Igår fick jag hem ett brev ”Till dig som gjort värnplikten” med erbjudande om att gå med i Hemvärnet. Det åkte i soptunnan direkt. Jag älskar mitt land för mycket.
Det var andra tider när jag gjorde lumpen 1991-92 som kompanibefäl i 15 månader på Lv3 i Norrtälje. Hur stolt jag kände mig över förtroendet att få vara med och försvara vårt land och vår självständighet. Ett av de ögonblick jag minns tydligast var när major Blom räckte över den oljiga AK4:an med de högtidliga orden VÅRDA DEN VÄL! Det var en vacker sommardag och regementet var grönt och lummigt. Från och med nu förväntades jag att döda om så krävdes. Så mycket var vår självständighet och våra nordiska ideal värda. På den här tiden var ordet “stridspitt” en informell hederstitel reserverad för de mest hängivna och fysiskt bäst lämpade soldaterna. Mitt intresse var inte tillräckligt stort för titeln men jag gjorde ändå mitt bästa.
Det var inte bara ett förtroende utan en PLIKT. Men det var bara en plikt för unga män. Kvinnorna hade andra viktiga uppgifter i samhället. Framför allt ansågs det på den tiden obegåvat att skicka ut livmödrar att slåss med stridsvagnar och attackflyg eftersom en livmoder är dyrbarare än en man för folkets överlevnad. ”Kvinnor och barn först” hette det. På den tiden stod folkets överlevnad i fokus för den gröna verksamheten, inte individuella rättigheter och sexuella hobbies.
Efter många års utlandsboende återvände jag hem. Bland annat av kärlek till fosterjorden. Somliga kan klippa banden med sina rötter och flytta för alltid. Jag kan inte förlika mig med tanken på att begravas i främmande jord långt ifrån mina förfäder. Kände att jag ville bidra till hemlandets självständighet och sökte därför till det lokala hemvärnet. En fin sak med hemvärnet är att det handlar om att försvara hemmet och närområdet, inte platser långt bort som jag inte har någon koppling till. Trodde jag.
Min ansökan besvarades och jag blev inkallad. Tog med alla mina gamla militära papper och förarbevis som jag fortfarande hade i ordning och begav mig till säkerhetsförhöret. Jag fick en märklig känsla av att jag kanske inte kommer bli godkänd. Mina värderingar var nämligen desamma som när jag gjorde lumpen för 30 år sedan men det var uppenbart att Försvarets värderingar tagit en kraftig ideologisk sväng vänsterut, långt ut i den socialprogressiva världen. Det handlade inte längre om kött, blod och fosterjord utan det var abstraktioner som det demokratiska statsskicket, de folkvalda och “värderingar” som gällde nu. Inte direkt något som tänder stridsviljan hos mig.
Att försvaret hade blivit ideologisk verkstad hade jag visserligen en misstanke om redan innan. Försvarets reklamkampanjer och ÖBs dansövningar i politiska demonstrationer under några år talade ett tydligt språk. I reklammaterialet var det idel hyllande av flickor, käcka budskap om att det går att ha mens i fält, förlöjligande av män som tydligen ”inte kan göra flera saker samtidigt”. Budskapet är att ju mer “mångfald” vad gäller könsorgan, sexuella hobbies och hudfärg man kan bidra med desto mer lämpad är man att skjuta. Följaktligen, enligt marknadsföringen, är heterosexuella etniskt svenska vithyade unga män minst lämpade att försvara landet. Fosterländskt sinnade “stridspittar” göre sig icke besvär. Men jag sökte. Kanske hade försvaret bara råkat fylla marknadsavdelningen med naiva och entusiastiska universitetsutbildade ungdomar och gett dem lite för fria händer.
Förvånande nog blev jag godkänd och antagen. Först utkvittering av gröna kläder, ett kärt återseende av den klumpiga AK4:an och skjuthelg. Tack vare effektiv militär pedagogik mindes jag nästan 30 år senare hur man plockar isär och sätter ihop automatkarbinen. Ganska snart började jag dock se tecken på att saker var annorlunda inte bara på reklamsidan utan även i verksamheten. Det var betydligt fler flickor än tidigare. Reklamkampanjerna hade gett effekt. På skjutbanan svimmade en av flickorna på grund av sommarvärmen och kriget fick avbrytas eftersom alla män blev upptagna med att passa upp.
Noterade också hur svenska försvaret omvandlats till att bli en gren av NATO med internationella insatser och övningar i fokus. Istället för att att vara en kraft som hävdar vår nationella självständighet har vi börjat trassla in oss i allianser och främmande krig som med tiden underminerar vår självständighet. Gradsystemet var förändrat, maten amerikaniserad, liksom bokstaveringsalfabetet, vapenfettet och annan utrustning. Hemvärnet hade också varit med i internationell övning tillsammans med NATO istället för att skydda närområdet. Det var oroväckande. Jag ville bara försvara min bygd, inte kriga i Afrika för USAs räkning.
Några månader senare var det dags för höstens stora övning. Mina farhågor fick ytterligare vatten på sin kvarn. För 30 år sedan grävde man pissgrop 25 meter från förläggningen och märkte ut den med en kvist. En modern genusanpassad pissgrop får inte vara rund utan måste vara oval eller triangelformad. Inte heller ska den märkas ut med en kvist för att inte kittla sittkissande soldater i stjärten. Byråkratin hade ätit sig in i organisationen. Ordonnanser och bilförare kunde inte utföra sina uppgifter när deras mat- och sovklocka plötsligt ringde och krävde EU-stadgad sov- och vilostund. All strid fick avbrytas prick klockan 13 för då kom maten; om matens temperatur råkade falla under 60 grader måste den kasseras. En enda sak återstod från 90-talet: skräcken för ryssen. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag hörde på radion att skyttesoldaterna hade tagit två misstänkta som ”pratar ryska”. Tydligen är ryssen fortfarande det stora hotet. Trots att landet bokstavligen står i lågor med bilar, skolor, kyrkor och traktorer som brinner är försvarets främsta intresse att spana efter vad Putin äter till frukost. Nej detta fungerade inte för mig. Jag kan inte med rent samvete vara med om att sälja ut oss till främmande stridskrafter, förlegade hotbilder och känna själen dödas av byråkrati. Direkt efter övningen lämnade jag tillbaka utrustningen och muckade.
Det gör mig ont att se hur lågt försvaret sjunkit sedan jag själv av plikt och stolthet gjorde värnplikten för att försvara folk och fädernesjord. Dagarna innan jag fick brevet från Hemvärnet såg jag försvarets reklam med soldater som viftar regnbågsflagga istället för med svenska flaggan. Ett par dagar efter det reklamen med transsexuella “Ava” tidigare André Lund Wizelius. ”Hen” har en tröja med regnbågsflagg istället för svenska flaggan. Det var nu ett par år sedan jag “muckade” men tydligen har försvaret redan hunnit sjunka ännu lägre. Om man verkligen vill bygga en slagkraftig försvarsorganisation är det nog listigare att rikta in sig mot klassiskt soldatmaterial än smala intressegrupper som transsexuella, homosexuella och andra minoriteter. Har försvaret någon militär verksamhet kvar eller har det blivit ännu en intresseförening som främst sysslar med sexuella avvikelser?
Ni behöver inte svara. Jag är inte intresserad av plattityder om “allas lika värde” etc. Men vänligen arkivera mitt brev som vittnesmål för framtida generationer.
Med vänliga hälsningar
