Inledning
I följande kapitel av Gulagarkipelagen beskriver Alexandr Solzjenitsyn hur Stalin och sovjetstaten släppte ut grovt yrkeskriminella, så kallade blatnyje, för att terrorisera befolkningen. De laglydiga avväpnades, fråntogs rätten till självförsvar och uppmanades att inte vara ute sent, bära dyra klockor eller kontanter. Officiellt hade det mesta av brottsligheten avskaffats i sovjetstaten och tryggheten var högre än någonsin. Brott som trots den officiella statistiken ändå drabbade civilbefolkningen avskrevs ofta av rättsväsendet. Den kvarvarande kriminaliteten berodde enligt Den Enda Sanna Läran på samhällsklyftor och socioekonomiska faktorer. Det gällde dock inte klassfiendernas – alltså vanligt folks – brott mot staten som straffades skoningslöst. Medierna informerade dagligen om den starka ekonomin men det var sparsamt med rapportering om brott, signalement och domar.
Alla eventuella likheter med dagens Sverige är rena tillfälligheter.
Gulagarkipelagen del III, kapitel 16
Må också denna svaga penna förena sig med den kör, som lovsjunger detta släkte! De har besjungits som pirater, som kapare, som luffare, som förrymda kedjefångar. De har besjungits som ädla rövare – från Robin Hood till operettstråtrövarna – och man har försäkrat oss, att de hade ett lyhört hjärta, att de stal från de rika och delade med sig åt de fattiga. O, ädla stridskamrater till Karl Moor! O, upproriske romantiker Tjelkasj! O, Benja Krik och alla andra landstrykare och trubadurer från Odessa!
Har för övrigt inte hela världslitteraturen besjungit blatnyje? Vi skall inte klandra François Villon, men både Victor Hugo och Balzac har gått den vägen; självaste Pusjkin besjöng blatnyjedragen hos zigenarna. (Och hur var det med Byron?) Men aldrig har de besjungits så vitt och brett, så samfällt och konsekvent som i sovjetlitteraturen! (Det fanns ädla Teoretiska Grundvalar för detta, inte bara Gorkij och Makarenko.) Nasalt tjöt Leonid Utiosov om dem från scenen – och den entusiastiska publiken tjöt tillbaka. Och det var inte vilket idiom som helst utan just blatnyjespråket som kompisarna från Östersjön och Svarta havet talade hos Visjnevskij och Pogodin. Just i blatnyjespråket reflekterades deras kvickhet mest expressivt. Vem har inte flåsat av helig inspiration när han skildrat blatnyje – deras levande, tygellösa negativism i början och deras dialektiska omskolning på slutet – bland dem återfinns Majakovskijs (och i hans efterföljd Sjostakovitj i baletten ”Herrskapsfröken och huliganen”), Leonov, Selvinskij och Inber; man kan inte räkna upp dem alla. Blatnyjekulten visade sig smittsam i en epok då litteraturen tynade bort utan positiva hjältar. Inte ens en författare så långt från den officiella linjen som Viktor Nekrasov kunde finna någon bättre förebild för ryskt hjältemod än blatnojfanjunkaren Tjumak (”’I Stalingrads skyttegravar”). T o m Tatiana Jesenina (”Zjenja – 20:e århundradets underverk”) påverkades av samma hypnos och framställde Venka Ruterknekt som en ”oskyldig” figur. Kanske var Tendrjakov med sin förmåga att betrakta världen fördomsfritt den förste, som skildrade en blatnoj utan entusiastiskt dreglande (”Trea, sjua, ess”) och visade fram hans andliga vederstygglighet. Aldan-Samjonov har visst suttit inne själv, men i ”Basrelief på klippan” kommer han med rena struntpratet: att tjuven Sasja Alexandrov under inflytande av kommunisten Petrakov, som alla banditer sägs högakta därför att han kände Lenin och var med om att krossa Koltjak (en fullständigt legendarisk motivering alltsedan Averbachs tid), samlade en brigad av döingar men inte utnyttjade dem (vilket var just vad han gjorde det vet Aldan-Semjonov mycket väl!) utan – bekymrade sig om hur han skulle skaffa mat åt dem! och i det syftet spelade han kort med de fria och vann! Som om det inte var till hembränt han tänkte använda vinsten! Vilken malpåseaktigt löjlig anekdot för 1960-talet!
En sommarkväll i lägret vid Kaluga-tullen i Moskva lade sig en blatnoj på mage på fönsterbrädet på tredje våningen och sjöng med hög röst den ena blatnojvisan efter den andra. Hans visor hördes långt utanför vaktstugan, långt utanför taggtråden, de hördes av förbipasserande på Stora Kalugagatan, på trådbusshållplatsen och i angränsande delar av Neskutjnyj sad. I dessa visor besjöngs ”det lättsamma livet”, mord, stöld och överfall. Och ingen av fångvaktarna, pedagogerna eller vaktsoldaterna hejdade honom – det föll inte ens någon in att skrika till honom. Propaganda för blatnojåsikterna stod alltså ingalunda i konflikt med vår livsåskådning, innebar inget hot mot den. Jag satt inne i zonen och tänkte: Vad skulle hända, om jag klev upp till tredje våningen och med samma röststyrka började sjunga någonting om krigsfångarnas öde, någonting à la ”Var är du, var finns du?”, som jag hörde i kontraspionagets häkte vid fronten, eller om jag kokade ihop någonting om den förnedrade, förtrampade frontsoldatens öde – vilken villervalla hade det inte blivit! Då hade de allt kommit störtande! Då skulle de i hetsen ha vevat upp en brandstege mot mig utan att vänta på att de andra störtade sig över mig på omvägar. De skulle ha stoppat en trasa i munnen på mig, bakbundit mig och gett mig ett nytt straff! Men den kriminelle fick sjunga på och de fria moskoviterna lyssna – och det tycktes vara i sin ordning. . .
Det skedde inte plötsligt, historiskt, som det brukar heta hos oss. I det forna Ryssland existerade (och existerar fortfarande i västerlandet) en felaktig syn på tjuvarna som okorrigerbara, permanenta förbrytare (”brottslighetens benstomme”). Av den anledningen skyddades de politiska fångarna från dem under transporterna och i fängelserna. Av den anledningen krossade fängelseledningen, enligt vad P. Jakubovitj omvittnat, deras egenmäktighet och makt i fångvärlden, förbjöd dem att få befattningar i hantverkarkartellerna och ställde sig beslutsamt på de andra straffångarnas sida. ”Sachalin svalde tusentals av dem och släppte dem inte.” I det forna Ryssland fanns endast en formel, giltig för de kriminella återfallsförbrytarna: ”Tvinga in dem under lagens järnhårda ok!” (Urusov). Före 1914 var de kriminella inte vare sig landets eller de ryska fängelsernas härskare.
Men fjättrarna sprängdes och frihetens sol lyste. Under miljondeserteringarna 1917 och under inbördeskriget släpptes alla mänskliga lidelser fria, framför allt de kriminellas; de hade inte längre minsta lust att tvingas in under oket, och dessutom fick de veta, att det inte var behövligt. Helt behändigt kom man på, att de var fiender till det privata ägandet och därmed en revolutionär kraft, som det gällde att slussa in i proletariatets fåra, och detta var inget problem. Efter dem kom en unikt stor generation av barn, som blivit föräldralösa under inbördeskriget – rännstensungar, gäng. De värmde sig vid NEP-tidens asfaltkokare och lärde sig rycka damhandväskor och med krokar fiska åt sig resväskor genom kupéfönstren. Om man resonerar socialt, har väl miljön skuld till allt? Låt oss därför omuppfostra detta sunda trasproletariat och få dem att fungera i den medvetna verkligheten! Resultatet blev de första kommunerna och kolonierna och ”En biljett till livet”. (Man upptäckte bara inte, att de föräldralösa inte var detsamma som tjuvlagens tjuvar och att de föräldralösas korrektion inte innebar någonting: De hade ännu inte hunnit bli förstörda.)
Men nu, efter mer än 40 år, kan vi se tillbaka och tvivla: Vem uppfostrade egentligen vem: Var det tjekisterna, som uppfostrade förbrytarna? eller förbrytarna, som uppfostrade tjekisterna? Den förbrytare, som accepterat tjekistens tro, var en hynda, som förbrytarna hade ihjäl. Men den tjekist, som fått insikt i förbrytarpsykologin, var en envis förhörsledare på 30- och 40-talen eller en viljestark lägerkommendant; de var respekterade och gjorde karriär.
Förbrytarnas psykologi var mycket enkel och mycket lättfattlig:
- Jag vill leva och njuta, resten är skit!
- Rätt har den starkaste.
- Inte hötta med näven om du inte vill bli nedslagen! (Dvs; Så länge det inte är dig de slår, skall du inte lägga dig i misshandel. Vänta tills det blir din tur.)
Att få misshandla ensamma undergivna fiender en efter en! den lagen verkar välbekant. Det var så Hitler betedde sig. Så betedde sig Stalin.
Hur mycket har inte Sjejnin viskat i vårt öra om de kriminellas ”egenartade kodex”, om deras ”hedersord”. När man läser det, ser man framför sig Don Quijote-figurer och patrioter! Men när man får syn på dessa trynen i cellen eller svarta majan . . .
Nog ljuget nu, alla köpta pennor! Ni, som studerat de kriminella över räcket på ett fartyg eller över ett förhörsledarbord! Ni, som trots er värnlöshet aldrig stött på en kriminell!
Förbrytaren är ingen Robin Hood! Om han vill råna döende lägerfångar, så rånar han dessa döingar! Om han behöver ta ifrån en människa, som håller på att förfrysa, hennes ömkliga fotlappar, så drar han sig inte för det. Hans magnifika slagord är: ”Du dör i dag, i morgon jag!”
Men kanske de är patrioter? Varför stjäl de inte från staten? Varför gör de inte inbrott i de speciella villorna? Varför hejdar de inte de långa, svarta bilarna? Är det därför att de tror, att dessa bilar skjutsar hjältarna som besegrade Koltjak? Nej, enbart därför att dessa bilar och villor är så väl skyddade. Också butikerna och lagren befinner sig i lagens skydd. Ty realisten Stalin har för längesedan insett, att allt är ett enda fånigt tjafs, detta att omuppfostra kriminella. Och så drog han nytta av deras energi och hetsade dem mot sitt eget lands medborgare.
I trettio år (fram till 1947) var lagarna sådana: tjänstefel, brott mot staten, stöld av statsegendom? en låda från förrådet? tre potatisar från kolchozen? Tio år! (Från 1947 rentav tjugo år!) Stöld från de fria? Har man rensat en lägenhet och med lastbil kört bort allt som en hel familj skaffat sig under en livstid? Om mord inte begåtts under inbrottet, döms gärningsmannen till högst ett år, ibland sex månader . . .
Tjuvarna förökar sig genom förmåner.
Genom sin lagstiftning gjorde Stalin-regimen klart för förbrytarna: Stjäl inte av mig! stjäl från privatpersoner! Ty privat ägande är en kvarleva. (Fast det personliga ägandet är ett framtidshopp . . .)
Och förbrytarna begrep. De, som i sina berättelser och visor var så oförskräckta, nu stack de förstås i väg och stal där det var svårt och farligt och där de riskerade huvudet? Nej. Fegt och girigt stack de sina trynen i avsedd riktning: De rånade ensamma förbipasserande och bröt sig in i obevakade lägenheter.
20-, 30-, 40-, 50-talen! Vem minns inte det ständiga hot, som svävade över medborgaren: Gå inte ut i mörker! återvänd inte sent! bär inte klocka! ha inga pengar på dig! lämna inte lägenheten obevakad! Lås! Fönsterluckor! Hundar! (Kåsörerna, som tydligen inte blev rånade på den tiden, gör sig lustiga över de trogna gårdvararna . . .*)
* I den konsekventa kampen mot människans självständighet tog man först ifrån henne en vän – hästen – och lovade en traktor i stället. (Som om hästen bara vore en plogdragare och inte en levande vän i nöd och lust, en familjemedlem, en del av ens själ!) Snart nog blev det angeläget att också förfölja hundarna. De registrerades och skickades till rackaren, men oftast var det specialkommandon från de lokala sovjeterna som sköt varenda hund som påträffades. Skälen var inte hygieniska eller gnidigt ekonomiska, motiven var djupare än så: Hunden lyssnar ju inte på radio och läser inte tidningar, den är en medborgare utanför statens kontroll – fysiskt stark dessutom, fast styrkan inte kommer staten till godo utan skyddar hans husse som person, oberoende av vilken resolution om honom som finns i lokalsovjeten eller vad slags order man kommer med till honom nattetid. 1960 föreslogs medborgarna i Bulgarien att uppföda . . . grisar i stället för hundar – och det var faktiskt inget skämt! Grisarna saknar principer, de låter fläsket växa åt varje knivinnehavare. Förföljelserna mot hundarna utsträcktes aldrig till att gälla de statsnyttiga säkerhets- och bevakningshundarna.
Hur många bestulna medborgare vet inte, att milisen inte ens började efterspana förbrytarna, de underlät rentav att registrera fallet för att slippa omaket att visa upp resultat, varför skulle de svettas för att infånga en karl, som i alla fall bara skulle få sex månader, varefter tre månader räknades bort? Och var det ens så säkert, att de infångade banditerna blev dömda? Åklagarna** ”reducerade brottsligheten” (det krävdes på varenda konferens) på det sällsamma sättet, att de helt enkelt lade ned målet, speciellt om man räknade med många åtalade.
** T ex åklagaren Golusjko, Izvestija den 27 febr. 1964.
Slutligen var det nödvändigt att minska strafftiderna – givetvis för de kriminella. Du som vittnat vid rättegången, se upp! – de är snart tillbaka allihop och sticker kniven i ryggen på den som vittnat! Om du ser någon krypa in genom ett fönster, sprätta upp en ficka eller skära upp en resväska – så blunda! gå förbi! du har ingenting sett! Så har tjuvarna – och lagarna! – uppfostrat oss.
I september 1955 fällde Literaturnaja gazeta (som dömer så djärvt i många frågor bara de inte är litterära) krokodiltarar i en stor artikel: En människa hade misshandlats och mördats under stort oväsen nattetid nedanför två familjers fönster på en gata i Moskva. Det visade sig senare, att båda familjerna (våra! sovjetiska!) hade vaknat och tittat ut men inte kommit till hjälp: Hustrurna släppte inte iväg männen. En husgranne (som kanske blivit väckt han också? fast det står det inget om), medlem av partiet sedan 1916 och pensionerad överste (tydligen pinad av overksamhet) påtog sig plikten som opinionsåklagare. Han vandrade omkring bland redaktioner och domstolar och krävde, att de båda familjerna skulle ställas till ansvar för delaktighet i mordet! Också journalisten mullrar att beteendet visserligen inte är straffbart men en skam! en skam!
En skam, ja, men för vem? Som alltid i vår fördomsfulla press fanns allt utom det väsentliga med i artikeln. Allt utom följande:
1) ”Vorosjilov-amnestin” av den 27 mars 1953 dränkte i ett försök att vinna popularitet hela landet i en våg av mördare, banditer och tjuvar, som infångats under stora svårigheter efter kriget. (Att benåda en tjuv betyder att förstöra egendom.)
2) I brottsbalken (UK-1926) finns den utomordentligt absurda artikel 139 om nödvärn. Enligt denna har man rätt att dra sin kniv först sedan förbrytaren höjt sin; den får inte stickas in i honom förrän han stuckit in sin. Annars blir det du som döms. (Någon artikel om att värste brottslingen är den som anfaller en svagare – det finns inte i vår lagstiftning! . .) Denna rädsla för nödvärnsexcess leder till total försvagning av nationalkaraktären. – En buse började misshandla röda armésoldaten Alexander Zacharov utanför klubbhuset. Zacharov drog fram en pennkniv och dödade busen. Han dömdes till tio år – som om det gällde mord! ”Men vad skulle jag ta mig till?” undrade han häpet. Åklagaren Artsisjevskij svarade: ”Ni skulle ha flytt!”
Vem är det alltså som uppfostrar busarna!?
3) Den stat, som fruktar de fridsamma medborgarna mer än banditerna, förbjuder dem i brottsbalken att inneha skjutvapen. Staten avväpnar sina medborgare men åtar sig inte att skydda dem! Staten utlämnar sina medborgare åt banditers godtycke – och pressen har mage att mana allmänheten att bjuda dessa banditer motstånd! Motstånd hur? Med ett parasoll? Med en brödkavel? Först uppmuntrade man banditerna, därefter började man uppbåda folkdruzjinor mot dem; druzjinorna, som agerade utanför lagens ram, förvandlades ibland själva till banditer. Ändå hade det varit så enkelt att redan från början ”köra in deras huvud i lagens ok!” Den Enda Sanna Läran blockerade vägen!
Vad hade hänt, om de där hustrurna släppt i våg sina män och männen rusat ut med påkar? Antingen hade banditerna mördat dem, vilket är det troligaste, eller också hade de dödat banditerna – och hamnat i fängelse för nödvärnsexcess. Den pensionerade översten hade då han morgonrastade sin hund i båda fallen kunnat avnjuta en spännande händelse.
Men äkta självverksamhet – som i den där franska filmen, där arbetarna utan myndigheternas vetskap själva infångar tjuvar och straffar dem – skulle förmodligen betraktas som självrådighet hos oss! Ett sådant sätt att tänka och en sådan film – skulle de verkligen kunna vara möjliga hos oss?
Men det är ändå inte allt! Det finns ytterligare ett viktigt drag i vårt samhällsliv, som hjälper tjuvar och banditer att leva och frodas: rädslan för offentligheten. Våra tidningar är fyllda av totalt ointressanta notiser om produktionssegrar, men rättegångsreferat eller brottsnotiser finner man inte i dem. (Ty enligt Den Progressiva Teorin uppstår brottslighet endast därför att det existerar klasser; men några klasser finns det inte hos oss och följaktligen inte heller någon brottslighet; därför går det inte att skriva om den i pressen! Vi får inte ge amerikanska tidningar material om att vi håller jämna steg med amerikanerna i fråga om kriminalitet!) Om ett mord begås i västerlandet, klistras förbrytarnas foto upp på husväggarna, förbrytarporträtten stirrar mot en från bardiskarna och spårvagnsfönstren, brottslingen känner sig som en jagad råtta. Om ett skamligt mord begås hos oss, håller pressen tyst, det förekommer inga porträtt, mördaren reser hundra kilometer bort till ett annat distrikt och lever där i lugn och ro. Och inrikesministern behöver inte rättfärdiga sig inför parlamentet därför att brottslingen inte gripits: Ingen känner till affären – utom invånarna i den lilla staden. Finner man förbrytaren, är det naturligtvis bra; finner man honom inte, spelar det ingen större roll. Mördaren är ju ingen gränskränkare och alltså inte så farlig (för staten) att riksomfattande efterlysning behöver utfärdas.
Det är med brottslighet som med malaria: Har man en gång rapporterat, att den utrotats, är det omöjligt att bota den och ställa den diagnosen.
Naturligtvis skulle milisen och domstolen helst vilja lägga ned fallet, men det leder till formaliteter, som spelar de riktiga mördarna och banditerna ytterligare i händerna; det ouppklarade brottet pådyvlas någon, vem som helst, förste bäste, men särskilt förtjust är man i att klistra flera förbrytelser på den, som redan gjort sig skyldig till en. – Det kan vara värt att påminna om affären Pjotr Kizilov* – som två gånger utan minsta bevisning dömdes till arkebusering (!) för ett mord han inte begått, eller fallet Alexejentsev** (likartat). Hade advokaten Popovs brev (om Kizilov-affären) skickats till Times i stället för till Izvestija, skulle det ha fått till följd att domstolen avsattes eller resulterat i en regeringskris. Men hos oss sammanträdde partiets distriktskommitté fyra månader senare (varför just distriktskommittén? var domstolen verkligen underordnad den?), och med hänsyn till förhörsledarens ”ungdom och bristande erfarenhet” (hur kommer det sig, att sådana personer anförtros mänskliga öden?) och ”deltagande i Fosterländska kriget” (när det gällde oss tog man sannerligen inte hänsyn till det!) – fick den ene en anmärkning i partimedlemsboken samtidigt som man hötte med fingret åt den andre. Den främste bödeln, Jakovenko, tycks efter ytterligare ett halvår ha dömts till tre år för tortyr (20:e partikongressen hade redan hållits), men eftersom han tillhörde familjen, hade handlat efter instruktionerna och lytt order, har man svårt att tänka sig, att de verkligen tvingade honom avtjäna straffet. Varför skulle man vara så grym? . . Men advokaten Popov får vi allt ta itu med och köra ut ur Belgorod – låt honom känna på blatnoj- och statsprincipen: ”Den som inte bråkar slipper stryk!”
* Izvestija den 11 dec. 1959 samt april 1960.
** Izvestija den 30 jan. 1960.
Den som ingriper för rättvisan kommer ständigt att ångra det. Så förvandlades straffsystemet till uppmuntran för blatnyje; i årtionden växte de vilt, som mögel, i friheten, i fängelserna och lägren.
***
Och alltid fanns den höga teorin till hands för allt. Det var ingalunda de mest lättviktiga författarna, som definierade förbrytarna som våra allierade i det kommunistiska uppbyggandet. Det hade utvecklats i läroböckerna om den sovjetiska korrektionsarbetspolitiken (det fanns sådana, de blev publicerade!), i avhandlingar och lärda artiklar om lägervetenskapliga spörsmål men allra sakligast i de instruktioner, som lägerpersonalen uppfostrades med. Allt hade sin rot i Den Enda Sanna Läran, som förklarade mänsklighetens hela skiftande existens med klasskampen, endast och allenast med klasskampen.
Så här går motiveringen till. Yrkesförbrytare kan inte rimligen jämställas med kapitalistiska element (dvs ingenjörer, studenter, agronomer och nunnor); de sistnämnda är halsstarrigt fientliga till proletariatets diktatur, de förstnämnda endast (!) politiskt instabila. (En professionell mördare är endast politiskt instabil!) Trasproletären är icke egendomsägande och därför icke jämförbar med de klassfientliga elementen utan snarare med proletariatet (vänta bara!). Av den anledningen kallas de i den officiella Gulag-terminologin för socialt närstående. (Besläktade . . .) Därför upprepade instruktionerna ständigt, att man skulle visa återfallsförbrytarna förtroende! Därför fick kultur- och utbildningsavdelningarna i lägren i uppdrag att ihärdigt förklara för förbrytarna, att deras klassintressen var identiska med alla arbetande människors och uppfostra dem i en anda av ”föraktfull och fientlig inställning till kulaker och kontrarevolutionärer” (ni minns väl Averbachs påstående: Det är de som har lärt dig stjäla! du borde inte stjäla!) och att ”satsa på dessa stämningar”! (Ni minns också det: att uppamma klasskampen i lägren.)
Den insnöade* tjuven G. Minajev skriver i ett öppet brev till mig i Literaturnaja gazeta**: ”Jag var rentav stolt över att inte vara förrädare fast jag var tjuv. Vid varje lägligt tillfälle bemödade man sig om att få oss tjuvar förstå, att vi trots allt inte var helt förlorade för Fosterlandet; vi var visserligen förlorade söner men i alla fall söner. ’Fascisterna’ däremot hade inget existensberättigande.”
* Insnöad betyder på tjuvarnas språk att med dessas goda minne, bryta med tjuvvärlden och bli en ”freier”.
** Den 29 nov. 1962.
På följande sätt resonerade man också teoretiskt: Det gäller att studera och utnyttja de kriminellas bästa egenskaper. Tycker de om det romantiska? – då bör ”lägerledningens order omges med en romantisk gloria”. Drömmer de om heroism? – ge dem då arbetsheroism! (om de accepterar förstås . . .) Är de sugna på spänning? – ge dem tävlingsanda! (För den, som känner till lägren och blatnyje, är det svårt att tro, att detta inte skrivits av imbeciller.) Är de egenkära? – tillfredsställ då deras egenkärlek genom att berömma dem och ge dem utmärkelsetecken! utnämn dem till arbetsledare! – och speciellt deras pachaner, deras hövdingar, i syfte att för lägrets bästa utnyttja dessas etablerade auktoritet bland de kriminella. (Så står det faktiskt i Averbachs monografi: ”pachanernas auktoritet”!)
När denna sköna teori landade på lägerjorden, blev resultatet detta: De mest inbitna, förstockade förbrytarna fick totalt ansvarslös makt över Arkipelagens öar, lägersektorer och lägerplatser – makt över landets befolkning, över bönderna, borgarna och de intellektuella, en makt de aldrig tidigare haft i historien eller i någon annan stat och som de själva aldrig kunnat drömma om som fria – och nu blev alla andra vanliga enkla människor deras slavar. Vilken bandit skulle tacka nej till en sådan makt? Centraltjuvarna, överförbrytarna, behärskade totalt lägren; de bodde i särskilda ”hytter” eller tält tillsammans med sina interimsfruar. (Nyckfullt valde de fruntimmer bland sina undersåtar; de intellektuella kvinnorna bland de politiska fångarna och unga studentskor gjorde menyn omväxlande. I NorilLag blev Tjavdarov vittne till hur en kvinnlig förbrytare föreslog sin blatnoj-man: ”Om du vill kan jag erbjuda dej en kolchoztjej, som är sexton år!” Det gällde en bondflicka, som hade dömts till tio år vid polcirkeln för stöld av ett kilo spannmål. Flickan tänkte kämpa emot, men den kvinnliga förbrytaren krossade snabbt motståndet: ”Jag sticker kniven i dej! Va, du tror väl inte att du är bättre än mej?! Jag lägger också opp mej för han!”)
De hade egna tjänare: fånglakejer, som passade upp. De fick flott, som smälts av det fattiga kött som var avsett för fångköket. Förbrytare med lägre ställning utförde arbetsledararbete åt uppsyningsmännen och barackföreståndarna; om morgnarna ställde de sig två och två med käppar utanför tvåhundramanstälten och kommenderade: ”Alla utom sisten kommer ut!” Man använde sig av småförbrytare för att misshandla arbetsvägrarna – dvs de fångar, som inte förmådde släpa sig till arbetet. (Kommendanten på halvön Tajmyr kom farande i bil till uppställningen och njöt av att se hur de kriminella misshandlade de politiska fångarna.) De förbrytare, som hade förmåga att slicka överheten, tvättade halsen och utnämndes till lärare. De höll tal och mästrade de politiska fångarna om hur man skulle leva; själva levde de på stöldgods och fick villkorlig frigivning. Under byggandet av Vitahavskanalen kunde en socialt närstående ”pedagog”, som inte hade minsta begrepp om byggnadsteknik, ändra en ”socialt främmande” arbetsledares instruktioner.
Och detta var inte bara en teori, som förvandlades till verklighet; detta var vardagstillvaron. Det var bäst så för de kriminella. Bäst så för lägerledningen, som inte behövde röra en fena eller ett struphuvud, inte syssla med detaljer eller ens visa sig inne i lägerzonen. Bäst så också när det gällde att förtrycka – på ett betydligt fräckare och brutalare sätt genomförde blatnyje förtrycket utan att behöva vara det minsta rädda för att ställas till svars.
Men också på de platser, där makten inte överlämnades till tjuvarna, huserade de relativt ostraffat med hjälp av klasskampsteorin. Om de kriminella över huvud taget lämnade barackzonen, var detta det största offer man kunde begära av dem. På arbetsplatserna kunde de ligga och röka och berätta sina blatnojsagor (om segrar, segrar och hjältemod) och värma sig i solen om sommaren eller vid lägerelden om vintern. (Eskortsoldaterna bråkade aldrig om deras lägereldar – men däremot skingrade och stampade de i 58:ornas.) 58:ornas kubikmeter (timmer, jord, kol) bokförde de därefter på sig själva.* För övrigt deltog förbrytarna också i stötarbetskonferenser och möten med recidivister över huvud taget (DmitLag, Vitahavskanalen).
* Vanan att leva på andras kubage behåller tjuven även efter frigivningen trots att det i förstone kan tyckas stå i strid med hans inväxande i socialismen. 1951 frigavs tjuven Krochaljev i Oj-Mjakon (Ust-Nera) och anställdes som gruvarbetare i samma gruva. Han höll inte ens i en slägga – men ändå bokförde gruvförmannen rekordresultat på hans konto och fångarnas bekostnad. Krochaljev tjänade 8-9 000 i månaden; för varje tusenlapp kom han med käk till fångarna, som var mycket glada över det och höll tyst om saken. De fria tjuvarna knivskar honom, själv blev han anklagad för stöld och den tidigare domen förlängdes till tjugo år. Denna anmärkning skall inte uppfattas som något försök att revidera den marxistiska tesen, att trasproletären icke är egendomsägande. Självfallet är han inte det! För sina 8 000 byggde Krochaljev ingen villa; han förlorade dem på kortspel, söp upp dem och gjorde av med dem på fruntimmer.
Detta (bild 37) är en kvinnlig förbrytare, Beregovaja, som tillhör Volgakanalens ärorika historia. Hon var ett gissel för varenda anstalt där hon suttit inspärrad. På varenda milisstation hade hon ställt till med våldsamt bråk. Om det över huvud taget föll henne in att arbeta så var det för att förstöra allt som dittills uträttats. Med flera straff på nacken skickades hon i juli 1933 till DmitLag. Vad som sedan följer är ett legendariskt kapitel: Hon begav sig raka vägen till Indien, blatnojbaracken, där hon till sin häpnad (denna häpnad är det enda sannolika) inte hörde några grova svordomar eller såg till något kortspelande. Man tycks ha förklarat för henne, att på det här stället roade sig blatnyje med att arbeta. Omgående hamnade hon på grävningsarbete – och hon började rentav arbeta ”väl” (läs: man bokförde andras kubikresultat på henne; se bara på hennes ansikte!). Så följer ett sannfärdigt kapitel: I oktober (då det blev kallt) gick hon till läkaren och bad (med kniven i ärmen?) att få ta igen sig några dagar, trots att hon inte var sjuk. Läkaren gick villigt (det fanns ju ett sådant överflöd av vårdplatser) med på det.
Poljakova, en gammal väninna till Beregovaja, var uppsyningsman – och denna gav henne ytterligare ett par veckor att slå dank på; det skedde genom att hennes lediga dagar antecknades som arbetsdagar (dvs återigen bokfördes andra fångars arbetsresultat på henne). Men så började Beregovaja kasta lystna blickar på det avundsvärda arbetet som uppsyningsman; hon ville alltså bli en hynda. En morgon, då Poljakova kom och väckte henne för att hon skulle ge sig av till uppställningen, deklarerade Beregovaja, att hon inte alls tänkte gå till något grävarbete så länge hon kunde hålla tyst om Poljakovas manipulationer med arbetsdagarna, förtjänsterna och ransonerna. (Hennes känsla av tacksamhet var inte särskilt överväldigande.) Hon begärde att få komma till säkerhetschefen (blatnyje är inte rädda för säkerhetstjänstens representanter eftersom något nytt straff inte hotar, men Gud bevare den KR-are, den kontrarevolutionär, som försökte sig på något sådant!) – och omedelbart utsågs hon till chef för en eftersläntrande mansbrigad (hon brann tydligen av längtan efter att få ta kål på dessa döingar), senare till uppsyningsman efter Poljakova, därefter till lärarinna i kvinnobaracken (denna grovsvärjerska, kortspelerska och tjuv!) och slutligen till chef för byggnadsavdelningen. (Nu handskades hon alltså också med ingenjörerna!) Och på varenda röd tavla i DmitLag förekom porträtt av denna katiga hynda (se bilden) i lägerrock med kartfodral, som hon rånat någon på. Hon kunde med egna händer misshandla karlarna; hennes ögon var som en häxas. Och denna kvinna beröms av Averbach!
Så enkla är blatnyjes vägar i lägret: bråk, förräderi, misshandel, förtrampande!
Man invänder, att det endast är hyndorna som får befattningar medan ”de ärliga tjuvarna” lyder tjuvlagen. Trots intensiva studier av båda kategorierna har jag dock aldrig märkt, att det ena avskummet skulle vara ädlare än det andra. Tjuvar slog ut guldtänderna på estländare med en spiselkrok. Tjuvar (i KrasLag 1941) dränkte litauer på toaletten därför att de vägrade lämna ifrån sig paket. Tjuvar rånade dödsdömda. Tjuvar mördade på skämt första bästa cellkamrat bara för att få ny rannsakning och rättegång, tillbringa vintern i värmen eller lämna det tunga arbetsläger de hamnat i. Eller vad sägs om sådana små petitesser som att de stal andra fångars kläder och skor mitt i smällkalla vintern. Eller andras brödransoner?
Nej, lika litet som en sten blir frukt är något gott att vänta av tjuven.
Gulags teoretiker blev indignerade: Kulakerna i lägren betraktade inte tjuvarna som riktiga människor. (Och därmed avslöjade de sitt djuriska väsen). Hur skulle de för övrigt kunna uppfattas som mänskliga när de slet till sig ens hjärta och sörplade i sig det? Hela deras ”romantiska egenmäktighet” var ingenting annat än vampyrers självrådighet.*
* Bildade människor, som aldrig mött någon blatnoj på en smal stig, gör invändningar mot en så skoningslös värdering av tjuvvärlden: Är det i själva verket inte en hemlig kärlek till det privata ägandet som är drivfjädern för dem som tjuvarna förargar så förskräckligt? Jag insisterar ändå på vad jag sagt: De är vampyrer, som sörplar i sig ens hjärta. Oavbrutet skändar de allt mänskligt naturligt för oss. – Men är det verkligen så hopplöst illa ställt? Tjuvegenskaperna är väl inte medfödda! Deras goda sidor, innerst inne, var finns de? – Jag vet inte. De har förmodligen dödats eller trängts bort av tjuvlagen, enligt vilken vi, de övriga, inte är människor. Vi har tidigare talat om ogärningströskeln. Uppenbart genomsyrade av tjuvlagen passerar blatnyje en moralisk tröskel, varefter ingen återvändo finns. Man kommer också med denna invändning: Men det var ju bara skräptjuvarna ni mötte. De riktiga, de verkliga tjuvarna, tjuvvärldens hjärntrust, arkebuserades ju allihop 1937. Nej, det är sant, 20-talets tjuvar har jag aldrig stött på. Men jag saknar fantasi att föreställa mig dem som moraliska personligheter.
Det får räcka med detta. Några ord bör sägas till blatnyjes försvar. De har ”en egenartad kodex” och egenartade hedersbegrepp. Men det skall inte sägas till deras försvar, att de är patrioter – vilket våra administratörer och författare skulle önska – utan tvärtom är de konsekventa materialister och konsekventa fribytare. Trots att proletariatets diktatur alltid har ställt sig in hos dem, har de aldrig för en sekund respekterat den.
Detta släkte är skapt för att leva! Och eftersom de till bringar nära nog lika lång tid i fängelse som ute i friheten, vill de kunna bryta livets blomster också i fängelset – och vad bryr de sig då om hur detta fängelse en gång var tänkt eller att andra plågas i deras närhet? De är icke servila och de drar nytta av denna ickeservilitets fördelar; varför skulle de bekymra sig om de fångar, som böjer nacken och dör som trälar? Är man hungrig så tar man för sig allt ätbart och gott man kan komma över. Är man törstig och vill ha till vodka så säljer man till eskortsoldaterna vad man stulit från grannarna. De vill sova mjukt, och trots att deras uppsyn är så morsk anses det fullt hedervärt att bära med sig en kudde eller ett vaddtäcke eller ett bolster (i all synnerhet som det är lätt att dölja en kniv där). De älskar det välgörande solskenet, och när de nu inte kan fara till någon badort vid Svarta havet, solbadar de på taken till husen som byggs, i stenbrotten och vid gruvingången. (Under jord är det bara dumhuvuden som arbetar.) Deras muskler är magnifikt välnärda och uppblåsta.
De låter tatuera sin bronserade hud och på detta sätt tillfredsställs de konstnärligt, erotiskt och t o m etiskt. På varandras ryggar, magar och bröst kan de beundra mäktiga örnar, som har landat på en klippa eller som svävar i luften, eller en sol, som strålar åt alla håll, eller slingrande kvinnor och män och enstaka könsorgan; plötsligt – över hjärtat – framträder en tatuering av Lenin eller Stalin eller rentav båda. (Fast det är av ungefär samma värde som korset kring en blatnojs hals.) Ibland skrattar de åt en lustig eldare, som skyfflar in kol i själva röven, eller åt en onanerande apa. Och där finns förstås klottrat alla dessa välkända sentenser, som de ändå anser värda att upprepa: ”Jag slår alla billiga . . . på käften!” (Det låter triumferande som: ”Jag är kejsar Assargodon!”) En blatnojflicka har tatuerat på magen: ”Jag kan dö för ett ordentligt nyp!” På en hand, som redan hunnit stöta in tiotals knivar mellan revbenen på medmänniskor, står rentav den fridsamma sensmoralen inristad: ”Minns din moders ord!” eller: ”Jag minns en smekning, jag minns min mor.” (Det florerar en moderskult bland blatnyje. Men endast formellt, det finns inga krav på att löftena skall hållas.)
De använder gärna narkotika för att förstärka känslorna i sitt snabbt framrusande liv. Det mest lättåtkomliga narkotikapreparatet är anasjá (av hampa), även kallat lilla plantan, som rullas och röks. Med tacksamhet sjunger de också om det:
Ack planta, lilla planta, du underbara gräs, som är alla ficktjuvars glädje…
Nej, de godtar inget privat ägande här på jorden och därmed står de sannerligen främmande för borgarna liksom för de kommunister, som äger datjor och bilar. Allt de hittar på sin levnads stig lägger de beslag på om det inte är alltför riskabelt). Även om de har så det räcker, försöker de alltid stjäla från andra, ty ostulen köttbit smakar inte tjuven. De persedlar de tagit från andra har de på sig tills de tröttnar på dem, så länge de är nya; sedan blir de snart av med dem på kortspel. Kortspel nätterna igenom ger dem de starkaste upplevelser; på den punkten har de vida överträffat de ryska aristokraterna i det förgångna. De kan spela om ett öga (den som förlorar får ett öga utstucket) eller om sig själva, dvs förlora sig själva till onaturligt bruk. Den som förlorat sätter omedelbart i gång med muddring i lastrummet eller i baracken; alltid finner man något hos ”freierna”; och så kan spelet fortsätta.
Blatnyje tycker inte om arbete, varför skulle de det när de ändå får mat, dryck och kläder? Naturligtvis hindrar detta dem från att närma sig arbetarklassen. (Fast är ens arbetarklassen särskilt förtjust i att arbeta? är det inte så att den anstränger sig för de sorgliga slantarnas skull eftersom den inte har några andra utkomstvägar?) Blatnyje är inte bara oförmögna att ”gripas av arbetets spänning” utan arbetet är också direkt avskyvärt för dem, och de kan ge rent teatraliska uttryck för det. Om de t ex hamnat på en jordbrukskommendering och blivit tvungna att bege sig utanför lägerzonen för att räfsa vicker och havre som foder, sätter de sig inte helt sonika ned och vilar utan de slänger alla räfsor och tjugor på en hög och tänder på och värmer sig vid den brasan. (Du socialt främmande arbetsledare, nu måste du besluta något! . . .)
Förgäves sökte man tvinga dem att kämpa för fosterlandet; deras fosterland är hela jorden. De inkallade förbrytarna åkte i militärtågen och sjöng vaggande: ”Vår sak är rättvis! Vår sak är lönsam! Säg, varför schappar ni allihop?” Så stal de något, arresterades och återvände med sin kära fångtransport till fängelset bakom fronten. Inte ens då överlevande trotskister begärde att få bli överförda från lägren till fronten, följde förbrytarna exemplet. Men när frontarmén började välla in över Europa och man vädrade krigsbyte, drog de på sig uniformer och for i väg för att plundra i arméns spår. (Skämtsamt kallade de detta för ”Femte Ukrainska Fronten”.)
Men! – och på den punkten var de betydligt mer principfasta än 58:orna! – ingen Zjenka Zjogol eller Vaska Kisjkenja med nedvikta stövelskaft, ingen, som uttalade det heliga ordet ”tjuv” med en skev grimas, bidrog någonsin till att stärka fängelserna genom att gräva stolpgropar, dra taggtråd, gräva ut en förzon, reparera vaktstugan, laga zonbelysningen. Det satte den kriminelle en ära i. Fängelset har skapats mot hans frihet – och han kan inte arbeta för fängelset! (För övrigt riskerar han pga denna vägran inte att dömas enligt artikel 58; en stackars folkfiende däremot skulle omedelbart klämmas åt för kontrarevolutionärt sabotage. Blatnyje är djärva därför att de kan bete sig ostraffat; den som blivit riven av en björn är rädd t o m för skogens stubbar.)
Det är otänkbart, att man skulle kunna se en blatnoj läsa tidningen; blatnyje har fastställt en gång för alla, att politik är skräp, som inte har något med det riktiga livet att skaffa. Blatnyje läser inte heller böcker, i varje fall sällan. Men de älskar den muntliga litteraturen, och den berättare, som skriver romaner åt dem efter tapto, kommer alltid att vara mätt och respekterad, precis som alla andra sagoberättare och barder hos primitiva folk. Dessa ”romaner” är en fantastisk och ganska ensidig blandning av billiga boulevardscener ur societetslivet (det måste handla om den högre societeten!), där det skymtar titlar som friherre, greve, markis, och där det vävts in blatnojlegender, självhävdelse, jargong och blatnojföreställningar om det lyxliv, som alltid blir hjältens lön: Grevinnan hamnar i hans ”koj”, han röker endast Kazbek-papyrosser, han har en ”rova” (klocka) och hans ”dojor” (skor) är blankpolerade.
Nikolaj Pogodin företog en resa till Vitahavskanalen och gjorde förmodligen av med en hel del av statens slantar där – men han genomskådade inte de kriminella, han begrep ingenting och ljög om allt. Eftersom det i vår litteratur under 40 års tid inte fanns någonting annat om lägren än hans pjäs (och senare en film) måste vi här beröra den.
Det ömkliga hos de kontrarevolutionära ingenjörerna, som stirrar på sina fostrares munnar och lär sig leva, kräver inte ens någon kommentar. Det gör däremot aristokratin, de kriminella. Pogodin har lyckats undgå att märka det enkla draget hos dem, att de tar med den starkares rätt och inte stjäl i smyg. Han har framställt allihop som obetydliga ficktjuvar, och intill det tröttsamma, mer än ett dussin gånger, spelar han på detta i pjäsen, där bovarna tom stjäl av varandra (fullständigt struntprat! – de stjäl bara av freierna och lämnar allt stulet till bossen.) Pogodin har inte fattat (inte velat fatta), att lägerarbetets verkliga stimuli är svälten, misshandeln, brigadens solidariska borgen. Han har inte ens klarat ut vem i lägret som är ”kamrat” och vem som är ”medborgare”. Ett enda har han tagit fasta på: att blatnyje är ”socialt närstående” (vilket man viskat till honom hos Kanalstyrelsen i Medvezjegorsk; ännu tidigare hade han hört det av Gorkij i Moskva) – och så störtade han i väg för att visa blatnyjes omskolning. Och resultatet blev en nidbild av blatnyje, en nidbild, som t o m jag vill försvara dem mot.
De är betydligt listigare än Pogodin (och Sjejnin) har framställt dem, och någon billig omskolning går de inte på, helt enkelt därför att deras världsåskådning är mer livsnära än fångvaktarnas, långt mer helgjuten och utan minsta element av idealism! – alla bedyranden om, att hungriga människor arbetat och dött i arbete är ren idealism. Och om de får tårar i ögonen och rösten skälver då de samtalar med medborgare-chefen eller med en journalist från Moskva eller på något idiotiskt möte, så är det avsiktligt skådespeleri för att få en förmån eller få straffet avkortat – men inom sig hånskrattar den kriminelle. Förbrytarna fattar utmärkt väl detta lustiga skämt (men författarna, som kommit farande från huvudstaden, gör det inte). – Det är omöjligt att hyndan Mitia skulle ha gått in obeväpnad och utan fångvaktare i en RUR-cell eller att blatnojhövdingen på platsen smet undan honom och gömde sig under en brits! Kostia hade naturligtvis en kniv i beredskap: om han inte hade någon, kastade han sig över Mitia för att strypa honom, och en av dem skulle ha dött. På den punkten är det inte roligt, men Pogodin hittar på ett skämt, som är tarvligt. – Eller den fasaväckande förfalskningen om Sonjas ”omuppfostran” (varför? vad fick henne att köra skottkärra?) – och genom henne Kostia!? – och att två tjuvar övergick till soldattjänst? (Sådant kan små förbrytare göra men inte blatnyje!) Och alldeles omöjligt för nyktert cyniska kriminella är tävlan mellan brigaderna (enbart för att driva med de fria). Och det mest hjärtskärande falska: att blatnyje ber om regler för att bilda en kommun!
Det är omöjligt att fördumma och beljuga blatnyje mer än så! Blatnyje ber om regler! Blatnyje känner sina egna regler utan och innan – alltifrån den första stölden till den sista kniven i strupen. När man får slå den som ligger. När fem får överfalla en. När man får överfalla en sovande. Och vad den egna kommunen beträffar, är dess regler äldre än Kommunistiska manifestet!
Deras kommun, eller rättare: deras värld, är en värld för sig i vår och de stränga lagar, som i århundraden har existerat för att värna den, är helt oberoende av vår ”freierska” lagstiftning och t o m av partikongresserna. De har sina egna anciennitetsregler, enligt vilka deras hövdingar över huvud taget inte väljs; när de stiger in i en cell eller en zon bär de redan maktens krona och erkänns omedelbart som de främste. Bland dessa hövdingar finns också folk med hjärna, vilka alltid har en klar insikt i blatnyjes världsåskådning och ett till räckligt antal mord och rån på sin meritlista. Blatnyje har sina egna domstolar (”rättare”), som grundar sig på ”tjuvhederns” lag och tradition. Domstolarnas domar är skoningslösa och verkställs till punkt och pricka, t o m om den dömde är oåtkomlig och befinner sig i en helt annan zon. (Avrättningssätten är ovanliga: Alla kan ställa sig på överslafarna och i tur och ordning hoppa ned på offret på golvet och krossa hans bröstkorg på detta sätt.)
Och vad innebär själva ordet ”freiersk”? Det betyder: allmänmänsklig, som alla normala människor. Just denna allmänmänskliga värld, vår värld, med dess moral, levnadsförhållanden och ömsesidiga hänsyn, är vad blatnyje mest avskyr, mest av allt förhånar och som mest av allt kontrasterar mot deras antisociala, samhällsfientliga KUBLA.
Nej, det var inte ”omuppfostran”, som bröt ryggen av blatnojvärlden (”omuppfostran” hjälpte dem endast att återvända till nya rån tidigare); orsaken var, att Stalin på 50-talet plötsligt viftade med kalla handen åt teorin om klasskampen och de socialt närstående och gav order om att blatnyje skulle skyfflas in i isoleringsfängelserna och ensamcellerna och att man rentav skulle bygga nya fängelser åt dem. (Tjuvarna kallade dem för krytki.)
I dessa krytki eller slutna anstalter förtvinade de kriminella snabbt, blev sjuka och dödsmärkta. Ty en parasit kan inte leva isolerad. Den måste leva på någon, i någon.
—
Gulagarkipelagen del III, kapitel 16, De socialt närstående
