fredag, juli 23, 2021
HemKulturBollpatriotismen

Bollpatriotismen

I dessa EM-tider syns svenska flaggor, blågula plagg och en patriotisk yra som kunde vara hämtad från det tidiga 1900-talets nationalromantiska dagar – eller just en fotbollsmatch mot valfritt motståndarland. Det är onekligen ett tämligen intressant fenomen som klingar falskt med vår nuvarande svenska antikultur.

Att vi tillåts, eller kanske snarare tillåter oss själva att älska Sverige när det handlar om att sparka boll, men inte när det kommer till den politiska planhalvan är symtomatiskt för vår samtid. Att sluta upp bakom sitt land är naturligtvis lovvärt och något som alltid ska uppmuntras, men när det blir på fel grunder riskerar det att skifta fokus från vad som verkligen spelar roll. Är Sveriges ära enbart värd att försvara i en EM-match?

Givetvis är fenomenet något som såtts, vattnats, gödslats och kultiverats av vår styrande politiska elit. Med andra ord får vi helt enkelt bara patrioter när ett sportevenemang går av stapeln. Och för ett i grunden patriotiskt, men kulturellt svältfött folk tar man förståeligt ut svängarna till max när den blågula flaggans ära står på spel.

Sport är ju givetvis något bra och om det utförs av fler, även bra för folkhälsan givetvis. Men den totala avsaknaden av engagemang för verklighetens Sverige, utanför den av storföretagen sponsrade gräsmattan där EM nu utspelar sig, är låg, om inte obefintlig. Där ligger den huvudsakliga problematiken.

Att folk känner sig som patrioter och stolta svenskar på sportevenemang är ju som sagt inte problemet, problemet uppstår när läktarna töms och publiken går hem, och om än bildligt, tar man av sig den blågula tröjan på väg bort från arenan, lite skamset nästan.

För ett fredsskadat folk som vi svenskar ändå är blir ju just sporten vår tids krig och kraftmätningar mot andra nationer. Den hypotetiska segeryran vid en svensk seger i EM hade kunnat liknas med scenerna när de unga, mustaschprydda franska soldaterna tågade mot fronten vid krigets utbrott 1914. Den patriotiska yran var total, soldaterna överöstes med blommor, det var sång, dans och säkerligen en hel del oplanerade graviditeter i de franska byar som de ivriga franska soldaterna tågade genom.

Den fundamentala skillnaden var att yran som gjorde att ett helt folk slöt upp bakom något, nämligen nationen, var att det var på riktigt. Ett krig skulle utkämpas för Frankrikes överlevnad, inte en fotbollsmatch på 90 minuter. Vi behöver vid sidan av vårt klassiskt svenska sportintresse inse att det inte räcker med att vara bollpatrioter. Det finns ett land, en verklighet och en kultur att värna. Och vi måste börja lära oss att älska blågult, även efter andra halvlek.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här