Utrikes engagemang är en distraktion från inrikes problem. Hur vore det om våra ledare, som snarare är förvaltare, fokuserade på våra egna problem istället för att engagera sig i alla möjliga olika åtaganden utrikes?
0:00:38 Land utan ledare
0:11:29 Politiker som leker affär
0:19:00 SwebbTVs intervju med Aron Flam
0:31:15 När Bibelns folk skaffade begärde att få en kung
0:33:53 Argentinas nya president, genuin eller falsk
0:43:52 Gammaltestamentlig nationalism är ett hot idag
0:51:30 Svar på lyssnarfråga: Klaus vision med Folkungen
0:58:50 Hur man kan vara med och bidra till Folkungens arbete
Europeisk kultur
Tack för ”Fokusera på vårt eget”, ett som alltid intressant avsnitt av Folkungen.
Dock sätter jag nästan kaffet i vrångstrupen, när Sven som alltid brukar ha mycket kloka och intressanta synpunkter, undrar om han ”skulle vara så väldigt mycket närmare i kultur en portugis än låt säga en turk”. På denna punkt måste jag på invända å det bestämdaste.
Med portugiser liksom med övriga folk i Europa har vi en mycket stor kulturell gemenskap på gott och ont. Nästan det enda vi har gemensamt med turkar är att vi under århundraden har legat i krig med varandra. Krig som dessutom ofta för Europas del har varit rena försvarskrig. De muslimska erövringsförsöken har också syftat att tillintetgöra vår kristna religion. I stora delar av den tidigare kristna världen har de också nästan helt utplånat kristenheten.
Europas kultur vilar inte blott på kristendomen utan också på germansk, grekisk och romersk kultur. Det finns också en språklig gemenskap. Den indoeuropeiska språkliga gemenskapen gör sig märkbar i större delen av Europa. I vardagssvenskan har vi ett stort inslag av latin.
Renässansen, upplysningen, vetenskapen och kapitalismen är också något som Europa har gemensamt. Även negativa företeelser som socialism, arvet från franska revolutionen och den kulturförstörande PK-ismen, har vi tyvärr också gemensamt, men att Europa har en kulturell gemenskap är dock obestridligt. I den gemenskapen hör inte de muslimska turkarna hemma!
Under flera århundraden hade Vatikanen ett avgörande inflytande på både lagstiftning och kultur, såväl i Sverige som i Portugal. De nordiska vikingarna och deras ättlingarna påverkade genom sina erövringar även den latinska kulturen, både i Frankrike och Italien. Korstågen bidrog också till att förena och förstärka den europeiska vi-känslan.
Slutsats: Vi nordbor har mycket mer gemensamt med potugiser och ryssar än med turkar. Turkar har alltid varit våra fiender och kommer säkert också så att förbli inom överskådlig tid. Deras kultur och religion är i grunden inkompatibel med vår kristna kultur. I synnerhet med vår germansk-kristna kultur.
Själv känner jag många gånger mer kulturell gemenskap med vänner i Spanien än med med inkrökta svenska värdegrundsliberaler.
Jag vill betona att den europeiska kulturella gemenskapen på intet vis legitimerar det överstatliga EU som strävar efter att likforma och utplåna våra nationer. De kulturella olikheterna som faktiskt existerar såväl inom Europa som i Sverige, ska dock, som Klaus säger, ses som ett framgångsrecept. Med de kulturella skillnaderna inom Sverige avser jag inte de skadliga helt främmande och fientliga kulturer som kommit till Sverige med massinvandringen, utan jag avser de historiska och naturligt framväxta skillnader i både kultur och genetik, som präglat de olika landskapskaraktärerna inom det svenska riket.
På förlaget Cultura Aetatis planerar de att ge ut en klassiker som handlar om det svenska folklynnet och om karaktärerna i de olika landskapen.
Bästa hälsningar! Leif