jag försvarade visserligen mig själv med med alla juridiska medel jag förvärvat i min profession som advokat. En profession jag älskat och kultiverat med affektion. Det kommer knappast råda något underskott på postuma tillskrivningar som kommer kritisera mig för att jag inte var bombastisk nog. Det får stå för dem som tycker så. I mitt fall, förutom att jag är huvudpersonen i spektaklet som nu pågår hade det varit direkt fel att ge upp mitt liv utan att försvara mig. Gud avsåg inte att min död skulle vara sprakande och heroisk, att få förintas i eld likt ett storslaget fyrverkeri. Istället skulle min död bli modest och enkel, precis som jag själv önskade.

Vidare förnedrade jag mig inte till att ställa till bråk och oreda i rättssalen eller att besvära någon annan med mitt försvar; och ja, jag försvarade min bror Miguel och hans fru Margot, som stod inför rätta och riskerade mycket hårda straff. Min plikt att försvara uppmanade mig att inte bara sitta tyst. Då flera övergrepp begåtts mot mig, exempelvis sattes jag i total isolering i en avlägsen del av landet, långt från min familj och mina kamrater.

Den fullständiga isoleringen från omvärlden, i vilken jag levt sedan i mars, avbröts endast av matransonerna och av en amerikansk journalist som fått tillstånd av tribunalen att intervjua mig i början av oktober. För fem eller sex dagar sedan fick jag veta åtalspunkterna mot mig, det var första gången jag hörde om dem då jag inte haft tillgång till tidningar eller liknande. Jag måste säga att anklagelserna som riktats mot mig är orättvisa och direkt lögnaktiga, vissa av dem är försök att tolka mitt tänkande, andra att mina kamrater i falangen skulle samarbetat med ”legosoldater utifrån” i början av oroligheterna i landet.

Jag har aldrig gjort något sådant, och igår sa jag det med emfas inför församlingen i rätten. Även om en sådan sak skulle gynna min sak, så kan jag inte förolämpa Francos soldater som bekämpat republiken och dess laglösa miliser. Inte heller kan jag kasta skam å mina kamrater härifrån, då jag inte vet hur de leds. Jag är dock tämligen säker på, att de som alltid, plikttroget försöker tyda och följa mina ideal och principer, trots bristen på kommunikation med mig. Må Gud se till att deras eviga glöd och integritet aldrig kan utnyttjas av någon annan för något annat ändamål än för Spaniens väl. Det är en sann falangists högsta önskan.

Skulle mitt liv bli det sista offret för oroligheterna i mitt älskade Spanien? Om bara det spanska folket, så fyllt av goda och älskvärda egenskaper, skulle kunna hitta tillbaka till fosterlandet, skapa tillgång av bröd och kräva rättvisa utan våld. Jag tror faktiskt ingenting annat spelar någon roll för mig. Vad beträffar min förestående död inväntar jag den utan glädjerop, det är aldrig roligt att dö i min ålder, men jag inväntar mitt öde utan att protestera. Må vår Herre Gud acceptera de delar av offret som en otillräcklig kompensation för vilken själviskhet och fåfänga det har funnits så mycket av i mitt liv. Jag förlåter av hela mitt hjärta alla de, utan undantag, som kan ha skadat mig eller förolämpat mig, och jag ber alla dem förlåta mig som jag har felat, i stort och smått. I enighet med detta vill jag nu fortskrida med mitt testamente.

JOSÉ ANTONIO PRIMO DE RIVERA

I sitt testamente vill José Antonio som första punkt begravas enligt riterna i den katolska kyrkan i välsignad jord, skyddad av det Heliga korset. Han redogör sedan för sina världsliga tillgångar och sitt politiska arv.

Strax före 06:30 den 20 november fördes José Antonio tillsammans med två andra falangister och två katolska aktivister ur carliströrelsen ut på borggården där avrättningen skulle äga rum. Innan exekutionspatrullen anlänt försökte José Antonio muntra upp de andra som stod bundna vid pålar jämte honom. När exekutionspatrullen anlänt uttalade José Antonio sina sista ord i livet.

Är det verkligen sant att ni vill döda mig? Vem har lurat i er att jag är er fiende? Min dröm är om ett fosterland, om bröd och om rättvisa för alla spanjorer, särskilt de som lämnas utanför fäderneslandet eftersom de varken har bröd eller rättvisa. Den som precis skall dö ljuger inte. Och mig säga det, innan ni trasar sönder mitt bröst med era kulor, att jag var aldrig er fiende.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här