fredag, mars 29, 2024
HemHistoriaGrundandet av Falange Española

Grundandet av Falange Española

Den 29 oktober 1933 bildades Falange Española. Följande tal av José Antonio Primo de Rivera hölls på konventet samma dag inför tusentals förväntansfulla landsmän på Teatro de la Comedia i Madrid. Talet i sig är typiskt för José Antonio: filosofiskt och intellektuellt djuplodande med hans unikt målande, poetiska stil. Hans agitation var omtalad i hela Spanien för dess förmåga att trollbinda åhörare både från sina egna led och från motståndarnas. Hans karisma och charm var så stark att en märkbart irriterad Francisco Franco ska ha avfärdat honom som en snobbig playboy vid ett tillfälle. Talet är översatt direkt från spanska och formaterat för enklare läsning.

Först ett kort tack på vårt militärt, lakoniska sätt.

När en illasinnad man vid namn Jean-Jacques Rousseau i mars 1762 publicerade Om samhällsfördraget upphörde den politiska sanningen att vara något permanent. Förr, i mer djupsinniga tider, hade stater i egenskap av verkställare av historiska uppdrag begreppen ’rättvisa’ och ’sanning’ inskrivna i sina anleten, ja även i stjärnorna. Rousseau kom och berättade för oss att rättvisa och sanning inte är permanenta förnuftskategorier, utan att de i varje skiftande ögonblick avgörs av viljan.

Folkvilja trängde undan sanning och rätt

Rousseau utgick ifrån att alla vi som lever tillsammans som ett folk har ett högre medvetande som hierarkiskt står över alla våra individuella själar. Detta högre ego är utrustat med en ofelbar vilja som i varje ögonblick definierar vad som är rätt och fel, gott och ont. Eftersom denna kollektiva vilja, denna suveräna vilja, endast kan komma till utryck i folkomröstningar blev resultatet demokratin, denna fars med röstsedlar i en kristallurna. Folkomröstningarna fick makten att bestämma om Gud existerar eller inte, om sanningen är sanning eller osanning, om fosterlandet ska få finnas kvar eller om det vore bättre att det begick självmord.

Den liberala staten korrumperar samhället

Då den liberala staten var denna doktrins trogna tjänare kom den snart att omforma sig från att vara verkställare av nationernas vilja till att istället bli ett verktyg för valrörelsens segrare. För den liberala staten var det enda väsentliga att det skulle finnas ett visst antal herrar vid röstningsbordet, att valet skulle börja klockan 8 och avslutas klockan 16, och att valurnorna skulle förbli förseglade ända till den ärorika högtidsstund då de skulle krossas och öppnas. Därefter skall den liberala staten respektera det som kommer fram ur dessa valurnor utan att lägga sig i. De liberala härskarna trodde alltså inte ens på sin egen uppgift, att de själva var där för att utföra ett viktigt uppdrag. De ansåg att även de som gick till angrepp mot nationen hade lika mycket rätt göra det som nationens väktare hade rätt att försvara den.

Sålunda uppstod det demokratiska systemet, det mest slösaktiga av alla system. En man med ledarbegåvning, den kanske ädlaste av mänskliga egenskaper, tvingades att ägna åttio, nittio eller nittiofem procent av sin energi åt att skapa valpropaganda, sova hela nätter i riksdagsbänkarna, smickra väljare, utstå deras oförskämdheter eftersom det är från väljarna som han får makten, uthärda förödmjukelser och smädelser av dem som, just på grund av den nästan gudomliga regeringsrätten, sedan är skyldiga att lyda honom – och efter allt detta, om han har ett par timmar över framåt gryningen eller några minuter stulna från en orolig vila, var det under denna lilla återstående tid som mannen med ledarbegåvningen äntligen kunde ägna en tanke åt regeringens väsentliga funktioner.

Till detta kom förlusten av folkens andliga sammanhållning. Ty eftersom systemet bygger på majoritetsbeslut, var alla som ville uppnå något i systemet tvungna att vinna majoriteten av rösterna. Och de var tvungna att vinna dem genom att stjäla dem, om nödvändigt, från de andra partierna. Därför fick de inte tveka att förtala de andra, ösa smädelser över dem, avsiktligt fara med osanning eller förlora ett enda tillfälle till lögn och vilseledning. Trots att broderskap var ett av den liberala statens ledord, som den skyltade med på sin fasad, har det ändå aldrig i mänsklighetens historia funnits så många förfelade människor, fientligt inställda och med mindre brödraskap än i det turbulenta och ohyggliga livet i den liberala staten.

Och slutligen kom den liberala staten att försätta oss i ekonomiskt slaveri, ty arbetarna tillsades med grym ironi: ”Ni är fria att arbeta som ni önskar, ingen kan tvinga er att acceptera några villkor; men eftersom vi har pengarna så erbjuder vi er de villkor vi behagar – ni, som fria medborgare är inte skyldiga att godta dem om ni inte vill – men som fattiga medborgare kommer ni att svälta ihjäl om ni inte godtar dem”. Och så kan vi se att i länder med de mest lysande parlament och de tjusigaste demokratiska institutioner behöver man inte gå längre än några hundra meter från de lyxiga bostadsområdena för att hitta nedlusade slumområden där arbetarna och deras trångbodda familjer levde under nästan omänskliga förhållanden. Och på åkrarna går arbetare som kröker rygg över fälten från soluppgång till solnedgång med ryggarna sönderbrända av solen, som tjänar sjuttio eller åttio dagslöner á tre pesetas per år.

Socialismen gjorde inte samhället bättre

Det var därför socialismen föddes. Dess födelse var berättigad. Vi blundar inte för obekväma sanningar. Arbetarna var tvungna att försvara sig mot det system som gav dem löften om rättigheter, men som inte ansträngde sig för att ge dem ett anständigt liv. Men idag har socialismen, som var en legitim reaktion på det liberala slaveriet, hamnat på villovägar då den för det första hade en materialistisk syn på livet och historien, för det andra var hämndlysten, och för det tredje hade en dogmatisk syn på klasskamp.

Socialism – i synnerhet den socialism som producerades i kalla kontorsrum av kostymklädda socialistiska apostlar, dem som de arma arbetarna bekänner sig till, och som inför våra ögon har avslöjats för vilka de verkligen är av Alfonso García Valdecasas – socialism sålunda förstådd betraktar historien enbart som ett spel om ekonomiska resurser. Det andliga undertrycks, religion är opium för folket, fäderneslandet är en myt som används för att utnyttja de tröstlösa – allt detta säger socialismen. Det finns inget annat än produktion och ekonomisk organisation. Arbetarna tvingas krama ur sina själar så att inte den minsta droppe andlighet blir kvar i dem.

Socialismen strävar inte efter att återupprätta den sociala rättvisa som har brutits sönder genom de liberala staternas funktionsfel. Snarare eftersträvar den repressalier. Den strävar efter att nå lika stora orättvisor åt ena hållet som det liberala systemet har nått åt andra hållet.

Slutligen förkunnar socialismen den monstruösa dogmen om klasskamp. Den hävdar att klasskampen är oundviklig, uppstår naturligt i livet och att det aldrig finnas något som stillar den. Socialismen började som en rättmätig kritik av den ekonomiska liberalismen men har gett upphov till samma frukter: samhällsupplösning, hat, klyftor och utplåning av broderskapsband och solidaritet mellan människor.

Falangen är en ny folkrörelse

När således vår generations människor öppnar ögonen ser vi en värld som är moraliskt bankrutt, en värld söndersliten av alla slags klyftor. Vad beträffar det som står oss närmast ser vi ett Spanien i moraliskt förfall, ett Spanien söndertrasat av hat och konflikter. Således har vi gråtit i djupet av våra hjärtan när vi har besökt detta underbara Spaniens små byar. Byar där man fortfarande finner ödmjuka människor välsignade med en rustik skönhet, som inte för sig med skryt eller löst prat, människor som lever på till synes ofruktbar jord med ett snustorrt odlingslager, men som får oss att häpna över den ymnighet som exploderar i triumf på vinrankorna och på vetefälten. När vi besökte dessa fält och såg dessa människor, som vi visste plågades av småhövdingar, var bortglömda av stadsborna, som var splittrade och förgiftade av slingriga läror, då gick våra tankar osökt till den från Burgos förvisade El Cid, som när han såg detta folk som strövade omkring på Kastiliens slätter utbrast i lovpris: ”Gud, vilken god vasall han skulle vara om han hade en värdig herre!”

Detta är vad vi förväntar oss finna genom den rörelse som invigs i dag – en legitim herre och mästare för Spanien, men en herre som S:t Franciskus de Borja som döden inte kan beröva oss. För att han inte ska dö ifrån oss måste han vara en herre som inte är träl åt någon särskild grupp eller besitter någon klasslojalitet.

Låt det hädanefter vara klart att rörelsen som grundas i dag inte är ett parti utan just en rörelse. Vi kan nästan säga att den är ett antiparti som varken är höger eller vänster. Ty i sitt innersta är högern en strävan efter att upprätthålla en ekonomisk struktur även om den är orättvis. Vänstern å andra sidan hyser i sitt innersta en önskan om att omstörta denna ekonomiska struktur, även om denna omstörtning skulle medföra förstörelse av mycket som är av godo. Allt detta blir sedan uppklätt av båda läger i ett antal andliga begrepp. Låt alla som lyssnar till oss förstå att alla dessa andliga begrepp ryms i vår rörelse, men att vår rörelse inte kommer att fjättra sitt öde till något gruppintresse eller klassintresse som gömmer sig bakom den ytliga uppdelningen mellan höger och vänster.

Fäderneslandet är en hel enhet i vilken alla individer och klasser är integrerade. Fäderneslandet kan inte vara i händerna på den starkaste klassen eller det bäst organiserade partiet. Fäderneslandet är en transcendent syntes, en odelbar syntes med en egen målsättning att nå, och vad vi vill är att vår rörelse, och framtiden den skapar, skall vara det effektiva och kraftfulla instrument som skall tjäna den obestridliga enhet, den beständiga enhet, den oåterkalleliga enhet, som kallas fäderneslandet.

Rörelsens mål

Och med detta har vi redan hela den motor som driver våra framtida handlingar och vår nuvarande hållning. Vi skulle bara vara ytterligare ett parti om vi skulle presentera ett program med konkreta lösningar. Sådana program har fördelen att aldrig bli förverkligade. Å andra sidan, när det finns en beständig mening för oss inför historien och livet frambringar just den meningen konkreta lösningarna. På samma sätt som kärleken låter oss veta när vi bör gräla och när vi bör omfamna utan att den sanna kärleken ens har ett korn av ett färdigt program för gräl eller för omfamning.

Detta är vad vår syn på fäderneslandet och den rörelse som skall vara i dess tjänst, kräver:

  • Att Spaniens alla folk, hur mångskiftande de än är, skall känna sig harmoniskt sammanförda i ett oåterkalleligt, enhetligt öde.
  • Att de politiska partierna försvinner. Ingen människa har någonsin fötts som medlem i ett politiskt parti, tvärtom föds vi alla som medlemmar av en familj, vi är alla grannar i en socken, vi tar oss an ett arbete. Om dessa således är våra naturliga enheter, om familjen och den lokala, korporativa gemenskapen är vad vi verkligen lever i, till vad behöver vi då de politiska partiernas mellanliggande och skadliga apparater, vilka för att förena oss i artificiella grupper istället söndrar oss i våra autentiska och naturliga kontexter?
  • Vi vill ha mindre av liberal svada och mer av respekt för människans djupaste frihet. Man respekterar bara en människas frihet när man hyser aktning, såsom vi gör, inför hennes förkroppsligande av eviga värden, det fysiska kärlet för en själ som kan fördöma sig själv eller rädda sig. Först när människan betraktas på detta sätt kan det sägas att hennes frihet verkligen respekteras, och än mer så när denna frihet ges, såsom vi har för avsikt, inom ramen för auktoritet, hierarki och ordning.
  • Vi vill att alla ska känna sig delaktiga i en vittomspännande och värdig gemenskap. Med andra ord, de arbeten som behöver utföras är många: för somliga är det fysiskt arbete, för andra intellektuella arbeten, för ytterligare andra undervisning i sedlighet och livets förädling. Men i den gemenskap som vi eftersträvar – låt det härmed stå klart – finns det inte längre utrymme för fripassagerare och slöfockar.
  • Vi vill inte veta av några fagra sånger om individuella rättigheter av det slag som aldrig kan uppnås i de svältandes hem, utan att man ger varje människa, varje medlem i det politiska samfundet, i kraft av att tillhöra det, möjlighet till försörjning genom eget arbete och att kunna skapa sig ett värdigt och rättfärdigt liv.
  • Vi vill att den religiösa andan, hörnstenen i de vackraste framgångarna i vår historia, får det stöd och den respekt den förtjänar. Men vi vill inte att staten för den sakens skull skall involvera sig i uppgifter som inte tillkommer den, eller delegera uppgifter – såsom den tidigare har gjort, kanske i andra syften än den sanna religionens – som den själv har plikt att uppfylla.
  • Vi vill att Spanien ska bli djärvt medvetet igen om universaliteten i sin kultur och sin historia.
  • Och vi vill, slutligen, om det blir fallet att detta måste uppnås med våld, säga att vi inte drar oss för våld. För vem säger att när man säger ”allt utom våld”, att det högsta i den moraliska värdehierarkin är vänlighet? Vem säger att vi, nära våra känslor förolämpas, hellre än att handla som män, är förpliktigade att svara med vänlighet? Jadå, dialektik som det första kommunikationsverktyget. Men det finns ingen mer passande dialektik än nävarnas och pistolernas dialektik när rättvisan eller fäderneslandet skändas.

Detta är vad vi anser om den framtida stat som vi måste sträva efter att bygga.

Uppoffringar krävs

Men vår ideologi kan inte till fullo förstås om den bara betraktas som ett sätt att tänka – det är inte ett sätt att tänka, det är ett sätt att vara. Vi kan inte bara föreslå en konstruktion, en politisk arkitektur. Vi måste omfamna en mänsklig, djup och fullständig attityd för hela våra liv i alla våra handlingar. Denna attityd är tjänandets och uppoffringens anda, den asketiska och militära livsuppfattningen. Ingen skall inbilla sig att de blir rekryterade här för att få några förmåner. Låt ingen tro att vi är samlade här för att försvara några privilegier. Jag skulle vilja att den här mikrofonen framför mig skulle bära min röst till de avlägsnaste arbetarhemmens alla hörn för att säga dem: Ja, vi bär slips, ja ni kan kalla oss för småherrar. Men vi har en kämparglöd för det som inte ligger i vårt intresse som småherrar. Vi är redo att kämpa för svåra och rättfärdiga offer av vår egen klass, och vi kommer för att bygga ett land fritt från demokrati vars goda frukter ska komma alla till del, såväl mäktiga som de fattiga. Och det är så vi är, för det är så Spaniens småherrar alltid har varit i historien. Det var på detta sätt som de kom att förtjäna sin plats i de riktiga herrarnas hierarki då de på avlägsna platser på jorden såväl som i själva fäderneslandet trotsade döden och utförde de svåraste uppdragen, just för att sådana saker inte spelade någon roll för småherrarna.

Jag tror att fanan är hissad. Nu ska vi försvara den segerrikt och poetiskt. Det finns somliga som inför revolutionens marsch tror att det är bäst att föreslå de moderata lösningarna för att förena viljorna; de tror att allt som kan uppväcka känslor bör döljas i propagandan. Vilken felbedömning! Folket har aldrig berörts mer än av poeterna, och ve dem som inte vet att bemöta förgörelsens poesi med förebådelsens poesi!

I en poetisk åtbörd kommer vi att lyfta denna innerliga kärlek för Spanien. Vi kommer att möta död. Vi kommer att finna oss i vårt öde, men segern kommer att bli vår, segern som – och detta vet ni ju redan – vi inte kommer att uppnå i kommande val. I dessa val, rösta på det ni tror är minst dåligt. Men ert Spanien kommer inte därifrån, det är inte heller vårt arbetsfält. Det är en grumlig atmosfär, redan trött, som en krog i slutet av en blöt kväll. Vår plats är inte där. Ja, jag är kandidat, men det gör jag utan tilltro och utan respekt. Och jag säger detta nu fastän det kan kosta mig varenda röst. Jag bryr mig inte. Vi ska inte träta med stamgästerna om de smutsiga smulorna från en osmaklig bankett. Vår plats är utanför, även om vi kanske tillfälligt passerar den. Vår plats är i den friska luften, under den klara stjärnbeströdda natthimlen med våra gevär vilande på axeln, och vi låter de andra fortsätta med sin fest. Vi, i förväntansfull, brinnande och trygg vaka, anar redan gryningens glädje i våra hjärtan.

Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här