När tåget på väg söderut stannar i Kramfors står ovanligt många resenärer på perrongen. Andelen med konstigt färgat hår, hål i fel delar av kroppen och en klädstil som signalerar rätt åsikter, är hög. I Härnösand ansluter fler.
En nosringsprydd kvinna har en t-shirt med texten ”Utan borgare blomstrar Sverige”. Hon lämnade aldrig flickrummet tänker jag och känner mig genast gammal.
Naturligtvis. Festivalen Urkult måste ha gått av stapeln. Nu ska festivalfolket åka hem och färden går företrädesvis söderut. Ty även om det har bosatt sig en hel del flummare i Näsåkerstrakten – där festivalen hålls – så utgör de inget underlag för en musikfestival.
Sollefteå landsbyggd är kul. På sommaren och i lagom dos. Bor, det gör man i städer och företrädesvis större sådana.
Snett över mittgången har två tjejer i övre tonåren satt sig. Båda har yvigt hår. Hon närmast mig har jeanshängselbyxor, converseskor och grovstickad tröja. Påminner om en barnomsorgskvinna från 80-talet. Hur det modet kan ha kommit tillbaka är oförståeligt.
När tjejen i tröjan somnar, böjd över den nedfällda brickan på stolsryggen framför, stryker sällskapet henne över ryggen. Undrar om det lesbiska också är trendigt mode?
En man och en kvinna, även de med diverse signalerande attribut, frågar om jag inte kan byta plats så att de får sitta bredvid varandra. Resten av resan sitter de slingrade om varandra och glor på film eller tv-serie. Hon har strumpor i sina birkenstocksandaler. De är svåra att åldersbestämma. Förmodligen har de passerat 30-strecket.
Ingenstans möter man som på tåg så många människor som uppfattar sig själva som kollektivister, men som har så många individuella krav och önskemål.
Kommen till Stockholm är det Pridefestival. SL-bussarna har utrustats med två små regnbågsflaggor per buss. Sexualitet i kollektivtrafiken är viktigt. Ericsson har halat en av fyra bolagsflaggor utanför kontoret i Kista och hissat bevis på att koncernen tänker rätt.
Jag vill ha bilder på just detta. Varje tid har sina flaggor eller andra symboler i det offentliga rummet, som ska visa att man tillhör den rätta sidan. De bör dokumenteras och därför blir det fotopromenad.
Den går från T-centralen förbi Gustav Adolfs torg och vidare mot Nybroviken. Operan har hissat regnbågsflaggan. Dramaten har hissat flera. Många båtar vid kajen längs med Strandvägen har även de regnbågsflaggor.
Som barn fick jag slänga sopor åt mor i sopnedkastet. Trevånings hyreshus i allmännyttan i en söderförort. Det var på den tiden sopnedkasten fortfarande användes. På luckan satt ett klistermärke med den socialdemokratiska rosen.
Genialt. Varje gång du slänger sopor så ser du vilka som råder över dig och garanterar dig ett gott liv i betongförvaringslådan. Under denna tid tvångsanslöts fackföreningsmedlemmar till Socialdemokraterna och partiet hade därför 1,2 miljoner medlemmar. ”Kollektivanslutning” kallades det.
Utan borgare blomstrar Sverige. Varför blomstrar vi då inte nu? Socialdemokraterna hade makten i nästan en mansålder. När Urkults besökare åkt hem så återgår den ångermanländska landsbygden till ett sakta och obönhörligt förfall. Det har pågått sedan minst 70-talet. Sollefteå kommuns folkmängd har minskat från 27 500 till 18 500 under perioden 1970-2023.
Socialdemokraterna har fullständigt dominerat kommunens politiska liv, även om det blev regimskifte i valet 2022. Sent ska syndarna vakna.
Jag passar på att fota Sveriges Radio och SVT. Bilder som kan komma till användning. Sen viker jag av norrut på Valhallavägen. Magen kurrar.
Vid Fältöversten slår det mig att en arbetskamrat rekommenderade en kinesisk restaurang vid Gärdet. Eller, inte en kinesisk restaurang. En uigurisk restaurang. Det turkmuslimska folk i västra Kina som sätts i koncentrationsläger för att uppfostras till goda sekulära medborgare.
Med andra ord: berövas sin kultur, sina traditioner och sin särart. Kina, socialingenjörers och centralmaktsivrares våta dröm.
Restaurangen ligger uppe på en höjd en bit från Gärdets tunnelbanestation. Maten är utsökt. Tjocka nudlar med lammkött och en särpräglad kryddning jag aldrig tidigare smakat. Husmanskost. Från pridefestivalområdet nere på Östermalms IP dånar musiken.
Jag funderar på om prideriet fått med sig överklasskärringarna på tåget eller om de sitter och vibrerar av ilska i sina lägenheter över oväsende och dekadens.
På väg tillbaka in mot stan passerar jag entrén till Pridefestivalområdet. I motsatt riktning rör sig de som är på väg dit. Jag möter vattenkammade stjärtgossar med vita byxor, läppbalsam och minutiöst kammade sidbenor. Ospännande heterosexuella kvinnor som tror att de blir spännande för att de sätter på sig svarta nätstrumpor och har glitter i ansiktet.
I en tid där all världens sexuella arter och avarter finns några tangentbordstryck bort, så menar festivalbesökarna att de är annorlunda och kämpar mot ett ständigt förtryck från andra.
Samma känsla som på tåget infinner sig: ett kollektiv av självupptagna. Bakom den enskildes potemkinkuliss så finns den bitterhet och själlöshet de skyller sina belackare för. Projicering.
Uigurernas situation uppmärksammas ibland i massmedia. Det är långt mellan gångerna och uppmärksamheten motsvarar varken övergreppens natur eller omfattning. Jag antar att uigurerna är lite för religiösa och värdekonservativa.
Kanske borde de försöka arrangera en pridefestival för att få Västvärldens uppmärksamhet på allvar? Bögar i koncetrationsläger trumfar muslimer.
Laestadianerna lever asketiska liv. De klär sig enkelt. Undviker musik och kröka. Tittar inte på film. Själva kallar de sig kristna, har jag lärt mig. De hälsar med frasen ”Guds frid”. Tydligen är det en myt att gardiner är förbjudna att använda.
Ett sympatiskt drag – om ovan inte är det – är att de inte för register över sina församlingsmedlemmar.
Med alla moderna mått mätt så lever dessa de kristna tråkiga liv.
Ändå överlever deras kollektiv. Trots alla frestelser och lockelser utanför gruppen, så förblir den. Laestadianerna har splittrats i olika grenar, men totalt är de långt över 100 000 och de finns i Norge, Sverige, Finland, USA och t.o.m. Ryssland.
Vad är hemligheten? Hur gör de för att behålla de sina inom gruppen? Svaret är inte att de minsann erbjuder något lockande i det enkla och tråkiga. Inte heller att det finns något magiskt spännande som vi utanför inte känner till. Det är mycket enklare än så.
De skaffar många barn och har råd att förlora en del av dem. Det räcker att det i snitt i varje familj blir minst två kvar i gruppen, så förblir gruppen som minst konstant i antal. Matematik och en uråldrig sådan.
Hur ser fruktsamheten ut hos pridefolket och de socialistiskt anstrukna Urkultsbesökarna? Det finns ett skäl till att de progressiva har sett till att rikets alla barn ska uppfostras av staten via skola, daghem, läroplaner, public service, barnprogram, myndigheter, o.s.v. Själva förmår de nämligen inte reproducera den egna gruppen genom födslar. Ständigt måste de rekrytera andras barn till sin sak.
Därför utgör de progressiva inte någon hållbar omställning av den europeiska civilisationen. Tvärtom. De kommer obönhörligt att svepas undan genom mekanismer lika gamla som människan själv. Med Rutger Hauers ord från filmen Bladerunner: ”All those moments lost in time like tears in rain”. Vill man vara riktigt elak så kan man kalla det darwinism.
Den stora frågan är om det är en konservativ ursprungsbefolkning eller kolonisatörer som en dag ersätter dem.
