Ordet demokrati kommer från grekiskans demos, folket och kratos, styre. Ett begrepp som är så djupt rotat i vårt moderna tankesätt att alla andra, alternativa styrelseskick per automatik måste vara diktatur. Sanningen är dock en helt annan, speciellt om vi börjar förstå vad demokrati egentligen är, dess moderna historia och kanske viktigast av allt, vilka som historiskt förespråkat den.
Även om ordet är grekiskt har den antika grekiska demokratin inte mycket att göra med den samtida svenska varianten. Det var en elitdemokrati där enbart fria, infödda, vuxna män var inbjudna. Besluten fattades direkt av deltagarna i riktiga folkförsamlingar. Demokratin rörde endast stora statsangelägenheter som till exempel huruvida man skulle förklara krig och inte vilka drycker, skrivtecken och åsikter som för dagen skulle förbjudas.
Den svenska demokratin går istället ut på att medborgarna väljer ett antal representanter till de beslutande församlingarna vart fjärde år. Det är så kallad representativ demokrati. Detta styrelseskick innebär att folket egentligen inte har någonting alls att säga till om, utan lägger sin tilltro till partiernas vaga löften under valrörelserna. Kristianstadsbladet gjorde en sammanställning över regeringen Löfvens vallöften 2018 vilken visade att regeringen struntat i att infria i princip alla viktiga vallöften man gick till val på. Det är inte särskilt konstigt eftersom de folkvaldas lojalitet inte ligger hos dem som röstat fram makthavarna, utan snarare hos det mediaetablissemang som övervakar dem.
Den representativa demokratin skiljer sig också avsevärt från den schweiziska där folket i stark kontrast till Sverige får delta i folkomröstningar i alla viktiga frågor. Argumenten mot den schweiziska tanken brukar ofta vara att ingen skulle orka rösta så ofta. Det må så vara, men det är ett tecken på att den svenska demokratin lägger sig i alltför många samhällsfrågor. Sverige har dock haft ett antal folkomröstningar genom åren, exempelvis den om högertrafiken 1955. Då röstade 83 procent nej till högertrafik, vilket den representativa demokratin fullständigt struntade i och införde högertrafik 1967 – mot folkets vilja.
Den västerländska representativa demokratin säger sig vara representativ, det vill säga att den ska försöka återspegla ett tvärsnitt av befolkningen. Den bygger också på idén att ett kollektiv om 51 procent av valmanskåren har rätt att kontrollera de resterande 49 procenten. I praktiken innebär det dock att de knappa 33 procent som regeringen Löfven fick 2018 även kontrollerar de 67 procent som röstade mot en rödgrön regering. Detta möjliggjordes, mot väljarnas vilja då folkvalda riksdagsledamöter från Centerpartiet och Liberalerna gick emot sina vallöften om en borgerlig regering och trädde in som stödhjul åt en den rödgröna regeringen. Den så kallade Januariöverenskommelsen. Det är ett intressant fenomen att folkvalda anser sig ha fått mandat att handla helt fritt från sina löften så fort valresultatet är färdigt.
Bolsjeviker och jakobiner använde folkets vilja som förevändning för att avrätta oliktänkande i kollektivets namn. Det ska tilläggas att demokrati och folkstyre var uttalade mål i såväl den franska som den ryska revolutionen. Demokrati med folkstyre kom dock inte att få något särskilt starkt fäste i det nybildade Sovjetunionen, där man i sanning kan tala om en demokratur där en icke-folkvald partikärna styrde unionen med förevändningen att alla politiska beslut var folkets vilja. På samma sätt ersatte den franska revolutionen den av börd priviligierade aristokratin, kyrkan och kungahuset med politiska råd bestående av upplysta filosofer och intellektuella. Folket fick i praktiken aldrig någon talan.
Den kollektiva tanken i kommunismen är än mer långtgående. Där har enbart staten, det vill säga kollektivet, äganderätt. Den representativa demokratin ger förvisso rätten att äga, men den rätten är på nåder och kan lätt inskränkas om kollektivet, eller deras företrädare i den representativa demokratin beslutar så. Ett exempel är hur folket i en representativ demokrati har rätten att äga fastigheter. Samtidigt har de representativa institutionerna rätt till tvångsinlösen eller expropriering om kollektivet anser att egendomen tjänar kollektivet bättre. Exempelvis vid anläggning av vägar, gruvor, vindkraftverk eller hyresrätter.
Den representativa demokratin kan rent principiellt ses som en borgerlig variant av kommunism, hur kontroversiellt det än må låta. Både kommunism och representativ demokrati handlar om att ge en grupp rätten att styra en annan grupp bara för att de är fler. Det kan sammanfattas i talesättet att demokrati är som när två vargar och ett lamm röstar om vad de ska äta till middag. Det kan också noteras att en gruppvåldtäkt alltid sker med majoritetsbeslut – kvalificerad majoritet till och med.
Behöver det betyda att demokrati som beslutsmetod alltid är dåligt? Redan för 2400 år sedan ansåg Platon att storleken har betydelse. Som pedagogiskt extremfall kan vi föreställa oss en global representativ demokrati med säte i FN-skrapan i New York – ett tillstånd vi faktiskt sakta rör oss emot. Alla har en röst var. Vad händer när de fattigaste folken i världen går samman och bildar majoritet? En koalition av till exempel Afrika, Indien och Kina skulle bli majoritet och kunna rösta till sig hela västvärldens välstånd i ett enda gigantiskt socialbidrag och öppna gränser ovanpå det. Vad har Åsa-Nisse i Knohult att sätta emot när de blå hjälmarna kommer för att driva in skatten och expropriera hans gård för det allmännas bästa? Hur mycket frihet får vi kvar? Enligt skolboken är det grundlagarnas uppgift att sätta gränser för demokratin. Problemet är att demokratin själv skriver grundlagarna för sitt eget behov.
Problemet med Sveriges demokrati är just storleken. Det är lika orimligt att invånare i Höör beslutar om skatt på norrländsk vattenkraft, som att Vindelns invånare ska ha någon talan om regelverken i skånsk mjölkproduktion. I liten skala, på socken och stadsnivå blir demokrati hanterlig och tämligen ofarlig, särskilt om den dessutom begränsas till lämpliga deltagare. Faktum är att i liten skala blir vilket styrelseskick som helst harmlöst. En global monark vore lika farligt som en global demokrati medan en sockenkung vore lika harmlös som en sockendemokrati.
Man har genom propaganda lyckats ladda ordet demokrati med en allmänt varm och god, positiv känsla. Det står för allt som är politiskt önskvärt. Det är kort och gott en synonym för dubbelplusbra. Till exempel påstås yttrandefrihet vara något demokratiskt, skattefinansierad sjukvård likaså, ja till och med IKEA säljer numera demokratisk design. Rätt använd kan demokrati vara en praktisk beslutsmetod i vissa sammanhang men det är ingen universallösning som lämpar sig överallt. Det fungerar till exempel väl i aktiebolag; men där råder inte allmän rösträtt utan enbart aktieägarna har något att säga till om och dessutom i proportion till sin insats. Det fungerar även i små samhällen. Fel använt och i representativ form blir demokrati förödande för ett samhälle och inget annat än ett verktyg för försåtligt maktövertagande.