Den 1 maj samlades omkring 2000 stockholmare för att demonstrera mot nedstängningar och överstatlighet. Tåget gick från Norra bantorget till Vasaparken och beskrivs av organisatören som en succé.
När den omtalade Frihetsrörelsen mobiliserade inför avmarsch från Norra bantorget var det en kraftmätning på gång. Ett stort antal demonstranter fanns på platsen, även ett mycket stort polispådrag med omkring 20 piketbussar och något tiotal beridna poliser på plats. Demonstrationen har i media utmålats som högerextrem men i tåget syntes en stor bredd av olika kulturer. Flera tidningar skrev att antalet maximalt var något hundratal demonstranter, något som inte stämmer överens med antalet på plats, antagligen var det över 1000 personer, mest troligt uppemot 2000 personer i tåget. Betydligt fler intresserade följde efter på behörigt avstånd.
Vid 14.00 började det låta och tåget satte av mot Vasaparken, man valde dock att gå via Olof Palmes gata och vid flera ställen hade polisen ställt upp avspärrningar som tåget kringgick. Poliserna på plats var märkbart uppstressade och det dröjde inte länge innan piketbussarna började läsa upp meddelanden om att omedelbart avbryta demonstrationen i ett försök att skingra demonstranterna. Trots detta fortlöpte tåget mot Odenplan. I höjd med Klara Norra Kyrkogata försökte Poliserna dela av tåget i mitten, något som inte heller lyckades.
I höjd med Tegnérlunden skedde sporadiska gripanden och avlägsnanden av enskilda demonstranter, bland annat initiativtagaren Filip Sjöström. Trots detta fortsatte tåget i lugn stämning mot sin destination, flera demonstranter skanderade: ”Älska Polisen!” och försökte räcka över blomsterbuketter till polismännen på plats. Det var sannerligen en manifestation byggd på fred och kärlek.
I höjd med Odenplan gjorde Polisen en sista kraftansträngning i korsningen Odengatan/Upplandsgatan, de robotmässiga utropen från polisfordonen blev allt mer frekventa och poliser iförda militära skyddsmasker försökte med våld avlägsna personer, trots detta lyckades tåget dela på sig och den främre kolonnen rörde sig mot Vasaparken medan den bakre rörde sig mot Karlbergsvägen för att sluta upp med resterande demonstranter i Vasaparken.
Samtidigt som tåget passerar Gustav Vasa kyrka springer en upprörd anställd i Svenska kyrkan ut ur kyrkobyggnaden och börjar frenetiskt hala den svenska flaggan och hängde den om halsen som en blöt handduk. I nästa ögonblick hissade hon prideflaggan, den liberala demokratins örlogsflagga, för att skrämma demonstranterna på flykten och bistå regimens försök att skingra dem.
Väl på plats i Vasaparken tog initiativtagaren Filip Sjöström till orda, sedan spelades Björn Afzelius ”Sång till friheten”. Flera tal följde med hurrarop och allmänt god stämning som följd. Bedömt befann sig mellan 1000 – 2000 personer i Vasaparken. Bortfallet från startplatsen vid Norra bantorget får ses som mycket ringa.
Det som utspelade sig i Stockholm den 1 maj var något revolutionerande, ett paradigmskifte. Sverige har olikt exempelvis Frankrike inte någon långtgående tradition av att ta till gatorna när något är på tok. Vad som hände var närmast unikt och något som förhoppningsvis sker fler gånger. Ordningsmaktens tomma hot ignorerades totalt och detta visar också på oförmågan att stoppa den folkliga viljan. Polisen var helt hjälplös, men ingen i demonstrationen tycks ha haft något som helst uppsåt att skada eller bruka våld mot poliserna på plats, något som givetvis är mycket positivt. Det var en glädjens dag, fredlig upprorsstämning mot maktens ingrepp i vår frihet.
Det visar hur starka vi är i grupp, hur vi faktiskt kan påverka och göra skillnad om vi visar oss, stänger av datorerna och lämnar kommentarsfälten för att kraftsamla och säga ifrån. Makten är livrädda för alla former av folkliga uppbåd, stora som små.
