lördag, juli 13, 2024
HemKulturKritisera normkritiknormen

Kritisera normkritiknormen

Normkritik är en mycket sjuk idé. Den är avsiktligt konstruerad av onda människor för att underminera våra samhällen. Hos ett friskt folk hade den avfärdats som antingen dårskap eller ett hot mot nationens säkerhet. Dess predikanter hade spärrats in för uppvigling. Men så här i civilisationens slutskede har denna sjuka idé slagit ordentlig rot. Den sprider sitt gift obehindrat, med statliga subventioner, ja den har till och med upphöjts till dygd.

Normkritik är påbjuden i läroplanens obligatorium, redan för oskyldiga små barn, fortsätter genom hela skolsystemet och vidare på alla akademiska nivåer. Rektorer undervisar sina lärare, normkritikens kolportörer turnerar bland företag och erbjuder certifieringar. Till och med våra kyrkor som ska vara ”jorden salt”, det vill säga konserveringsmedel, hjälper till att sprida denna röta i folklagren.

Normer är oskrivna lagar

Vad är då en norm? Vi konsulterar Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien:

norm – (all­mänt god­tagen) regel för handlande eller tänkande ofta av social karaktär och vanligen inte ned­skriven.

Norm är lånat från latinets norma vilket är taget från etruskernas gnōmōn, båda med betydelsen vinkelhake, alltså ett mätredskap som hjälper oss att göra räta vinklar och rätta handlingar. Ett fint svenskt ord för norm är sed, eller sedvänja.

Här är några exempel på normer som alla svenskar känner till. Man hjälper en medmänniska i nöd. Man lämnar sin sittplats åt en gammal/gravid/handikappad. Man kastar inte godispapper på marken. Man kletar inte tuggummi under skolbänken. Man slösar inte med mat. Man skriker inte åt en annan människa att man ska ska göra nåt med hans mamma. Man plågar inte djur. Du fattar vitsen, fyll på själv.

Andra kulturer har andra normer där man gör saker med andras mammor och plågar djur. Men så gör man inte hos oss.

Som ordboken förklarar: ”… av social karaktär och vanligen inte nedskriven”. Normer talar om för oss hur vi ska uppföra oss mot varandra utan att vi behöver skriva en tre meter tjock lagbok som reglerar varenda tänkbar mellanmänsklig händelse. Det mesta vi gör i vardagen det gör vi tack vare normer, inte för att det står i en lagbok.

Normer är bättre än lagar

Man kan säga att ett samhälle, det vill säga sammanhållning och minimering av konflikter, kan uppnås på två sätt. Främst med normer och i andra hand med lagar. Det som inte täcks av normer där behöver lagar ta vid. Kung Gustav Eriksson Vasa, om vilken jag har en del osmickrande att säga, uttryckte det bra: Ther man icke haffuer bescriffuen lagh vppå, ther skall man bruka landzens skäligha sedwenio för lagh och döma ther effter. Men lagar är sämre än normer. De är tröga, trubbiga och skapar en lekplats för särintresset juridik med tillhörande korruption. Ju homogenare ett samhälle är, desto färre lagar behövs eftersom alla VET hur man uppför sig socialt. Ju mer mångkulturellt ett samhälle blir desto fler lagar behövs, eftersom inte alla fattar att man inte ska plåga djur.

Ju starkare en centralmakt blir desto större dess önskan att detaljstyra undersåtarna med lag. Normer är till besvär för centralmakten eftersom den inte har kontroll över dem och dessutom ofta går på tvärs med maktens intressen. En av anledningarna till Romarrikets undergång var just dess besatthet av lag och juridik. Det leder till en växande juristkår och korruption. Lagen sväller när centralmakten blir för stark och många olika kulturer ska kuvas under gemensamt styre. Lagen är trubbig och behandlar alla lika vilket gav främlingar samma status som romare. Samma ser vi hos oss. Lagbördan ökar explosionsartat, både från Sverige men numera främst från EU som försöker kuva alltifrån svenskar till Greker under samma styre. Det är naturligt att normer, den naturliga regulatorn i samhället, i motsvarande grad måste kritiseras.

Kung Karl XV (kung 1859-1872) hade som valspråk: ”Land skall med lag byggas”, en fras tagen från de gamla landskapslagarna. Mer korrekt vore ”Centralmakt bygges med lag, en nation bygges på sedvänjor”.

Normkritik saboterar civilisation

Normkritik innebär att lära barnen att det är okej att kleta tuggummi under skolbänken. Att det är okej att springa omkring naken i parader. Att det är okej att läsa sagor för andras barn om sexuella nöjen och perversioner. Om det vore fel skulle det ju finnas lag emot det, eller hur?

Inom matematiken finns en känd paradox som kallas Russels paradox: Låt M vara mängden av alla mängder som inte innehåller sig själv. Om M inte innehåller sig själv kvalificerar den för att innehålla sig själv, men då innehåller den inte sig själv, varpå den innehåller sig själv, osv. Paradoxen ledde till en kris inom den matematiska gren som kallas mängdlära, men krisen ledde till en uppstädning och skapandet av en stringent, axiomatisk mängdlära utan motsägelser.

I samma anda ställer jag frågan: Bör man kritisera normkritiknormen? Testa frågan nästa gång du tvingas delta i en övning i normkritik. I väntan på ett slutgiltigt svar från akademierna föreslår jag att vi kritiserar den allt vi orkar. För civilisationens skull.


Bildkällla och användarvillkor

Klaus Bernpaintner
Klaus Bernpaintner
Halv upplänning, halv bayrare, hel civilingenjör och ekonom. Älskar naturen, släktforskning, min plats på jorden. Drivs av nyfikenhet och längtan efter frihet. Söker ständigt nya pusselbitar för att förstå tillvaron. Måste tvångsmässigt dela nya upptäckter med min omvärld. I ständig opposition mot det falska, onda, och fula - sökandes det sanna, det goda och det sköna. [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här