Media bedriver psykologisk krigföring

Den 21 mars 2013 konkretiserade DNs chefredaktör Peter Wolodarski tidningens linje. Man skulle inte längre producera sakliga nyheter och reportage utan ”agendasättande journalistik”. Termen, eller eufemismen som man kanske borde säga, för tankarna till valfri totalitär stat där nyhetsjournalistiken systematiskt används för att styra paradigmet i en särskild riktning, en riktning som inte nödvändigtvis är sanningssökande.

Vad innebär då agendasättande journalistik? Det är ganska enkelt faktiskt. Det betyder att journalistiken, oavsett om det är nyhetsrapportering, ledartexter eller kulturartiklar är utformade och författade på sådant sätt att man har som främsta mål att leda den allmänna opinionen. Att ledartexter är agendasättande är givetvis inget märkligt, men när det gäller agendasättande nyhetsrapportering är det fråga om något helt nytt. Något som kan liknas vid psykologisk manipulation eller rent av psykologisk krigföring.

En annan aspekt i den agendasättande journalistiken är semantisk tangodans för att förmildra och förstärka sinnesintryck hos läsaren. Ett exempel på detta är polismördaren Sakariye Ali Ahmed som systematiskt benämnts ”pojken” i medströmsmedias rapportering. Ett motsatt exempel på detta är att sverigedemokrater som granskats av media betecknas ”SD-toppen”, detta har varit kutym, oavsett om det rört sig om en suppleant i SD Markaryd eller en riksdagsledamot för partiet. I båda fallen är epiteten starkt missvisande. När det gäller gärningsmannen i polismordet så klingar ”pojke” förmildrande. På motsatt sätt blir det då när en politisk nobody omnämns som SD-toppen. Detta skapar negativ publicitet för partiet, betydligt mer än om lokalpolitikern eller partimedlemmen omnämnts som just det istället.

Docenten Jenny Magnusson som forskat på språkbruk beskriver problemet ytterligare – Jag tror att pojke och flicka används för att markera litenhet och utsatthet, vilket förtydligar offerrollen. Man och kvinna relateras i stället till ansvar och straffbarhet i juridisk mening, vilket säkert är avgörande när dessa uttryck avser förövare.

Medströmsmedia har utöver detta satt i system att mörka oegentligheter med koppling till maktpartierna. Inför valet 2014 rapporterade Dagens Media vilken typ av publicitet partierna fick i media. Underlaget var en forskningsrapport som konstaterade att Feministiskt initiativ och Miljöpartiet granskades minst och fick överlägset mest positiv publicitet. Sämre gick det för Moderaterna och Sverigedemokraterna som omskrevs negativt i majoriteten av fallen. På detta sätt har media ett oöverskådligt stort inflytande på valutgången.

Att svensk media har slagsida åt vänster är ett förtiget men välkänt faktum sedan decennier, och på redaktionerna styrs systematiskt besvärande fakta bort från trycksvärtan. Det är ett intressant fenomen som helt enkelt går ut på att skapa en alternativ sanning för massorna, utan att nödvändigtvis behöva skriva rena felaktigheter. Utebliven rapportering skapar alltså illusionen om att vissa problem helt enkelt inte existerar. Detta försvarar man internt med att man exempelvis inte vill främja främlingsfientlighet i fall där invandrare är gärningsmän, homofobi i de fall homosexuella är involverade i pedofili, transfobi när det gäller transsexuella idrottsmän som vinner stort i damidrotten, eller s.k klimatförnekelse.

I vardaglig rapportering kan det handla om att vitpixla mörkhyade dömda brottslingar, medan man i samma publikation publicerar opixlade bilder på än så länge bara misstänkta (alltså ej dömda) personer med vit hudfärg. Detta skapar en avsiktligt förvrängd bild av verkligheten. Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattsson svarade på frågan om varför tidningen vitpixlar personer: ”Vitpixling”, som alltså handlar om att man i Photoshop förändrar en bild så att man inte ser att exempelvis hyn är mörk, har inte gjorts för att missleda någon. Det har varit ett sätt att tidigare försöka undvika att identifiera den omskrivne, alltså ett sätt att försöka efterleva ”Etiska spelregler för press, tv och radio”.

Presstödet eller redaktionsstödet som det numera heter är konstgjord andning för den döende tidningsbranschen. Det underlättar också för publikationer som önskar bedriva just agendasättande journalistik, en produkt ytterst få svenskar är beredda att betala pengar för. Istället tvångsbeskattas svenskarna att göra detta, staten bestämmer sedan vilka av de lojalaste mediehusen som ska få dela på skattekakan.

Värst av alla är naturligtvis statens medier som på något sätt får beskrivas som en elefantkyrkogård för avdankade och mediokra journalister. Till skillnad från presstödsmedia är statens medier inte vinstdrivande. De kan helt utan lönsamhetskrav producera mediokert och verklighetsfrånvänt innehåll. Nio miljarder skattekronor som årligen pumpas in i verksamheten räcker långt. Pengar som avkrävs av varje myndig svensk genom en numera obligatorisk avgift.

Ett intressant exempel på den verklighetsfrånvända verksamhet statens medier sysslar med är Teddy Paunkoskis inslag i Sveriges Radio. Inslaget handlar om ”influencern” Vahid Demic som tycker att vithetsnormen i skogen är ”läskig”. Enligt den unge bosniaken är många invandrare oroliga för kommentarer. Kikar man på vilka det är som fjällvandrar så är det svensk medelklass, säger Demic.

Det är alldeles uppenbart vilken agenda Paunkoski haft när han intervjuat Vahid Demic. Det handlar inte om någonting annat än att misstänkliggöra och skuldbelägga svenskar, och detta med en sannolikt helt fabricerad historia. Detta är vad Wolodarski kallade agendasättande journalistik. I samma statsmedia som intervjuade Demic om den problematiska vithetsnormen och främlingsfientlighet i skogen har inte ett enda fall av de tusentals hatbrott mot svenskar rapporterats. Statlig media tiger ihjäl verkliga problem.

Det som förenar statliga och privata medier i Sverige är alltså den agendasättande journalistiken. Detta är inget märkligt med tanke på den politiska åskådning journalisterna har. Partier som Feministiskt Initiativ, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är dominerande hos svenska journalister. Och det är helt oberoende av tidningens politiska färg. Exempelvis anses Svenska Dagbladet traditionellt som en borgerlig/moderat tidning och Aftonbladet som socialdemokratisk, trots att båda ägs av samma mediehus och det praktiskt taget är svängdörrar mellan redaktionerna. Den som alltså tror att det är borgerliga journalister på Svenska Dagbladet som rapporterar och nyhetsvärderar får nog tänka om.

Den agendasättande journalistiken har kommit att hårdbevaka ämnen som vithetsnorm, genusteorier, rasism, homofobi, transfobi, klimatfrågan och kritik mot kapitalismen. Agendasättandet har varit så prioriterat att man ofta helt ”missar” att rapportera om skjutningar, våldtäkter och sprängningar. Personer som ställt statens medier mot väggen om saken har fått till svars att man ”arbetar löpande med nyhetsvärdering”. En term som innebär att man värderar nyhetsvärdet i en händelse, något som förr var viktigt då texterna skulle få plats i en tryckt tidning, och av mindre vikt idag då media konsumeras mest digitalt. Termen nyhetsvärdering blir dock intressant då den sätter fingret på just det problem som agendasättande journalistik innebär. Man skapar alltså en avsiktligt skev bild av verkligheten genom att välja vilka berättelser man presenterar och vilka man utelämnar.

I de situationer medströmsmedia faktiskt rapporterar om invandrarvåld är man noggrann med att låta Sveriges tydligen ende kriminolog, Jerzy Sarnecki tolka och ofta förmildra händelserna. Sarnecki är känd för att fara med direkta osanningar, manipulera statistik och förklara problemen i förorten med svensk främlingsfientlighet, socioekonomiska faktorer och underskottet på fritidsgårdar. Vidare lyckas Sarnecki ofta med konststycket att hävda att våldet faktiskt minskar och att Sverige aldrig varit tryggare än idag, följt av hans tvångsmässiga mantra: ökad invandring leder inte till ökad kriminalitet. Samtidigt beskrivs Sverige i utländsk press som Europas farligaste land. Huskriminologen förekom tyska Bild med ett utspel i Wolodarskis DN: Inget enkelt samband mellan ökad invandring och brott.

Det är dags för en bojkott av ljugpressen. Bojkotten bör inkludera prenumerationer, besök på deras nätsajter, tittande och lyssning på regimens medier. Rösta med fötterna. Ju mindre trafik och prenumeranter mainstreammedia får, desto mindre presstöd får de. Detsamma gäller ju regimens medier som för varje år lär få svårare och svårare att motivera sina påtvingade bidrag från skattebetalarna.