lördag, september 18, 2021
HemHistoriaMedeltidens fredliga samhällsordning mot vår tids satanistiska ordning

Medeltidens fredliga samhällsordning mot vår tids satanistiska ordning

Följande är ett utdrag ur talet ”The libertarian search for a grand historical narrative” som för första gången framfördes av Hans-Hermann Hoppe vid ’Property and Freedom Societys’ årliga konferens 2018. I det, förklarar Hoppe fördelarna med biblisk libertarianism över tunn libertarianism och medeltidens fredliga (eller Gudi behaglig) samhällsordning framför samtidens demokratiska (eller satanistiska) samhällsordning.

För en libertarian är idealet för social fulländning fred, det vill säga normalt och typiskt fridfulla och friktionsfria interaktioner människor emellan och fredliga lösningar på eventuella konflikter som uppstår inom den stabila ramen för privata eller ömsesidigt uteslutande egendomar och egendomsrättigheter. Men jag vill inte vädja uteslutande till libertarianer, utan även till en möjligtvis universell eller ”katolsk” publik (ö.a.: katolsk = universell, för alla), för samma sociala fulländning är i stort sett överlappande med den som förespråkas av ”de tio budorden”.

Om vi bortser från de fyra första budorden, som avser vår relation till Gud som enda och högsta moraliska auktoritet och högsta domare av våra handlingar på jorden och hur man på ett korrekt sätt firar sabbaten, är övriga som har att göra med världsliga ting skrivna i en sann libertariansk anda.

5. Hedra din far och din mor som Herren vår Gud har befallt dig, så att du kan leva länge och väl i landet som Gud har gett dig.

6. Du skall icke dräpa.

7. Du skall icke begå äktenskapsbrott.

8. Du skall icke stjäla.

9. Du skall icke bära falsk vittnesbörd mot din nästa.

10. Du skall icke ha begärelse till din nästas hustru eller hans hus, hans åker, hans manliga tjänare eller hans kvinnliga tjänare, hans oxe, hans åsna, eller något annat som tillhör din nästa.

Vissa libertarianer kommer tycka att inte alla dessa regler har samma prioritet eller status. De kan påpeka att till exempel femte och sjunde budorden inte är att likställa med, eller av samma dignitet som, budord sex, åtta och tio, att detta också kan vara fallet med budord nio som förbjuder förtal, eller att åtrå en annan mans hustru eller tjänare inte går att likställa med att vilja ha hans hus eller åker. De tio budorden säger dock ingenting om allvarsgraden i överträdelse eller vad som utgör ett lämpligt straff för överträdelse av de olika buden. De fördömer alla nämnda handlingar och begär, men lämnar obesvarad frågan om hur strängt straff den förtjänar som bryter mot dem.

De tio budorden förespråkar långt mer än vad libertarianer anser var tillräckligt för en fridfull samhällsordning, nämligen det strikta följandet av budord sex, åtta och tio. Men skillnaden mellan en strikt eller tunn libertarianism och de tio budorden betyder inte att de två skulle vara oförenliga. Båda är i fullkomlig harmoni så länge man gör skillnad på lagliga förbud å ena sidan, som uttrycks i budord sex, åtta och tio, vars öveträdelse kan bestraffas med fysiskt våld, och moraliska förbud å andra sidan, som uttrycks i budord fem, sju och nio, som endast får lov att bestraffas med mindre än fysiskt våld, till exempel samhällets ogillande, diskriminering, uteslutning eller utfrysning från samhället. Från detta perspektiv kan samtliga av de sex uppräknade budorden rent av ses som en förbättring av den strikta och tunna libertarianismen givet det gemensamma målet social fulländning med en stabil, rättvis och fridfull samhällsordning.

Ett samhälle som består av människor som har för vana att bete sig respektlöst mot sina föräldrar, håna tanken på naturlig rangordning, hierarkier och social auktoritet, underminera familjen som institution, bortse från äktenskapet som institution och se otrohet som en konsekvenslös, felfri eller till och med befriande handling, eller håna tanken på personlig heder och ärlighet och gladeligen ägnar sig åt att förtala, det vill säga, bära falskt vittnesbörd mot sin nästa, ett sådant samhälle kommer snabbt gå under i ändlösa stridigheter och konflikter istället för att njuta av en hållbar och varaktig fred.

Om vi nu tar detta biblisk-libertarianska ideal för social fulländning som vårt riktmärke måste nästa steg vara att ställa en diagnos, genom att jämföra och rangordna historiska perioder och händelseförlopp för att se hur nära, eller långt ifrån, idealet de befinner sig.

En första diagnos av samtiden visar att även om vi skulle gå med på att den dominerande västerländska modellen som bygger på liberal demokrati, eller demokratisk kapitalism, ligger närmare idealet än de samhällsmodeller som för närvarande tillämpas i andra delar av världen, utanför det så kallade västerlandet, kommer samtiden inte i närheten av idealet. I själva verket framstår det som klart och tydligt att den står i strid med och bryter mot de ”katolska” (universella) bibliska budorden och att förespråkarna av denna modell därmed uppenbarligen (även om de inte erkänner det) förnekar och motsätter sig Guds vilja och istället går djävulens ärenden.

För det första, är det omöjligt att rättfärdiga staten utifrån dessa regler även med de allra grövsta intellektuella krumbukter. Om ingen får stjäla, mörda eller ha begärelse till någon annans egendom kan inte heller en institution som får lov att stjäla, mörda eller eftertrakta någon annans egendom tillåtas att uppstå. Men alla samhällen idag, inklusive de västerländska, är samhällen med stater som får lova att stjäla (skatt), får lova att mörda (krig), och får lov att ha begärelse till andras egendom (lagstiftning). Dessutom, i samtliga västerländska demokratiska samhällen i synnerhet, är den moraliska synden att åtrå andras egendom inte bara tillåten och praktiserad, utan i själva verket uppmuntrad och förfinad till sin yttersta och mest djävulska form under demokratin. Med demokrati, med demokratiska val i centrum för samhällslivet, är alla befriade från Guds bud och därmed fria att eftertrakta vad de vill av andras egendom och ge utlopp för sina omoraliska begär i regelbundna anonyma omröstningar.

Sannerligen kan denna liberala demokrati som samhällsorganisation omöjligt vara historiens slut, varken för en libertarian eller någon överhuvudtaget som valt att ta till sig de tio budorden. Fukuyamas påstående är på gränsen till hädiskt.

Men oavsett hur motbjudande eller katastrofal diagnosen av samtiden än må vara, kanske det ändå är så att det nuvarande tillståndet står för någon form av framsteg. Det kanske inte är historiens slut, men det kanske ändå är närmare målet social fulländning än allt det som föregått det. För att motbevisa denna whig-teori en gång för alla är det därför nödvändigt att även identifiera tidigare (och därför mindre tekniskt utvecklade samhällen) som stod sig närmare de tio budorden och kom närmare social fulländning.

För att kunna påverka den allmänna diskursen (i striden mellan rivaliserande historieskildringar) behöver motargumentet vara starkt, det vill säga det bör inte baseras på någon liten plats under en kort period utan på ett utbrett och varaktigt historiskt fenomen. Av samma anledning, för att nå ut till massorna, bör exemplet vara sammankopplat både geografiskt och genealogiskt som historisk föregångare till den samtida västerländska modellen av demokratiska stater och inte heller ligga för långt bort i ett dunkelt förflutet.

I mina egna försök till en revisionistisk skildring av västerländsk historia, i synnerhet i mina två böcker ’Democracy: The God that Failed’ och ’A Short History of Man’, har jag identifierat den europeiska medeltiden som lämpligt exempel, en period som även är känd under det mer passande namnet ”latinsk kristendom”, det vill säga grovt räknat den tusenåriga perioden från och med Romarrikets fall till och med sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal. Inte ett perfekt exempel, men närmare idealet för social fulländning än något som kom efter och i synnerhet den nu rådande demokratiska ordningen.

Föga förvånande sammanfaller detta också med den period i västerländsk historia som våra nuvarande gudlösa demokratiska härskare och deras hovhistoriker har valt att framställa i mörker. I grekisk och romersk historia kan de visserligen finna något av värde, även om de menar att den inte lever upp till samtidens höga nivå av social utveckling som uppnåtts först med den demokratiska ordningen. Men medeltiden framställs ensidigt som mörk, grym och full av vidskeplighet, en tid som gärna får falla i glömska och utelämnas i historieböckerna.

Varför framställer man just medeltiden i så dålig dager? För att, som många tidigare och samtida historiker givetvis har lagt märke till, medeltiden representerar ett storskaligt och varaktigt exempel på ett statslöst samhälle, i enlighet med de tio budorden, och därmed också raka motsatsen till den nuvarande etatistiska samhällsordningen. Medeltiden, trots sina många brister, kan sägas vara en Gudi behaglig (ty. ”Gott-gefällige”) samhällsordning medan den nuvarande samhällsordningen, trots sina många bedrifter, står i ständig konflikt med Guds ord och därför måste sägas vara en satanistisk samhällsordning. För att besvara frågan ovan: Satan och hans följare på jorden kommer såklart göra allt i sin makt för att få oss att ignorera och glömma Gud och förlöjliga, besudla och svärta ner allt som har med Gud att göra.

Desto större anledning för varje libertarian och gudfruktig katolik att studera och låta sig inspireras av den europeiska medeltiden som historisk period. Något som av en händelse är mycket enklare idag och som troligtvis stöter på föga motstånd från de styrande och deras allt striktare obligatoriska språklagar benämnda politisk korrekthet. Eftersom sådana studier sedan länge är förpassade till samlingen nördiga och exotiska intressen, långt ifrån och utan relevans för tiden vi lever i.

I standard- (ortodox) historia får vi lära oss, som en kvasi-axiomatisk sanning, att staten som institution, det vill säga den systematiska överträdelsen av de tio budorden, är nödvändig och oumbärlig för att upprätthålla av samhällsfred. Medeltidens och den latinska kristendomens historia visar att detta inte är sant utan en historisk myt och att man under lång tid upprätthöll samhällsfred utan en stat och därmed också utan ett öppet motstånd mot libertarianska och bibliska föreskrifter.

Medan många libertarianer ser en anarkisk samhällsordning som en i stort sett platt ordning utan hierarkier och rangordnade auktoriteter, som något slags anti-auktoritärt paradis, visar det medeltida exemplet på statslöst samhälle något helt annat. Fred upprätthölls inte med frånvaro av sociala hierarkier och rangordnande sociala auktoriteter, utan med avsaknaden av allt förutom sociala hierarkier och rangordnade sociala auktoriteter. I motsats till den nuvarande ordningen som i grunden bara erkänner en auktoritet, nämligen staten, kännetecknades medeltiden av en mängd konkurrerande och samarbetande sociala hierarkier och rangordnade sociala auktoriteter.

En auktoritet utgjordes av familjens överhuvud och ledare för olika grupper baserade på släktskap. Det fanns beskyddare, herrar och deras herrar, det fanns feodalkungar med sina ägor och vasaller, och vasallernas vasaller. Det fanns otaliga separata samhällen och småstäder och en enorm variation av religiösa, konstnärliga, yrkesmässiga och sociala ordnar, råd, församlingar, gillen, föreningar och klubbar. Var och en med sina egna unika regler, hierarkier och rangordningar. Utöver detta hade auktoriteter i form av präster, mer avlägsna biskopar och påven i rom stor betydelse.

Men ingen auktoritet var fullkomlig och ingen individ eller grupp besatt ett monopol på sin position eller rang. Det hierarkiska, feodala förhållandet mellan herre och vasall var exempelvis inte olösligt. Det kunde upplösas om någon av parterna bröt mot den trohetsed de svurit att upprätthålla. Herren var inte heller automatiskt herre över vasallens vasaller. Sådana vasaller kunde i själva verket vara knutna till en annan herre eller på en annan plats eller i andra sammanhang vara en herre själv, vilket uteslöt inblandning i den nämnda herrens affärer. Det var på så vis nära nog omöjligt för någon att ägna sig åt renodlad toppstyrning. Av denna anledning var det också väldigt svårt att bibehålla en större stående armé eller föra något storskaligt krig. Vi har kommit att betrakta som helt normalt att en befallning uppifrån är direkt bindande på hela samhället, från de högsta till de lägsta, men det var otänkbart på medeltiden. Auktoritet var brett fördelat och varje enskild person eller ämbete med auktoritet begränsades av och balanserades med en annan. Feodala kungar, biskopar och till och med påven själv kunde föras inför rätta av andra konkurrerande auktoriteter.

”Feodal lag” återspeglade denna medeltida ”hierarkisk-anarkiska” sociala struktur. All lag var i grund och botten privat lag, det vill säga tillämpades på personer och interaktioner mellan personer. Alla rättstvister hade att göra med en person som stod åtalad och en person som var målsägande, och straff bestod vanligtvis av någon specificerad materiell kompensation från lagbrytaren till offret eller dess förmånstagare. Men denna för medeltiden, speciellt tidig medeltid, centrala karakteristik som historisk modell för ett privaträttsamhälle, innebar inte att feodal lag var något slags enhetligt, sammanhängande eller konsekvent rättssystem. Feodal lag tillät en stor variation av lokala och regionala lagar, seder och bruk, och behandling av liknande brott på olika orter kunde skilja markant. Samtidigt fanns med den katolska kyrkans och den skolastiska skolans naturrätt ett överskridande institutionellt ramverk och moraliskt referenssystem som kunde fungera som en moraliskt enande kraft och begränsa och minska variationerna mellan olika lokala lagar.

Det fanns utan tvekan många brister, som senare historiker till denna dag fokuserat på och betonat för att misskreditera hela perioden. Under medeltiden, under den katolska kyrkans ledning, utsattes slaveriet, ett utmärkande drag för det grekisk-romerska samhällslivet, för stora påtryckningar och drevs nära nog till utrotning, men det försvann aldrig helt och hållet. Samtidigt var, träldom, som ur moraliskt perspektiv är betydligt bättre än slaveri men inte helt felfritt, fortfarande ett utbrett samhällsfenomen. Dessutom förekom det gott om småskaliga krig och fejder under hela perioden. Straffen som utdelades i domstolar för diverse brott var ibland, åtminstone för vår moderna känslighet, extrema, hårda eller grymma. En mördare kunde bli hängd eller halshuggen, styckas, brännas, kokas eller dränkas. En tjuv kunde få sina fingrar eller händer avhuggna. En som vittnade falskt kunde få sin tunga utsliten. En som begick äktenskapsbrott kunde stenas, en våldtäktsman kastreras och en ”häxa” brännas.

Det är framförallt dessa särdrag som standardhistoria vill lära oss att förknippa med medeltiden, för att väcka vår indignation och få oss att känna oss belåtna av tanken på vår upplysta nutid. Men även om allt det är sant, är ett enkelspårigt fokus enbart på dessa egenheter som att inte se skogen för alla träden. Det är som att tro att slumpen är något naturligt eller normalt. Det ignorerar, avsiktligt eller ej, det huvudsakliga draget för perioden som helhet, nämligen det faktum att det var ett statslöst samhälle med brett fördelade, hierarkiskt ordnade och konkurrerande auktoriteter. Det blundar sedan bekvämt nog för det faktum att medeltidens excesser bleknar i jämförelse med den nuvarande demokratiska statliga ordningens excesser.

Slaveri och träldom har såklart inte försvunnit i den demokratiska världen, det allt mer sällsynta privata slaveriet har istället ersatts med ett nära nog universellt system av offentligt skatteslaveri och träldom. Krig har inte heller försvunnit, utan istället vuxit till betydligt större skala. Och vad gäller överdrivna straff vid häxprocesser har de inte heller försvunnit. Tvärtom har de mångfaldigats. Statens fiender torteras på samma grymma sätt som förr i tiden, eller rentav ännu mer tekniskt förfinade sätt. Dessutom straffas rutinmässigt otaliga människor som inte är mördare, inte är tjuvar, inte begått mened, inte varit otrogna, inte är våldtäktsmän, det vill säga människor som lever helt i enlighet med de tio budorden och som förr i tiden skulle lämnats i fred. De straffas ibland med långvarigt frihetsberövande eller konfiskering av all deras egendom. Häxor kallas inte längre för häxor men med en envåldshärskare på plats är det mycket lättare att identifiera någon som en ondskans lakej eller bråkmakare och antalet människor som identifieras som sådana har följaktligen mångfaldigats. Och även om de misstänkta inte längre bränns på bål blir de rutinmässigt straffade med livslånga ekonomiska konsekvenser, arbetslöshet, fattigdom eller till och med svält. Medan det primära syftet med ett straff under medeltiden var upprättelse, det vill säga att lagbrytaren var tvingades kompensera offret, är det primära syftet med straff idag underkastelse, det vill säga att lagbrytaren först och främst måste kompensera och tillfredsställa staten istället för offret (som på så vis blir offer ännu en gång).

Därmed kan vi nå en första slutsats. Den nuvarande demokratiska ordningen må vara den tekniskt mest utvecklade civilisationen, men den är säkerligen inte den mest socialt utvecklade. Mätt med biblisk-libertarianska mått för social fulländning ligger den långt efter medeltiden. Med dessa mått mätt är övergången i europeisk historia från den anarkiska medeltida till den moderna etatistiska eran inget mindre än övergången från en Gudi behaglig till en gudlös social ordning.

Artikeln publicerades av Svenska Mises-institutet i november 2020 med titeln ’Latinsk kristendom’ och libertarianism

Talet av Hans-Hermann Hoppe finns på https://www.youtube.com/watch?v=WTWrFTFxGbk

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här