Få saker är så helgade som den svenska demokratin. Den genomsyrar hela vårt statsskick, den är inskriven i grundlagen och det går till och med att köpa demokratiskt designade möbler på IKEA. Kort och gott är demokrati något som svensken fått lära sig från spädaste ålder att omhulda, och alternativ till demokratin är diktatur. Punkt slut.
Skulle ett barn i den svenska grundskolan ifrågasätta demokratin, skulle den ideologiskt skolade läraren med största sannolikhet dra till med exempel om Stalin och Hitler. Varpå en lång floskeltyngd harrang om hashtagen #kvinnligrösträtt100år och Rosa Parks hade följt.
Men vad är egentligen demokrati? Och hur fungerar den egentligen? Grunddragen är ju att man låter hela populasen rösta fram en församling som sen ges mer eller mindre totalt fritt spelutrymme att påverka landets inriktning under en begränsad tid, i Sverige rör det sig om fyra år i stöten. För att skydda folket mot demokratiskt maktmissbruk har vi en så kallad grundlag. Grundlagen visade sig dock under pandemin vara lika tandlös som ett fyllo i Vitabergsparken, då regeringen valde att bryta mot den vid flera tillfällen under pandemin utan repressalier eller påföljder.
Den springande punkten är att vi idag ser demokrati mer som en statsreligion som är närmast ofelbar än ett styrelseskick. Men kan kollektivet ha fel?
När det tyska folket röstade fram Adolf Hitler i Tyskland 1933 så var det ett fullständigt demokratiskt beslut. Vill man dra det ännu längre kan man till och med säga att en gruppvåldtäkt är demokratisk. Antalet personer som våldtar är i majoritet och beslutar om vad som är bäst för majoriteten, minoriteten, det vill säga offret, tas det mycket liten hänsyn till. Det är naturligtvis ett extremt och osmakligt exempel, men få tycks samtidigt ha svårt att ställa sig frågan om ett kollektiv i grupp, demokratiskt kan begå misstag. Vore det demokratiskt att 63 % av folket valde att begå folkmord på 2 % av folket? Det enkla svaret är ja.
De mest hysteriska förespråkarna för den liberala demokratin anser att ett demokratiskt framröstat kollektivt självmord vore mer legitimt än en enväldig monark som byggde ett framgångsrikt och fritt land och ett fritt folk. Demokratin ger i sanning knappast vanliga människor någon större frihet att tala om. Friheten att vart fjärde år rösta mellan ett antal partier som i sin tur väljer delegater till olika församlingar är inget som folket tjänar på. Istället blir det oerhört svårt att göra sig av med ett kakistokratiskt ledarskap. Betydligt svårare än med en monark som missköter sig. Där pratar vi rent krasst om en eventuellt dysfunktionell individ och inte som nu, ett helt system.
Och när då avgörande frågor så kan den representativa demokratin besluta att folket ska få bestämma över en viss fråga. Sverige har haft ett antal folkomröstningar genom åren, exempelvis den om högertrafiken 1955. Då röstade 83 procent nej till högertrafik, vilket den representativa demokratin fullständigt struntade i och införde högertrafik 1967 – mot folkets vilja.
Vad lärde vi oss av 1789 och 1917?
Den franska revolutionen är ett tydligt exempel på hur folket användes som redskap av ljusskygga intressen för att förflytta adelns och monarkins inflytande till köpmannaklassen. Det hade således mycket lite med folkets frihet och rättigheter att göra.
Bolsjeviker och jakobiner använde den demokratiska folkviljan som förevändning för att avrätta oliktänkande i kollektivets namn. Det ska tilläggas att demokrati och folkstyre var uttalade mål i såväl den franska som den ryska revolutionen. Demokrati med folkstyre kom dock inte att få något särskilt starkt fäste i det nybildade Sovjetunionen, där man i sanning kan tala om en demokratur där en icke-folkvald partikärna styrde unionen med förevändningen att alla politiska beslut var ”folkets vilja”. På samma sätt ersatte den franska revolutionen den av börd priviligierade aristokratin, kyrkan och kungahuset med politiska råd bestående av upplysta filosofer och intellektuella. Folket fick i praktiken aldrig någon talan.
Precis på samma sätt sker idag då stora multinationella företag och överstatliga organisationer bereds långtgående inflytande över vanligt folk. Dörren öppnas av köpta politiker som ofta direkt efter avslutat ”förtroende”uppdrag får toppjobb i samma företag och överstatliga organisationer man premierat på folkets bekostnad under sin tid som folkets representanter. Vår tidigare statsminister Stefan Löfven är ett bra exempel som nyligen fick flera internationella toppjobb, varav ett i FN. Andra mycket talande exempel är Göran Persson som varvat toppjobb i styrelser med lobbyistjobb, senast som styrelseordförande för krisande Swedbank.
Så hur långt kan demokratin gå innan den ifrågasätts? Får den ifrågasättas? Bör den ifrågasättas ändå?
