Sann och falsk korporativism

1
278
Småskaligheten är central i korporativismen. Foto: Jonathan Petersson

Begreppet korporativism eller korporatism härstammar från latinets corporo, att göra till kropp, förkroppsliga. Dess anor för oss ända tillbaka till medeltidens skrån och gillen där invånare var uppdelade i olika yrkeskategorier i ett hierarkiskt ståndssamhälle. I det medeltida samhället var samarbete helt nödvändigt. Särskilt utanför städerna i de glesbefolkade socknarna.

Korporativa idéer fick ny popularitet under 1900-talet med de franska militärerna Albert de Mun och René de La Tour du Pin. På många sätt påminde idéströmningarna om den engelska så kallade skråsocialismen, en tanke byggd på socialism, samarbete och decentralism. I Sverige var korporativismens främste förespråkare bland andra den konservative filosofen Rudolf Kjellén som myntade begreppet folkhemmet. En tydligt korporativ tanke som tämligen omgående stals och förvrängdes av socialdemokratin. En annan korporativ tänkare var Per Engdahl som grundade det fascistinspirerade partiet Nysvenska rörelsen. Hans tankar om folkgemenskap och fascism var anpassade till Sverige och svenska förhållanden och skilde sig från den etatistiska italienska fascismen.

De korporativa idéerna grundar sig enkelt förklarat på att folket bör samarbeta mot gemensamma mål, vanligtvis kulturella och ekonomiska. Motsatsen till korporativismen är många av de vänsterideologier som skapats för att i istället söndra folket med interna, konstruerade motsättningar. Bland dessa märks socialismens klasskamp där arbetare uppmanas “hänga” sina arbetsgivare och själva ta kontroll över produktionen. Ett tämligen modernt exempel är feminismen som tenderar att skapa motsättningar mellan kvinnor och män. Korporativismen ämnar istället att ena folket, gammal och ung, fattig och rik, man och kvinna.

Även i den socialistiska vänstern var korporativa idéer utbredda. Den socialdemokratiske tänkaren och dåvarande finansministern Ernst Wigforss var uttalad korporativist och förespråkade en egen, svensk variant av gillesocialism. Wigforss idéer och den socialdemokratiska korporativismen resulterade i att partiet och fackförbunden startade egna företag som Konsum, Fonus och Folksam. Samtidigt stod man för en politik som manade till klasskamp. Socialdemokratins försök att närma sig korporativa idéer får nog anses vara ett skolboksexempel på falsk korporativism.

Falsk korporativism

Den falska korporativismen är som i Ebba Gröns Staten och kapitalet, där staten sitter i samma båt som facken och storföretagen. Dessa kommer överens om hur man gemensamt ska utnyttja folket. Denna typ av korporativism handlar inte om den ursprungliga tanken om småskalighet och samarbete inom det egna folket utan hur samhällets stora spelare istället samarbetar mot folket. Ett lysande exempel är Saltsjöbadsavtalet anno 1938. Där Landsorganisationen tillsammans med Arbetsgivareföreningen konspirerade mot arbetarna. Här satt sannerligen facket och kapitalet i samma båt, med gemensamma intressen och slöt ett avtal. Resultatet blev vad som kom att kallas den svenska modellen där arbetsgivare och fackförbunden skulle samarbeta istället för att bekämpa varandra. Detta var något onaturligt för parterna, som i åtminstone fackets fall skapats för att vara arbetarnas röst mot sina arbetsgivare. En mer ohelig allians är svår att hitta.

Företag som Konsum är också exempel på falsk korporativism. Här handlade det inte alls om att folket byggde upp en gemensam samfällighet i form av en sockenägd lanthandel. Istället skapade man Kooperativa förbundet, med stöd av facken och socialdemokratin. Det blev en butikskedja långt ifrån folkets inflytande. Visserligen kunde – och uppmanades – man att bli medlem i Kooperativa förbundet men det gav inte mycket mer än magra erbjudanden och rabatt på bärkassar. Det medinflytande som utlovades var förbehållet fackpamparna och partibyråkraterna. En viktig sak att nämna är att korporativism i USA betyder storföretagsvälde. Detta är en språklig missuppfattning och har inget med den svenska betydelsen att göra.

Sann korporativism

Som tidigare nämnts är sann korporativism en folklig rörelse, absolut inte faciliterad av fackförbund, socialdemokrater eller staten. Sann korporativism handlar om samarbete, tanken om att folket, den kulturella folkgemenskapen är en större familj. Detta behöver inte innebära hela svenska folket utan snarare socknen där man bor och verkar. Korporativism i vardagen kan vara att man hjälper sin ålderstigna granne att måla om staketet utan att kräva marknadsmässig betalning för det. Men tanken är större än så, den syftar till att vi ska återgå till ett dynamiskt samhällsbygge, i stark kontrast till det samhälle som kom att bildas efter den industriella revolutionen. Vi behöver nödvändigtvis inte leva på landet i självstyrande småsamhällen. Istället kan vi lära av dem, och internalisera den anda som gjorde dessa högeffektiva småsamhällen så framgångsrika. Enkelt förklarat så behövde slaktaren köpa redskap av smeden som köpte mjöl av bonden som i sin tur skickade sitt boskap till slaktaren. Detta exempel är inte av vår tid, men det kan enkelt översättas till moderna förhållanden om vi förstår vad som gjorde konceptet så framgångsrikt.

Det finns en filosofisk aspekt av korporativismen som inte går att visualisera med spannmål eller staket, åtminstone inte helt. Den bygger på att man i sitt väsen känner en gemenskap med sina grannar, sin hembygd och sitt folk. Man får nog säga att det är mer av en anda än en renodlad politisk ideologi. Oavsett vad så behöver vi återigen anamma dessa värden för att gemensamt kunna ta oss an kampen mot våra härskare.

Föregående artikelAll kultur är inte lika mycket värd
Nästa artikelVägen från övermakt till egenmakt

1 KOMMENTAR

  1. Bra att det görs en distinktion mellan korporativism (som har en del goda grundläggande idéer) och socialdemokratin (som bara går ut på att ge partiet mer makt över folket). Även till Nysvenska Rörelsen.

    Jag med bakgrund i SD har haft svårt för folkhemsnationalismen inom partiet, då det lätt blir en överdriven statstro och en tro på ett parti ska förändra samhället. Som sossarna gjort under sitt envälde under 1900-talet.

    När verklig förändring sker underifrån och alltid småskaligt.
    Bra skrivet!

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här