Vi som växte upp under 1900-talets andra hälft vaknade upp till en individualistisk och karg verklighet baserad på personlig karriär och egoism. Och det blir knappast bättre. Det är givetvis en grov och tämligen plump förenkling av samtiden, men det sätter fingret på en verklighet vi vant oss vid så pass mycket att vi inte ens reflekterar över den längre. I sanning har förvisso inte Sverige varit korporativt på väldigt länge, men ibland kanske du funderat på varför din ålderstigna mormor ställer upp för dig när dina vänner vänder dig ryggen?
Förståelsen för ett korporativt tankesätt
Det svenska väsen som gjort vårt land av socknar så framgångsrikt är en kombination av många olika faktorer. Bland dessa kan kristen tro, strävsamhet, kallt klimat och begränsade resurser nämnas. Vår civilisation är gammal, och vår kultur rik, oavsett vad socialdemokratiska livsstilspolitiker säger. Det finns ett högst verkligt arv av strävsam svenskmannased att lära av. Och vara mycket stolt över.
Den korporativa tanken bygger i stort på samhörighet, och att känslan av samhörighet med våra likar väcks till liv igen. Och det är just bristen på samhörighet som leder in människan i individualism, folket i misstro och splittring och slutligen ett helt land i förfall. Dagens Sverige är väl ett utmärkt exempel? Fenomenet är givetvis starkt kopplat till storstadsmentalitet och den moderna bekvämlighet vi fått njuta av genom våra strävsamma förfäders svett och blod.
I ett modernt urbant samhälle blir vi alltså individualistiska för att vi inte behöver samarbeta för att få livet att gå ihop, grödorna är lättillgängliga året om i affären runt hörnet, bilen står tankad på parkeringen och behöver inte förses med värdefullt hö för att fungera, barnen lämnas på kommunal förskola och de polska hantverkarna kommer på en minuts varsel (nåväl…) om något går sönder i lägenheten. Det enda som behövs för att upprätthålla den bekväma moderna, urbana livsstilen är pengar. Rent krasst behöver vi inte längre varandra för att klara oss, istället har nästan varenda företeelse i våra liv blivit ekonomiska transaktioner.
Det faktum att vi inte längre behöver varandra skapar naturligtvis ett ointresse för vem man bor granne med, självklart ska det vara tyst efter klockan 22.00 och så vidare, men utöver det? Det ointresset manifesteras också i svensk invandringspolitik som tycks haft som störst stöd i Sveriges urbana valdistrikt, där man helt enkelt inte bryr sig om den stora invandringens skadeverkningar – eftersom man inte personligen utsätts för dessa.
Som urban stadsbo har man också privilegiet att tycka att Sverige kan och bör ta emot 40 miljoner människor med resonemanget att vårt land är stort och glesbefolkat. Att sedan mindre orter i Småland och Västernorrland förvandlas till rena krigszoner bryr man sig inte heller om, kanske för att man inte ens får veta det. Detta för osökt tankarna till den rad falska citat som tillskrivits Marie Antoinette om tårta. Dessa citat borde istället tillskrivas många av invånarna i Stockholms innerstad.
Korporatism – omöjligt idag?
Tanken om samarbete och klassfred är givetvis något som går att implementera i ett modernt samhälle, precis lika effektivt som förr. Det handlar mer om inställning på individnivå än radikala politiska förändringar. Det handlar faktiskt inte alls om politiska förändringar, så du kan sluta vänta på att någon annan ska lösa det.
Att känna samhörighet med sina egna behöver och bör inte vara baserat på etnicitet, utan snarare kulturell, språklig och geografisk grund. Men att känna samhörighet är inget som kommer av sig själv. Det bästa är att börja med sina närmsta grannar. Kanske något som kan tyckas vara trivialt, att börja hålla upp dörren för äldre? Att starta en bilpool är väldigt inne idag, av fel anledningar. Den typen av initiativ är dock korporativa. Att med ömsesidigt förtroende skapa mindre gemenskaper.
I södra och östra Europa är det idag fortfarande väldigt vanligt att man föredrar att anförtro grannarna barnpassning – inte staten. I utbyte får granndamen några burkar hemgjord sylt eller färska grönsaker. Med samma logik finns det inga bostadsrättsföreningar utan man samarbetar på frivillig grund för att hålla trapphus rent, skotta snö och sedan samlar man in gemensamma medel för att renovera fasaden eller byta stammar.
I ett land som Sverige där vi lärt oss sedan barnsben att kvinnor som skaffar barn är misslyckade, att fosterlandskärlek är rasistiskt och med en perverterad kultursektor är det inte konstigt att vi vänder oss inåt och blir individualistiska och ser ekonomisk framgång och karriär som livets mening. Jämför man med ett land som exempelvis Polen eller Italien så är familjen det viktigaste man har, sedan kommer grannarna, sen kommer hälsa. Pengar är ganska ointressant för människor som lever i en verklighet där vatten hämtas i en brunn och där man slaktar sin middagsmat.
Urbana svenskar är så vana att betala för sin bekvämlighet att man dels förlorat kontakt med verkligheten och med det egna folket, men också att man på samma grund känner ett legitimt behov av att ta betalt av grannen om man hjälper till. Det är också detta som är den stora skillnaden mellan korporativt och individualistiskt sinnade, där de senare är skadade av en atomiserad syn på samhället, allt måste kosta pengar och vara en transaktion.
Den korporativa tanken är att frångå tanken på att vi måste profitera på våra likar så fort vi gör en ansträngning för någon annan än oss själva. Känner man ett behov att be om swishbetalning från grannen för att man vattnar blommorna eller håller koll på posten behöver man kanske ta sig en funderare. Nog för att samhället ser ut så idag, men vi kan inte gå runt och vänta på att förändringen ska komma över oss från himlen. Vi måste leva och agera förändringen själva. Först då börjar det hända saker.
