Att som stat erkänna ett folkmord är givetvis en kraftfull markering mot förövaren. Den 24 april högtidlighölls minnet av det armeniska folkmordet 1915 då uppemot en miljon kristna armenier och andra minoriteter i det osmanska riket mördades.
Folkmordet utfördes på order av den sekulära ungturkiska rörelsen som några år tidigare avsatt den konservative sultanen. Åren innan massakern fanns märkligt nog ett samtycke och samarbete mellan ungturkarna och flera minoriteter i riket, däribland armenierna. Med tiden blev dock rörelsen allt mer chauvinistisk och islamistisk vilket ledde till förföljelser av flera kristna minoriteter i riket. Man räknar konservativt med att omkring en miljon kristna mördades åren 1915 – 1917 av den turkiska staten.
Flera utlänningar blev vittnen till massakern, bland annat den svenske yrkesofficeren Einar af Wirsén och den tyske militärattachén Otto von Lossow. I boken Minnen från fred och krig beskriver af Wirsén i mötet med von Lossow hur denne yttrar: Armeniermassakrerna äro världshistoriens största bestialitet.
Sveriges riksdag röstade att formellt erkänna händelserna som ett folkmord den 11 mars 2010. Resultatet blev att Turkiet omedelbart kallade hem sin ambassadör från Sverige, dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt beklagade riksdagens beslut och man gjorde inga ansträngningar att följa upp riksdagens beslut. I valrörelsen 2014 lovade Stefan Löfven att driva frågan om han blev vald, och 2019 meddelade dåvarande utrikesminister Margot Wallström att det kan bli svårt att erkänna folkmordet då ”inget vittne lever”.
Svensk inkonsekvens på området är tämligen intressant då svenska regeringar valt helt olika förhållningssätt till olika folkmord. Mycket tyder på att diplomati och handelsförbindelser är överordnat erkännanden i vissa fall. Mer troligt är dock att det handlar om att hålla sig väl med den muslimska minoriteten i Sverige. Något som manifesteras ganska väl i regeringens hållning när det kommer till Srebrenica, där muslimer var offren. Den 24 juli 2020 fick utrikesminister Ann Linde en skriftlig fråga i riksdagen av liberalen Fredrik Malm rörande folkmordet i Bosnien, och huruvida regeringen ämnade införa en nationell minnesdag för offren i Srebrenica. På frågan svarar Ann Linde skriftligen:
Folkmordet i Srebrenica 1995 får aldrig glömmas bort eller förminskas. Det är, såsom Fredrik Malm skriver, viktigt med ett aktivt hågkomstarbete för att hedra offren, bidra till försoning samt ge ett tydligt budskap till kommande generationer.
En intressant parantes är naturligtvis hur Sverige aktivt i sitt så kallade fredsbevarande uppdrag på Balkan deltagit i att kraftigt försvåra situationen för kristna minoriteter i det forna Jugoslavien, exempelvis Kosovoserber. Den kristna ursprungsbefolkningen som idag utgör knappt 1,5 procent av populationen i Kosovo, resten har fördrivits eller mördats. Svenska politiker gick redan under Bosnienkriget ut och fördömde vad man ansåg var serbisk nationalism, under det senare Kosovokriget var det folkmord på muslimska albaner hette det. Socialdemokrater som dåvarande utrikesminister Anna Lindh gick ut och försvarade NATOs terrorbombningar av serbiska städer där tusentals civila omkom.
Den 24 april twittrade Ann Linde: 24 april är minnesdag över massövergreppen 1915 i dåvarande Osmanska riket. Skildringar från 1915 vittnar om stort mänskligt lidande och skoningslös grymhet som aldrig får glömmas eller upprepas.
Vad är det för övergrepp Ann Linde talar om? Blev några armeniskor tafsade på stjärten eller drog Osmanska riket in kulturbidragen? Utrikesministerns val av ord ska inte underskattas. Det är ett folkmord vi talar om, ett folkmord där omkring en miljon civila människor avrättades för sin kristna tro. Att utrikesministern väger sina pliktmässigt twittrade ord på guldvåg visar på en bottenlös historielöshet, brist på respekt för offren och deras efterlevande som än i dag förföljs i Turkiet. Det hela måste också ses i ljuset av att regeringen för knappt två veckor sedan lade fram ett förslag att kriminalisera förintelseförnekelse. Det vore intressant att se hur reaktionerna blivit om Ann Linde på förintelsens minnesdag twittrat ut att förintelsen var ett ”massövergrepp”.
