Med reklam som ideologiskt vapen

0
325
Faksimil SAS reklamfilm. Bild: YouTube

Det har nog inte undgått någon hur progressiv reklam i allmänhet, och svensk reklam i synnerhet blivit. För inte allt för länge sedan var reklam ett livsnödvändigt verktyg för företag, stora som små för att öka sin försäljning – och i praktiken överleva. Definitionen är enkel: Reklam har som syfte att få konsumenter att köpa avsändarens produkt/tjänst. 

Reklam idag har dock fått ett helt annat syfte, nämligen att påverka och leda den allmänna opinionen. Det har gått rätt långt när annonsutrymmet i Aftonbladet är mer marxistiskt än kultursidan.

För att förstå delar av fenomenet måste vi först förstå stålbadet mediebranschen genomgår. I en digitaliserad värld är inte information och nyheter lika värdefulla som förr när papperstidningar, radio och statstelevision hade monopol på informationsflödet. Idag finner vi all information vi behöver gratis på nätet. Prenumererar vi på en tidning så gör vi det främst av sympatiskäl. Trots stora presstödspengar från skattebetalarna bantar nyhetsredaktionerna runt om i landet, hela mediehus går i konkurs och lokaltidningar läggs ner i rasande fart. Ändå utbildas och examineras fler journalister än någonsin.

Många av dessa nykläckta journalister blir direkt efter avlagd examen från JMK eller Poppius arbetslösa. I bästa fall blir de frilansare, vilket i tidningsbranschen är ett veritabelt slavjobb.

Samtidigt skriker den kapitalstarka reklambranschen efter duktiga skribenter och konceptkreatörer. För en aktivistisk, nyexaminerad journalist är det rena drömmen. Inga pressetiska regler att ta hänsyn till. Massor av onda företag utan mångfald, jämställdhet eller HBTQ-certifiering att sätta tänderna i.

Ett lysande exempel på detta är Gillettes reklamkampanj som helt enkelt gick ut på att smutskasta huvudmålgruppen män. I kampanjen smutskastar företaget “toxisk maskulinitet”. Priset blev enormt, man räknar med att Gillette förlorade försäljning värd hisnande åtta miljarder dollar.

En idag ganska okänd kampanj är den som bildningsföretaget Lernia skapade tillsammans med en svensk reklambyrå. Kampanjen gick ut på att ta fram en ny och inkluderande rikssvenska. Produkten skulle sedan kunna köpas in av olika företag och organisationer för exempelvis telefonsvarare. Magplasket var oundvikligt och “rikssvenskan” påminde mer om ett sånt där fult kollage man gjorde i grundskolan med limstift och en massa gratistidningar. Det lät så här.

Ett annat mycket intressant exempel är den oikofoba reklamkampanjen som flygbolaget SAS låtit producera med hjälp av en dansk reklambyrå. I korthet gick reklamfilmen ut på att mästrande och med pedagogisk tydlighet “lära” tittarna att inget i deras kultur, historia eller kök egentligen var skandinaviskt, allt är stulet från andra. Från midsommarstång till köttbullar. Berättarrösten förklarar vidare att svenska vindkraftverk minsann inte är svenska utan uppfanns i Persien för flera tusen år sedan. En ganska långsökt förklaring minst sagt.

Det hela blir inte bättre när rutan plötsligt fylls av en mörkhyad man som på engelska uttalar orden “vi är inte ett dugg bättre än våra förfäder, vikingarna”. Mannens hudfärg borde väl egentligen inte spela någon roll, men i sammanhanget gör den det. Oavsett hur långt man tänjer sin öppna svenskhet så kan mannen i reklamfilmen inte åberopa släktskap med vikingarna. Det är ytterligare ett subtilt hån mot hackkycklingarna i SAS reklamfilm, alla vi som faktiskt är skandinaver, på riktigt.

Försvarsmakten är ett annat exempel på en organisation som likt kommersiella svenska aktörer spenderat stora summor pengar de senaste åren på att profilera sig som en jämställd och värdegrundscertifierad verksamhet. Helt i linje med det progressiva samhället man samtidigt påstår sig inte kunna försvara mer än en vecka. Exempelvis proklamerade man högstämt: “We don’t always march straight.”, året därpå kläddes större städer med spartanska affischer där enbart ett par leriga 90-kängor snörda med regnbågsmönstrade skosnören avbildades.

Var finns då vinningen för företagen och organisationerna som låter externa reklambyråer kraftigt alternera och förvanska, ibland hundraåriga varumärken, helt utan risk för byråerna själva. Uttrycket get woke, go broke är ingen klyscha, tvärt om har nästan varje enskilt fall där företag producerat politiskt laddade kampanjer gett negativa resultat i årsredovisningen. Ofta mycket negativa resultat. Byråerna å andra sidan skrattar hela vägen till banken – eller Miljöpartiets partikonventet?

Samhällsutvecklingen och likformigheten har samtidigt gjort företagen livrädda för att inte vara inkluderande och politiskt korrekta. Trots att man gång på gång kan se att konsumenterna inte alls uppskattar den formen av budskap fortsätter företagen med politiskt korrekt kommunikation. Företag som inte gör det, hånas offentligt i riksmedia, ett bra och talande exempel är Dollar Stores “feministskandal”. Ett företag som trots det går som tåget ekonomiskt.

Det behöver inte finnas någon dold, sinister kraft som drar i trådarna globalt för alla dessa byråer, snarare är det en viss typ av människor som söker sig till yrken där man potentiellt sett kan få stort genomslag för aktivistisk verksamhet. Det är därför inte särskilt konstigt att flödet mellan mediebranschen och reklambranschen är så utbrett idag. SVT-journalist igår – reklamskribent imorgon. Det är nog faktiskt så enkelt.

Föregående artikelKänn dig själv eller gå under
Nästa artikelÅter till den hedonistiska dyn

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här