När vardagsstress och distraktioner ersätts med tystnad, frisk luft och vacker natur, uppstår möjligheten till en fördjupad relation mellan far och son. Det är en insikt som vägleder mig i mitt föräldraskap, inspirerad av mina egna utflykter i svampskogen som barn, även om jag i ärlighetens namn, inte riktigt såg tjusningen där och då.
Jag tror starkt på att pojkar behöver tillbringa tid i naturen, och komma bort från elände, stress och digitala distraktioner. Det här är något jag och en av mina äldsta vänner gör tillsammans med var och en av mina tre söner, när de når tonåren. Förra året tog vi med den förstfödde på vandring i Hälsingland, och den här gången blev det en sträcka på Bergslagsleden med den näst äldste.
Till saken hör att packa den egna väskan, givetvis att bära den själv, och att delta i allt från att göra upp eld, till matlagning och samtal. Det har inte på något sätt varit enkla vandringar. Tvärtom, har det varit ganska tuffa sträckor, men i båda fallen har någonting vaknat i grabbarna. Hur jobbigt det än blev krigade de på, och vägrade ge efter för utmattning och frustration. Lönen för mödan kommer framåt kvällen, när vi når fram till vindskyddet. Lägerelden, gemenskapen, och att dela på något så enkelt som en chokladbit är nog lön för mödan.
Det är en övertygelse jag har, att pojkar behöver sina fäder mer än de behöver paternalistiska fostringsanstalter. De behöver manliga förebilder som kan ge stöd, vägledning, och lära dem vad det innebär att vara en man. Alltför många pojkar växer upp i meningslöshet och brist på riktning. Det leder till låg självkänsla, osäkerhet, dåligt uppförande, och ett kompensatoriskt sökande efter mening, ofta i sammanhang där ingen mening finns att finna. Många uppslukas helt av sina mobiler som får ersätta både mänskliga relationer och sunda aktiviteter. I stället för att engagera sig i utomhusaktiviteter och fysiska lekar blir de stillasittande och tillbringar sina ungdomsår med att konsumera meningslöst nonsens. De som växer upp på det här viset får svårt att nå sin potential. Att träffa och uppvakta en kvinna blir också en utmaning. Det finns appar för det mesta, men barnaskapandet lär gå till på ungefär samma vis, även i framtiden.
Dessutom tycks många föräldrar vara alldeles för bekväma med att lämna över sitt föräldraskap till de statliga fostringsanstalterna. Skola och dagis är inget annat än subversiva verksamheter där välvilliga men naiva pedagoger tålmodigt indoktrinerar eleverna i statens destruktiva ideologer. Medgörliga föräldrar vill inte vara till besvär, de rättar sig i ledet, och efter bästa förmåga agerar de skolans ställföreträdare, i hemmet. Familjen blir en administrativ enhet under skolans översyn, i huvudsak ålagd att hantera logistik, samt hålla de framtida skattebetalarna med konst och logi, givetvis enligt experternas välmenande rekommendationer.
Logiken kan spåras tillbaka till folkhemsbygget. Experterna ansågs vara bättre lämpade att fostra barnen, än föräldrarna själva. Familjen sågs som patologisk, och förkastades som ett föråldrat ideal. Staten var den sanna föräldern, och med detta följde ett allmänt beroende av statliga tjänster och en byråkratisering av det som en gång var familjelivet. Konsekvenserna av den här sorgliga utvecklingen finns att se överallt omkring oss, och det värsta har vi sannolikt inte ens sett. Det är alltså hög tid att ta tillbaka föräldraskapet från skolorna, och lära barnen att försvara sig mot subversiv påverkan från en fientligt inställd statsmakt, snarare än att bidra till den.
Ta med sonen ut i naturen och gör det förfäderna gjorde. Tänd en brasa, sätt er ner tillsammans och prata om livets mysterier. Prata om vad det innebär att vara man. Jag hade detta samtal med min son i helgen. Vi pratade om stjärnhimlen, oändligheten, och döden. Vi pratade om skuggsidan – den mörka och okända delen av psyket där vi gömmer undan sådant som vi inte förstår om oss själva, som vi skäms över, skräms av, och inte vill visa utåt. Det var inte bara en lärdom för honom, utan också för mig. Starka familjeband uppstår inte ur tomma intet, och de uppstår definitivt inte när någon annan gör jobbet.
