P1 har ett program vid namn ”Konflikt”. Redaktionen, som är en del av Ekots redaktion, beskriver programmet som varandes Sveriges Radios ”fördjupande utrikesmagasin”. I senaste avsnittet målar man först upp en utrikeskuliss på ämnet ”statskupp” och använder sedan uttalanden från min partikamrat Lennart Mattikainen (Alternativ för Sverige) och en av Folkungens medarbetare, för att söka leda i bevis att det finns ett högerextremt hot i Sverige. Ett skriftligt uttalande av Säpo tas med och naturligtvis intervjuas Jonathan Lehman på Expo.
Man är alltså inte mer ”utrikes fördjupande” än att man använder tiden till att jaga svenska högerextremister.
”Höger” brukade betyda en politisk inriktning som karaktäriserades av individualism, låg grad av statlig inblandning, sparsam offentlig sektor, låga skatter, m.m. Att vara ”högerextrem” borde därför betyda uppfattningen att man vill ha mer av allt detta; ännu lägre skatter, ännu mindre offentlig sektor, o.s.v.. Det gör det förstås inte. Istället är uttrycket ett slaskbegrepp utan värde. Något man från en vänsterposition stämplar meningsmotståndare man finner klandervärda och vill karaktärsmörda.
Därför sätts likhetstecken mellan frihetligt sinnade nationalister och nationalsocialister. Högerextremism! Den ena gruppen har sin utgångspunkt i nationen och det lilla sammanhanget; individen, familjen, lokalsamhälle. Den andra kan knappast existera utan en stark stat och ett högskattesamhälle (det heter nationalsocialism av en anledning).
Är man en del av ett medialt maktetablissemang behöver man inte bekymra sig om sådana skillnader. Ingen som kan ifrågasätta retoriken och terminologin kommer ändå att få komma till tals. Man har helt enkelt carte blanche att vara precis hur okunnig, obegåvad och ohederlig som helst. Den oligopoliserade masskommunikationens privilegium.
Nu är det inte en mänsklig rättighet att bli förskonad från varken undermålig journalistik eller medieproduktion i allmänhet. Däremot kan man på goda grunder ifrågasätta varför medborgarna ska tvingas finansiera Sveriges Radios verksamhet. Inte minst kan man fråga sig varför riksdagens ”högerpartier” stödjer detta.
Konfliktredaktionens medarbetare återfinns alla utom en på LinkedIn. Arbetslivserfarenhet utanför radiohuset är det skralt med. En av medarbetarna har gjort tjänst två år på SVT. En annan har varit korre åt en NGO. Någon annan arbetslivserfarenhet står inte att finna. Åtminstone inget man vill skylta med. Bor gör man i Stockholms innerstad eller stadens södra förorter. Och man lever tillsammans med en partner som är verksam inom media eller kultur.
Ja, det känns nästan löjligt stereotypt när jag gör en snabb research på dessa människor. De passar kusligt väl in i den mall deras kritiker rutinmässigt hänvisar till.
Konflikts program där svensk högerextremism avhandlas på slutet, är en mycket tunn och spretig soppa. Man lämnar ett intryck av ”man tager vad man haver”, när man hoppar mellan Brasilien, USA, Tyskland och Sverige. Programmet ger dock en liten pusselbit intressant samtidsinformation och det från Säpo.
Redaktionen har ställt frågor till Säpo om högerextremism och eventuella hot mot staten. Säpo avböjer medverkan i programmet, men låter skriftligen meddela bl.a. detta:
”Generellt ser Säkerhetspolisen att samhällsutvecklingen kopplad till ökad antistatlighet och extremism innebär risker för Sveriges säkerhet och att de här exemplen från USA och Tyskland visar hur den här typen av subversiv verksamhet är ett hot som inte väntas minska.”
Antistatlighet – vad är det? Jag hade aldrig hört uttrycket tidigare. Google visar snabbt varför: en sökning ger ett trettiotal träffar. En betydande del av dessa härrör till anarkism, syndikalism och marxism. Högerextremism lyser med sin frånvaro. Varför använder en Säpoanställd ett begrepp kopplat till anarkism och syndikalism, för att beskriva subversiv verksamget i allmänhet? Då begreppet helt uppenbart inte används knappt alls, är det oförståeligt att det gör tjänst hos Säpo.
Förklaringen är inte att Säpo är infiltrerat av vänsterraktivister (även om den möjligheten finns). Saken handlar om svengelska: något klurdjur på Säpo har översatt det engelska ”anti-statism” till ”antistatlighet”. Det första ger tusentals träffar på Google.
Vad lär vi oss av det? Att det finns akademiker med fina titlar på Säpo och att kurserna de läste på Södertörns högskola åtföljdes av kurslitteratur författad på engelska. Man har alltså inte ens ett svenskt fackspråk och terminologi att ta till för att beskriva svensk samtid. En polishusintern akademisk ankdamm kommunicerar istället på svengelska och sällan letar sig de svengelska uttrycken utanför polishusets trygga vrå.
Måhända överdrifter från min sida, men helt utan sanning tror jag inte dessa är. Vilket är oroande. Ett land behöver en fungerande säkerhetspolis. Utgångspunkten måste vara studiet av svenska förhållanden, inte expertis förvärvad via amerikansk kurslitteratur.
Jag befarar att Säpo kommer att leverera de hot politikerna beställer.
