onsdag, september 15, 2021
HemPolitikLibertarianism och social realism

Libertarianism och social realism

Den sociala teori som går under namnet austro-libertarianism har en lång historia som sträcker sig många århundraden tillbaka i tiden. Den nådde sin kulmen under 1900-talets andra hälft, med Murray N. Rothbards arbete, och hålls vid liv av hans många lärjungar och studenter, inklusive mig själv. Teorin utgör ett enkelt, argumentativt obestridligt (motsägelsefritt) svar på en av de viktigaste frågorna på hela det samhällsvetenskapliga området: Hur ska människor, verkliga personer, som tvingas agera i en verklig värld präglad av knapphet bland alla tänkbara fysiska ting, kunna interagera fredligt med varandra från urminnes tid till historiens slut, det vill säga, utan att fysiskt drabba samman med varandra i en tävlan eller kamp om kontrollen över ett givet föremål?

Libertarianism är en filosofi för att undvika konflikter om resurser

Kort sammanfattat lyder svaret sålunda: I brist på harmoni mellan alla intressen kan sammandrabbningar över knappa resurser endast undvikas om alla knappa resurser tilldelas som privat, exklusiv egendom till individer eller grupper av individer. Endast då kan man agera med sina egna tillhörigheter utan konflikter med andra och deras tillhörigheter.

Vem har då rätt till vilka resurser och vem har det inte? För det första: Varje enskild person äger sin fysiska kropp över vilken endast han och ingen annan besitter direkt kontroll. För det andra, vad gäller knappa resurser som endast kan kontrolleras indirekt (som först måste approprieras med hjälp av vår av naturen givna, det vill säga, oapproprierade, kropp): Exklusiv kontroll (egendom) förvärvas av och tilldelas den person, som approprierade resursen ifråga först eller som kom i besittning av den genom frivilligt utbyte från dess föregående ägare. För endast den som först approprierar en resurs (och alla efterkommande ägare sammankopplade genom en kedja av frivilliga utbyten) kan tänkas komma i besittning och ta kontroll över den fritt från konflikt, det vill säga, fredligt. Om exklusiv kontroll istället tilldelas eftersläntrare undviks inte konflikter, utan de görs istället oundvikliga och permanenta, tvärtemot normernas syfte.

Sammanfattningsvis: Du skall inte begå aggression mot någon annan person eller hans rättmätiga egendom och du skall använda fysiskt våld endast i försvar av egen person och egendom.

Trots att betydelsen av denna austro-libertarianska ståndpunkt knappast kan överskattas, är det lika viktigt att inse vilka frågor denna teori inte besvarar.

Libertarianismen förklarar inte hur den ska uppnås eller vidmakthållas

När vi vänder blicken mot den verkliga världen kan vi inte undgå att se att den skiljer sig från en libertariansk samhällsordning. Men den libertarianska teorin erbjuder inget svar på varför så är fallet – förutom slutsatsen att folk uppenbarligen inte är intelligenta nog eller villiga att inse och omfamna den – och förklarar därför inte heller hur man uppnår libertarianismens slutgiltiga mål, det statslösa samhället, när man i praktiken måste utgå från en icke-libertariansk startpunkt. Inte heller erbjuder teorin särskilt mycket, om ens något, när det gäller frågan om hur man bibehåller en libertariansk samhällsordning och gör den hållbar när målet väl är uppnått. För att besvara dessa frågor räcker inte enbart teori, utan den måste kompletteras med empiriska studier. Man måste gå från att studera enbart teori, till att studera historia, psykologi och sociologi.

“Vänsterlibertarianers” tro på jämlikhet tjänar eliternas syften

Tyvärr har allt för många självutnämnda libertarianer underlåtit eller vägrat att göra detta och naivt omfamnat den förhärskande – politiskt korrekta – tron att alla människor och i synnerhet alla grupper i stort sett är jämlika i mental uppbyggnad, motiv, och att alla observerbara ojämlikheter antingen är resultatet av en händelse eller av gamla oförrätter och därmed borde kompenseras genom korrigerande, utjämnande åtgärder.

Genom att tro på jämlikheten och att människor från alla folk och grupper är utbytbara har många libertarianer – så kallade “vänsterlibertarianer” – stött och främjat samma agenda som de styrande eliterna över hela västvärlden (är kanske eliterna i hemlighet också libertarianer?): nämligen mångkultur, obehindrad fri invandring, antidiskriminering, kvotering och öppenhet gentom mångfald och alternativa livsstilar.

Givet denna besynnerliga dogmatiska allians mellan vänsterlibertarianer och de styrande eliterna är det föga förvånande att mainstream-media (MSM) skapat intrycket hos allmänheten att vänster-libertarianism är libertarianism.

Detta samtidigt som samma MSM systematiskt ignorerat – eller medvetet missförstått och förvanskat – att vänsterlibertarianismen redan från början kritiserats, främst av Murray Rothbard, självaste grundaren till modern libertarianism, som falsk libertarianism. Han påpekade att vänsterlibertarianer, på grund av uppenbart felaktiga, orealistiska antaganden om människans natur, alltid föreslog fel åtgärder. I själva verket var de kontraproduktiva och skulle leda till mer, snarare än mindre, konflikt och intrång på privat äganderätt.

Olika kulturer har olika grad av respekt för libertarianska principer

Riktiga libertarianer – till skillnad från vänsterlibertarianska bluffmakare – måste studera och ta i noga beaktande verkliga människor och verklig historia för att komma fram till en libertariansk strategi för samhällsförändring. Även de mest ytliga studier i detta avseende ger insikter som är raka motsatsen av vad som föreslagits av falska libertarianer.

Även om alla människor tillhör samma art är de slående olika och ojämlika. Inte bara individuellt från en människa till en annan, utan också kollektivt från en grupp människor till en annan på grund av språk, religion, kultur, seder och bruk. Det är föga förvånande eftersom alla nuvarande folk härstammar från människor som levt långt ifrån varandra under hundratals eller tusentals år och som därmed gett upphov till olika genpooler.

Än viktigare och lika uppenbart: Inte bara människor utan även grupper uppvisar tydliga skillnader i hur de respekterar libertarianska principer.

Västerlandet mest libertarianskt och utvecklat

Medan inget samhälle klarar sig utan någon grad av anpassning till den libertarianska icke-aggressionsprincipen (IAP) åtminstone vad gäller inom gruppen. Det finns inga samhällen som tillåter mord, misshandel eller att man tar varandras personliga tillhörigheter. Men det är avsevärd skillnad på hur nära anpassade olika samhällen är till denna princip. Vissa områden framstår som permanenta krigszoner eller laglösa hålor fyllda med brutalitet och grymhet, medan andra, på den positiva delen av skalan, ligger ganska nära det libertarianska idealet (till exempel Liechtenstein).

Sett från ett makroperspektiv borde det också vara uppenbart (särskilt för en libertarian), att alla stora libertarianska tänkare som successivt och gradvis byggt upp det libertarianska systemet för lag och ordning har varit västerländska män. Det vill säga det är män födda och uppvuxna i länder tillhörande västra- och centrala Europa eller deras kolonier och som är förenade intellektuellt och kulturellt av ett gemensamt lingua franca (en gång latin och numera engelska) och den transnationella katolska kyrkan, eller på senare tid en gemensam kristen kyrka. Att det är i dessa västerländska samhällen som libertarianska principer fått störst inflytande och blivit erkända som naturliga mänskliga rättigheter. Det är i dessa västerländska samhällen som, trots deras brister och misslyckanden, fortfarande mest efterliknar en libertariansk samhällsordning. Slutligen är respekten för icke-aggression ett tecken på högre intelligens och impulskontroll och det är just dessa samhällen som är mest tekniskt och ekonomiskt utvecklade.

Massinvandring är ett redskap för att centralisera makt och bryta ner frihet

Enbart dessa iakttagelser borde räcka för att avslöja vilken libertariansk förespråkare av fri, ohämmad och icke-diskriminerande invandring av icke-västerlänningar till västerländska länder som en dåre. Var och en av dessa invandrare – för att inte tala om massinvandringen – utgör ett hot mot den redan begränsade friheten och privata äganderätten som vi fortfarande åtnjuter i väst. Därför måste varje libertarian värd namnet istället förespråka en strikt diskriminering gentemot varje potentiell invandrare – han kan visa sig vara en aktiv kommunist eller socialist eller medföra kulturen från sin helveteshåla och införa den mitt ibland oss. Varje libertarian måste vara emot varje form av massinvandring. Han borde även inse att den västerländska styrande eliten som för närvarande förespråkar invandring från icke-västerländska länder inte motiveras av libertarianism, utan av en utstuderad plan att använda främmande invandrare som medel för att expandera den egna makten över invånarnas privata egendom.

Staten är ett territoriellt våldsmonopol

När vi byter perspektiv från makro- till ett mikroperspektiv och enbart ser till ett specifikt västerländskt samhälle (till exempel, USA eller Tyskland), finner vi liknande och mer specifika slutsatser om libertariansk strategi.

Vart och ett av dessa västerländska samhällen styrs av olika gäng människor som kontrollerar en separat, geografiskt avgränsad stat; och varje statsgäng hävdar att endast statsgängets medlemmar har myndighet att stifta lag, vara domare, nämndeman och bödel i intressekonflikter på “deras” territorium. Kortfattat: varje enskilt statsgäng gör anspråk på och utövar ett territoriellt monopol på aggressivt våld mot dess egna undersåtar och deras privata egendom.

Europeisk medeltid var decentraliserad och hade sociala auktoriteter

Men ingen stat som idag har makten över delar av västvärlden har anskaffat sig denna position som högsta domare och bödel i ett slag. Det tog hundratals år att avsätta och ersätta en långvarig, synnerligen decentraliserad ordning uppbyggd av sociala auktoriteter med nuvarande system som består av en centraliserad och monopoliserad statlig auktoritet.

Under större delen av den europeiska medeltiden existerade ingen stat eller statlig auktoritet. All auktoritet var social auktoritet. Det fanns hierarkier bestående av olika auktoriteter: familjeöverhuvuden, präster, biskopar och en avlägsen påve; beskyddare, herrar och herrars herrar; ett otalig olika och separata samhällen, religiösa, sociala och yrkesgillen, församlingar, skrån, grannskap, föreningar och klubbar, var och en med sina egna regler, hierarkier och rangordningar. Men ingen auktoritet var absolut, och ingen människa eller grupp människor hade monopol på sin rang eller position. Även feodala kungar kunde dras inför rätta av andra, konkurrerande auktoriteter.

Staten underminerade sociala auktoriteter och har gradvis tagit över

Den strategi som en statsbyggare nödgades ta till, och som samtliga västerländska stater tillämpar än idag, bestämdes av den halvlibertarianska medeltida utgångspunkten man redan befann sig i. Han måste ifrågasätta, försvaga och slutligen förgöra varje konkurrerande auktoritet och samtliga hierarkier av social auktoritet; med början på den högsta nivån, och nedåt till den mest grundläggande och decentraliserade nivån av social auktoritet, det vill säga enskilda familjeröverhuvuden. Varje statsförespråkare måste använda sin initiala auktoritet för att undergräva alla rivaliserande auktoriteter genom att beröva dem deras rätt att inkludera och exkludera, att själva bestämma vem som tillhör, vem som kan få rättskipning, och vilket beteende som är i linje med deras regler och som kan leda till straff i form av tillrättavisning, varning eller omedelbar uteslutning.

Statsmakaren måste se till att kungar inte längre får avgöra vem som är kung, vem som ska ta över, eller vem som kan komma till dem för rättvisa eller hjälp; och sammanslutningar av kungar får inte längre avgöra vem man ska inkludera eller upphöja till sin egen rang eller vem man ska exkludera eller degradera. Detsamma gäller för varje gemenskap, förening, orden, klubb, etc. Ingen kan få lämnas att avgöra sina egna regler för inträde eller uteslutning. Och slutligen även inom familjer: Inget familjeöverhuvud kan få att bestämma sina egna husregler och styra vem som får tillträde till hans hus och hur hushållets medlemmar får bete sig. Fri association och separation av människor måste avskaffas.

Statsbyggarnas allierade – de exkluderade, avvikande och främlingarna

Och hur ska man då uppnå detta? Genom att söka stöd hos alla som är förbittrade över att inte ha blivit inkluderade i en viss förening eller organisation, eller som har blivit utkastade eller uteslutna från dem. Mot denna “orättvisa” diskriminering måste staten eller den som gör anspråk på att vara staten, lova de exkluderade “offren” inträde och en “rättvis” och icke-diskriminerande behandling i utbyte mot deras lojalitet. På varje nivå av social auktoritet, måste man uppmuntra och förespråka avvikande beteende (beteende som normalt hindrar inkludering eller leder till uteslutning) och sedan använda dessa avvikande individer till att underminera alla auktoriteter förutom den egna. Fri association måste ersättas med tvingande integration och tvingande inkludering – det vill säga mångkultur och kvotering.

I ljuset av dessa iakttagelser borde det vara självklart varför det vänsterlibertarianska programmet inte kan åstadkomma det libertarianska målet – en statslös samhällsordning – utan leder till raka motsatsen, nämligen en utökning av monopolistisk statsmakt.

Fri massinvandring från den icke-västerländska världen, mångkultur, kvotering, icke-diskriminering, propaganda för allt från öppenhet, mångfald och alternativa livsstilar, till feminism, homosexualitet, genus och anti-auktoritet är inget annat än olika metoder för att ytterligare försvaga de få diskriminerande och exkluderande rättigheter som ännu finns kvar i västerländska samhällen. Rättigheter som vilar i händerna på icke-monopolistiska sociala auktoriteter och hierarkier av sociala auktoriteter. Dessa metoder utvidgar och ökar den centraliserade makten som är koncentrerad och samlad i händerna på staten.

Libertariansk teori förenad med social realism är vägen framåt

I över två årtionden har jag i Rothbards fotspår försökt vrida libertarianismen rätt igen (åt höger) – främst genom min bok Democracy – The God That Failed (2001) – genom att komplettera libertariansk teori med social realism (historia, psykologi och sociologi), och rädda libertarianismen från vänsterlibertarianska snöflingor och bluffmakare, och rätta till den allmänna missuppfattningen att de skulle vara representanter för libertarianismen. Reaktionen från vänsterlibertarianer på Rothbards och mitt arbete har varit raseri. Men trots det har det varit avgörande för att vänsterlibertarianismen idag befinner sig på reträtt medan inflytandet från realistisk högerlibertarianism tillväxer.

HANS-HERMANN HOPPE

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här