Fjällvandringen till Töfsingdalens nationalpark den 29-31 juli var en succé. Detta är Sverige när det är som bäst. Vädret kunde inte ha varit bättre. Vi var tolv deltagande män mellan 8 och 50+ år gamla med varierande vandringsvana. Vad som skulle varit en lätt vandring blev efter lite spontan omplanering en lite mer krävande tur. I genomsnitt vandrade vi strax under två mil om dagen. Några höjdpunkter förutom själva Töfsingdalen var utsikten från den 1204 meter höga toppen Storvätteshågna, bad i fjällbäckar, övernattningen vid Spångkojan och frossandet i hjortron och blåbär.
På fredag förmiddag utgick vi från Lövåsens fjällområde. Efter en timme kände man var det fanns risk för skoskav. Vid oskarsstugan blev det tillfälle att tejpa fötter i preventivt syfte. Vid Storvätteshågnas fot njöt vi av mat, väder och vila medan vi inväntade ytterligare tre personer i sällskapet som tagit en annan väg. Därefter besteg vi toppen och kunde se ända från startpunkten och över nationalparken och hela området vi skulle vandra igenom.
Två av våra mest entusiastiska deltagare badade i fjällsjön på toppen. På nervägen proppade vi oss fulla med hjortron och efter bara en dag i vildmarken började jag drömma om våfflor med grädde och hjortronsylt. Vi vadade över bäckar och hamnade slutligen vid Spångkojans lägerplats. En oerhört vackert plats belägen ovanför en stor fors. Vi pratade, lagade mat, provade whisky och smidde planer till sent på natten. Till och med myggen var sällskapliga utan att vara påträngande.
På lördagen kom vi så in i själva nationalparken. Töfsingdalen är en av de äldsta av Sveriges 30 nationalparker; också en av de mest svårtillgängliga eftersom det saknas vägar dit. Den utmärker sig med orörd urskog och stora områden av stenblock som gör vandringen bitvis besvärlig.
Efter att ha tagit oss upp över Hovdens topp blev det nerför mot sjön Töfsingen. Vi såg fram emot ett svalkande dopp. På kartan såg det lovande ut.
När vi närmade oss såg möttes vi av enorma myrstackar, de största vi sett i Sverige. Vi blev snart varse att hela området på några kilometers radie kring sjön ägdes av stackmyror.
Vid Töfsingen stötte vi på vandringens enda mångkulturella inslag – en man och en kvinna från Tyskland. Efter maten skulle vi bada. Sjön visade sig vara omgiven av gyttja. Det måste varit en syn för gudarna att se tre bleka nakna män som gick runt sjön i jakt på ett ställe att hoppa i. Vi fick ge upp. Vi vandrade vidare. En smart genväg visade sig bli en djungelväg. Efter ännu en revision av planen slog vi läger vid Särsjön på en höjd med fantastisk blick över vattnet.
På söndagen styrde vi kosan tillbaka tvärs över Långfjället. Det är något särskilt med sista dagen, man går extra fort. Hur skönt man än haft det vill man hem. Vi avslutade hemma hos Tomas där hans fantastiska hustru hade lagat stora lass med våfflor, grädde och hjortronsylt. Ibland går drömmar i uppfyllelse.
En vandring är ett bra sätt att lära känna sig själv och varandra. Ena timmen vandrar man tillsammans med en person och lär känna honom, nästa timme en annan och nästa går man ensam i sina egna tankar. Man diskuterar, hjälps åt med utrustning, trasiga fötter, delar med sig av matsäcken. Man får också uppleva kontraster och omväxling, vilket som bekant förnöjer. Dels finns en charm i att under några dagar leva det enkla livet och komma bort från dårskapen och mediebruset. Dels gör det att man bättre uppskattar vardagens bekvämligheter, enkla saker som dusch och en mjuk säng när man upplevt motsatsen. Hur underbara kvinnor än är så var det också befriande att umgås med enbart män.
Detta blir det mer av.
