Rapport från Folkungavandringen 2024

Årets vandring gick liksom förra året till Norge, precis på andra sidan riksgränsen.

På torsdagkvällen samlades vi som vanligt hemma hos Tomas för att äta köttsoppa, planera vandringen, ljuga om tidigare bragder, dela vandringstips, gå igenom packningen. Målet var att runda Grøthogna (1402 m). Men det skulle som vanligt bekräftas att alla planer fallerar vid kontakt med fienden.

Rekord i anmälningar, tillika rekord i manfall sista minuten slutade med att vi blev tio deltagare. Det var en ganska behändig grupp. Fyra nya hade tillkommit.

På fredag tog vi M/S Syløra från Grövelsjöns sydspets till Sylen vid sjöns nordspets. Det är en gammal glaciärsjö och på de kringliggande bergsidorna ser man tydligt ränder av gamla strandlinjer från när inlandsisen drog sig tillbaka. Från lite närmare i historien passerar man ett tyskt bombflygsvrak från 1940.

Vädret var svalt. Skönt att vandra i. Men molnen hängde lågt och hotfullt och väntade på att släppa sin last.

Snart övergick vädret i ett envist duggregn och blåst. Vi hade dock medvind – hur ofta händer det? Många hade lämnat ett stekhett sydsverige. Någon hade skrattat lite åt packlistans mössa och vantar men fick lära sig av erfarenhet.

Finast är nog att vandra i dalgångarna. Det är grönt, rinnande vatten gör sällskap och kastar sig utför forsar. Den här tiden på året kryllar det av blåbär och hjortron i markerna. Det blev många bärpauser.

Vädret skulle bli värre senare på dagen så vi hade bråttom att hitta lämplig lägerplats. Precis innan regnet började vräka ner fick vi upp tälten på en fin plats norr om Grøthogna. En av höjdpunkterna med vandring är att sitta kring elden på kvällen och prata. Det blev ingen eld just den här kvällen. De flesta satt i sina små tält och filosoferade på egen hand. I mitt tält klämde vi ändå in fyra personer för kvällsprat. Vädret blev ett tillfälle att testa vad tälten gick för. Ett av dem visade sig klart undermåligt, såvida man inte man har en dragning åt vattenpölar.

Dag två bjöd på strålande sol. Vi tog sovmorgon och lät utrustningen torka innan vi packade ihop och begav oss vidare.

Vi hade fått för oss att utforska Vonsjön. Vägen dit gick över stora stenblock, inte det roligaste underlaget att vandra på. Någon tyckte det påminde om Minecraft. Vi lyckades tappa bort vår vandringsledare som stannat för att plocka blåbär. Sjön var vacker men annars inget särskilt att se. Några timmar senare blev gruppen komplett igen.

Andra kvällens lägerplats var som tagen ur en saga. En stor klipphäll bredvid en fors där små bassänger bildats och man kunde bada. Platsen var vald så att morgondagens vandring till båten skulle bli kort. De som hade rest långt skulle komma hem i god tid.

Mobiltäckningen hade lyckligtvis varit dålig. Vi hade njutit av naturen utan störande pling. Det gjorde dock att när vi på förmiddagen kom fram till båten möttes vi av en överraskning. På grund av den kraftiga vinden under natten var alla båtresor inställda. Det blev till att pinna på längs sjön över berget Sjøhøgda. Den avslutande halvmilen blev plötsligt 16 kilometer. Vi skulle inte komma hem så tidigt som vi trott.

Två erfarenheter återkommer ständigt. Våra vandringar blir alltid något mer strapatsrika än planerat. Och man har alltid med sig för mycket mat.

Allt som allt var det som vanligt en mycket minnesvärd vandring. Nya bekantskaper knöts och gamla vårdades. Någon frågade om man av detta lär sig något man har nytta av under ”den kommande apokalypsen”. Om inte annat lär man sig att man klarar mer än man tror, och vilka man kan lita på när det gäller.

Nästa år blir det vandring igen. Häng med!