En unik aspekt av den västerländska kulturen, och som gjort den till den bästa och mest framgångsrika genom tiderna, är dess balans mellan kollektivism och individualism.
Kollektivism är samarbete, gemensamma sammanhållande värderingar, konservatism, altruism. Det är nödvändigt för att bevara en nation. Utan samordning av manlig styrka kan man inte försvara sig mot externa fiender. Utan sammanhållande värderingar kan man inte skydda sig mot invärtes söndring och apati. Det leder till brist på försvarsvilja och gränslöshet. Individualism behövs också. Det innebär nytänkande, innovation, förbättring, självförverkligande, profit, bryta med gammalt, liberalism. Det är nödvändigt för tekniska framsteg, växande välstånd, materiell utveckling, vilket ger de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för försvar.
Ett hållbart och långsiktigt fritt samhälle upprätthåller en balans mellan dessa två. För mycket kollektivism kväver och skapar en efterbliven kultur. För mycket individualism skapar ett fragmenterat samhälle som är mer intresserat av den personliga profiten än av att göra personliga uppoffringar för att försvara gemenskapen. Man behöver båda. Balans. Yin och yang.
En inte helt orimlig teori är att den här unika balansen i vår del av världen kommer från Bibeln. Gamla Testamentet är kollektivistiskt. De tio budorden syftar till att bevara nationen och folket. Hedra dina föräldrar för att du ska länge få leva i ditt land och Du ska inga andra gudar (och värderingar) hava etc. Individers synd är ett problem för kollektivet och de religiösa riterna kretsar ofta kring hur man driver synden ur samhället. Syndabocken är ett exempel på detta; man lade samhällets synder på den och jagade ut den i öknen. Nya Testamentet är individualistiskt. Synden och frälsningen är personlig. Kärleken står i centrum. Lagen är död och anden gör levande. Sanningen ska göra dig fri, osv.
Under lång tid användes båda testamenten i vår kultur. Folk kunde sina berättelser ur båda. Ur Gamla Testamentet lärde de sig behovet av kollektivet, att ingen människa är en ö och att älska din nästa (ditt folk). Ur det Nya lärde de sig att släppa individen fri och förlåta andras svagheter. Vi fick ett samhälle med kärlek och omtanke, men utan naivitet. Vi hade försvarsvilja, men utan att kväva individen. Med tiden har fokus kommit att skjutas från det Gamla mot det Nya. Med detta så har den gränslösa kärleken tilltagit och naiviteten likaså, liksom självförverkligandet på bekostnad av överlevnaden.
Historikern Will Durant beskriver processen: ”Civilisation börjar med ordning, växer med frihet och dör med kaos.” Vi behöver balans, både kollektivet och den individuella friheten, både det Gamla och det Nya.
Kan inte annat än att hålla med…
Balans mellan kollektivism och individualism, tycks ha funnits i Norden långt före nordborna kände till både gamla och nya testamentet. Det fanns en kollektivism i samhället och i släkten med stark pliktkänsla för den grupp man tillhörde, men inom ramen för detta fanns det individualism, så länge det inte stred mot gruppens väsentliga intressen så tycks det ha funnits stor individuell frihet. Likaså kärlek till sin nästa osv, av allt att döma fanns i Norden långt före kristendomen, och var alltså inget nytt för nordborna. Läs gärna ”Den forna seden” av Östen Kjellman, två volymer.