Tidningen Fastighetsvärlden kunde häromdagen avslöja att Ericsson såg över möjligheterna att lämna Stockholmsförorten Kista. Snabbt blåstes saken upp i andra publikationer. I en ledare i Dagens Industri skrev Henrik Westman att flyttövervägandet är en fråga om säkerhet. Under den bombastiska rubriken ”Ericssons flytt vore ett underkännande av rättsväsendet” fyrade han från kontorets trygga vrå av denna salva:
”Enligt Di:s uppgifter händer det att personal vid huvudkontoret i Kista norr om Stockholm eskorteras av säkerhetspersonal till tunnelbanestationen efter att de har slutat för kvällen. Vem vill arbeta på en arbetsplats där man fruktar för sin säkerhet när mörkret har fallit? Den internationella konkurrensen om talanger är stenhård.”
Det här är svammel från en finborgerlig kostymmänniska vars fältstudier av mångkulturen med största sannolikhet summeras till noll.
Förorten Kista byggdes i slutet av 70-talet. Den delas av tunnelbanans blå linje i ett bostadsområde och ett arbetsområde. Bostadsområdet består nästan uteslutande av bostadsrätter. Befolkningen är i kraftig majoritet utländsk och antalet svenska barnfamiljer är försvinnande få. Arbetsområdet hade länge industriell karaktär. De senaste 20 åren har dock området avindustrialiserats. Inte minst genom Ericssons agerande. Därför domineras arbetsområdet idag av kontor och annan mer volatil – lättflyttad – verksamhet.
De två områdena knyts samman av en galleria. En gång i tiden var gallerian ett mer ordinärt förortsköpcentrum, men en kraftig utbyggnad och upprustning gjordes på 2000-talet. På 2010-talet peakade gallerian. Ericssons arbetskraft var fortfarande till huvuddel svensk och man masade sig till kontoret för arbete. Gallerian översvämmades under lunchtid av köpstarka tjänstemän. Först fram på kvällen övergick den till att vara en mångkulturell angelägenhet.
I det postcovidala Kista arbetar få vita tjänstemän på plats i Kista. Andelen indier har exploderat. De spelar cricket på grusparkeringen jämte en av Ericssons stora kåkar. De köper upp bostadsrätter i bostadsområdet. Det är indier precis överallt. Inklusive på det lokala ölschappet ”Lord”. Där är den mångkulturella förbrödringen stor under alkoholens inverkan. Eritreaner, mongoler och indier. Såväl afterwork som neverwork.
Jag har svart bälte i Kista. Anledningen är enkel: jag har bott, uppfostrat barn, arbetat och övernattat där. Jag arbetar ännu i denna dag i Kista. Min erfarenhet sträcker sig tillbaka till 1998 och inom min familj finns fler än 100 manårs erfarenhet av Kista och intilligggande förorter. Min slutsats är att Ericsson inte alls överväger att flytta av några trygghetsskäl. Anledningen är enkel: Kista är tryggare för den enskilde individen än på mycket länge.
Visst, det har inträffat spektakulära sprängningar och skjutningar. Alla utom en har dock skett i Kistas perifera bostadsområde och överhuvudtaget inte uppmärksammats av de som arbetar i Kista men bor på annan plats, vilket är det stora flertalet. Det sprängattentat som drabbade arbetsområdet (och blåste ut fönster 15 m från mitt kontor) var överhuvudtaget inte knutet till Kista som plats. Efterblivna gangsters bombade entrén till en kommersiell byggnad med tjugotalet hyresgäster, för att en städfirma med gängkoppling hade en adress där.
Det går utmärkt att röra sig kvälls- och nattetid i Kista utan att behöva känna någon större oro. Jag som snart fyller 50 år känner mig betydligt säkrare där idag, än för 20 år sedan. Då drog det runt stora gäng med tonårskillar. Den lilla jourbutiken som våra barn växte upp med som mjölk- och godiscentral, rånades ofta och ibland brutalt. Det äldre armenska paret gav upp och sålde till en kurd. Han hade fyra välartade barn, varav tre unga vuxna söner. En blivande polis. Rånen upphörde.
Anledningen till att Kista blev tryggare är inte fungerande integrationspolitik, ett framgångsrikt arbete i civilsamhället eller någon annan floskelförklaring. Mobiltelefoner och PC-maskiner har fjättrat unga killar i en digital värld i hemmet. Utfasningen av kontanter har minskat personrån radikalt. Där finner man förklaringen.
Det finns alltså två parallella utvecklingsspår: minskat våld och färre rån på gatan, samtidigt som de gängkriminella tar livet av varandra i allt större omfattning och på mer spektakulära sätt. Eftersom jag helt saknar sympatier och solidaritet med gängkriminella, finner jag det vara en bra utveckling.
Därför ställer jag mig också helt frågande till påståenden om att Ericssons personal måste eskorteras till tunnelbanan. Det talrika antalet indier på Lord är definitivt inte informerade om faran. Inte heller de indier som köper lägenhet i Kista för flera miljoner.
Frågan blir därför hängande: vad är det verkliga skälet till att Ericsson överväger att flytta? Mitt svar: mångkultur. Inte mångkulturens ytterligheter maffia och islamism. Som jag skrivit tidigare är dessa villospår. Sverige går oss förlorat långt innan någon maffia eller islamism på allvar hotar att ta över.
Kista är helt enkelt inte längre trevligt och Ericsson håller det för troligt att det inte ligger i koncernens intresse att förbli där. Gallerian har anträtt färden mot basar. Borta är de köpstarka tjänstemännen med rosalätt hud. De arbetar hemifrån. Butiksutbudet förändras sakta men säkert mot en annan kundkategori. Inslaget sjalar och främmande språk är extremt. Avsvenskningen är snart total. Varje utomstående välutbildad besökare till Ericsson lär haja till vid första besöket i gallerian.
En nybliven doktorand från Etiopien åt lunch i gallerians foodcourt med sin svenska kollega. Även han vid tillfället doktorand och en vän till mig. Etiopiern (vuxen man med fru och barn) böjde sig fram över bordet, sänkte rösten och sa: ”Why do you have so many somalis here? They are useless.” En typ av främlingsfientlighet som är okänd för världsförbättrande svenssons i Hägersten.
Lägg till detta att bostäder nu byggs inom arbetsområdet. Den tidigare uppdelningen suddas ut. Ericsson vet varhän det barkar. De vet vilka som kommer att bo där.
Man vill göra en exit innan vattenpipsstadiet nås.
