Den 2 november klargjorde inrikesminister Mikael Damberg (S) att man från regeringens håll ämnar sätta rättssäkerheten ur spel genom att ge Polisen och Säkerhetspolisen möjlighet att utan brottsmisstanke använda hemliga tvångsmedel mot medborgare. Exempel på detta skulle vara telefonavlyssning, husrannsakan och dataavläsning. Dataavläsning får ses som en eufemism för att hacka mobiltelefoner, datorer och e-postkonton. Allt med stöd av den så kallade preventivlagen. Att spåra enheter och hacka elektronisk utrustning har varit möjligt för staten sedan 1 april 2020. Skälet menar inrikesministern vara att förebygga gängkriminaliteten som lamslagit det svenska rättsväsendet och civilsamhället de senaste åren.
En mycket intressant historisk parallell är riksdagshusbranden i Tyskland. Kvällen den 27 februari 1933 stacks det tyska riksdagshuset i brand. En holländsk kommunist greps och anklagades för attentatet, men än idag finns tydliga indicier och vittnesmål som visar på att det var nazisterna själva som startat eldsvådan. Bland annat ska den dåvarande nazistiske talmannen Hermann Göring skrutit på en lunchbjudning år 1943, – ingen känner riksdagen som jag, för det var jag som brände ner den. Det intressanta med händelsen är efterspelet där nazisterna tämligen omgående instiftar den så kallade Riksdagsbrandförordningen. Förordningen torgfördes som en tillfällig krisåtgärd som formellt kallades Verordnung des Reichspräsidenten zum Schutz von Volk und Staat, Rikspresidentens förordning till värn för folk och fosterland. Lagförändringens innehåll klingar kusligt likt det regeringen nu föreslår i Sverige.
Baserat på paragraf 2 i Tyska rikets konstitution, följande beslutas till försvar mot samhällsomstörtande kommunistisk verksamhet av våldsam karaktär:
§1 Styckena 114, 115, 117, 118, 123, 124 och 153 i Tyska rikets konstitution är strukna på obestämd tid. Det är därför tillåtet att inskränka personlig frihet [habeas corpus], yttrandefrihet, åsiktsfrihet, pressfrihet, mötesfrihet, personlig integritet i fråga om post, telegram och telekommunikation. Beslut om husrannsakan, föreläggande om konfiskering samt begränsningar av egendom är också tillåtna utan misstanke om brott.
Vad händer när problematikens källa också kommer med problematikens lösning? Nazisterna hade naturligtvis allt att vinna på att bränna riksdagshuset, demokratins viktigaste symbol i den unga tyska demokratin. Genom denna handling kunde man beskylla kommunisterna för att vilja omstörta samhället och slutligen på laglig väg skapa en polisstat över en natt. Bara drygt en månad senare, den 23 mars 1933 röstades den så kallade fullmaktslagen igenom vilket gjorde Tyskland till en enpartistat. Även då användes riksdagsbranden som viktigt argument för att driva igenom den andra lagförändringen. Fullmaktslagen skulle också den vara ”tillfällig”. Båda lagarna existerade dock fram till krigsslutet år 1945.
Skydda medborgarna eller bygga polisstat?
Damberg tillhör det parti, det vill säga Socialdemokraterna, som varit fanatiskt hängivna i strävan att Sverige ska upprätthålla en hög och stundtals okontrollerad massinvandring. Och detta under decennier. Att den skenande brottsligheten beror just på ökad invandring är knappast någon nyhet, även om faktumet än idag förtigs i statlig och statligt finansierad media.
Syftet från regeringens och Socialdemokraterna tycks inte vara att bekämpa brottsligheten eftersom man trots dokumenterad problematik kopplad till invandringen inte gör något åt inflödet av nya migranter. Istället fortsätter inflödet i samma takt som förr.
Efter snart 8 år vid makten har den historiskt svaga (S)-regeringen inte lyckats utbilda fler poliser, underhålla rättsväsendet och kanske viktigast av allt, minska invandringen. Istället tycks målet vara att bygga fundamentet för en modern, högteknologisk polisstat. Skälet? Den oreda som Socialdemokraterna mer än något annat parti bär skulden för. Massinvandringens direkta konsekvenser blir alltså vår tids riksdagsbrand.
Allt detta i ljuset av det faktum att regeringen i somras även presenterade ett lagförslag om förbud mot rasistiska organisationer. Lagförslaget är en ideologiskt motiverad inskränkning av organisationsfriheten, i folkmun kallat föreningsfriheten. Lagförslaget skulle i praktiken göra att statsapparaten slutligen formellt blir politisk-ideologisk. Historiska och nutida exempel på politiska stater kan Sovjetunionen, Östtyskland, Nordkorea, Nazityskland och Kuba nämnas.
Lagförslaget i sig är luddigt och riskerar att kunna användas mot misshagliga alternativmedier, folklig opinion mot invandring, men även mot etablerade partier som Sverigedemokraterna, även om lagförslaget i detta skede sägs riktas främst mot Sveriges omkring 160 organiserade nazister. Lagtextens luddighet är givetvis medveten, och enbart framtiden kan utvisa vad lagen kan komma att innebära i praktiken.
