Anställda i åsiktskontrollens tjänst – en miljardindustri

Nyligen föreslog det S-knutna förbundet Tro och Solidaritets ordförande Sara Kukka-Salam och vice ordförande Jesper Eneroth att regeringen skulle avsätta en miljard kr per år i bidrag till civilsamhället för att motverka rasism. De kallade förslaget, som framfördes i en debattartikel i Göteborgsposten, för en ”årlig antirasistisk miljard”, där pengarna skulle ”bekosta projekt i civilsamhället som syftar till att bekämpa rasismen i vardagen”.

En miljard kr betyder ungefär arbetskraftskostnaden för tusen anställda med overhead för arbetsplats och kontorsutrustning. Tusen politiska kommissarier  som tacksamt tillvaratar maktens intresse. Autonomt, fullt medvetna om vilken hand som föder dem. Bättre valarbetare finns inte. Min kommun med 56 000 invånare skulle få motsvarande 5,4 sådana heltidstjänster. Stockholms Stad, med 900 000 invånare, skulle proportionellt begåvas med inte mindre än 87 antirasisttjänstemän. Förment ideellt i ”civilsamhället”. 

Detta modus operandi är nu på intet sätt nytt. MUCF – Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor – delade förra året ut 338 miljoner kr. Myndigheten beskriver sitt arbete bland annat så här:

”MUCF fördelar bidrag till barn- och ungdomsorganisationer, etniska organisationer och hbtqi-organisationer samt till projekt som bland annat handlar om demokrati, diskriminering och rasism.”

Studieförbunden tilldelas varje år 1,6 miljarder kr och folkhögskolorna runt 2 miljarder kr av Folkbildningsrådet. I denna vegetation är de etablerade partierna i allra högsta grad närvarande, liksom fackförbunden. 

Presstöd fyller samma funktion. Tidningen Proletären skulle lägga ned omedelbart utan de 760 000 kr de fick av skattebetalarna i redaktionsstöd förra året. Tidningen ägs av Kommunistiska Partiet. Gåsleversocialisten Johan Ehrenbergs ETC kammade hem betydligt mer; 5,7 miljoner kr. 

Det slutar inte här. Partiaffilierade organisationer hålls även de under armarna med skattemedel. Olof Palme Internationella Center omsätter runt 170 miljoner kr och över 90% av intäkterna är bidrag från biståndsorganet Sida. 

Det sitter alltså tiotusentals människor på heltid, avlönade av skattebetalarna, med som viktigaste uppgift att sprida, levandehålla och göda ett vänsterpolitiskt narrativ. Lägger man till dessa alla de tjänstemän i partierna – från vänster till ”höger” – som lever på partistöd (ytterligare några miljarder kr) samt förtroendevalda med heltidsarvodering, så är det en armé av åsiktsmånglare. Inkluderar man hushållsmedlemmar rör det sig om långt över 100 000 individer.

Inspirerad av en flyktig bekant som förstår språkets makt över människan, vill jag kalla detta för ”röd makt”. Detta, förstås, som en travesti på etablissemangets användning av uttrycket ”vit makt”. När jag växte upp var ”vit makt” främst något som flimrade förbi när bättre eller sämre Hollywoodfilmer skildrade amerikansk fängelsemiljö. Aldrig kunde jag då tro att 30 år senare skulle socialdemokratin stämpla begreppet i pannan på den som har fräckheten att påstå att svenskarna är ett folk med hävdvunnen rätt till Sverige.

Frihetens fiender är duktiga på att använda språket till sin fördel. Man skapar och massdistribuerar nya ord och uttryck för att förklena, demonisera eller skambelägga de som faller utanför det anständighetens hägn man anser sig ha rätten att uppföra och underhålla. Främlingsfientlig, klimatförnekare, konspirationsteoretiker. Listan kan göras lång. Vi måste svara med samma medel. Systematiskt och uthålligt.

Det måste vara fult att leva på frukterna av andras arbete i akt och mening att åsiktskontrollera samhället, med det yttersta målet att rekrytera nya väljare ur tillkommande generationer. Därför ska vi ge dem namn enligt samma princip. Åsiktsofficerare. Politiska kommissarier. Fariséer. Skattediare. Politiska parasiter. 

Alla samlade under begreppet ”röd makt”. Inget att skämmas över har vi. Det är inte vi som vill slå sönder nationen till förmån för en bisarr socialistisk ideologi med internationella ambitioner. Vi vill att människor ska få leva i fred och frihet, samlade under en nation som tillvaratar och löser de grundläggande intressena och behoven – utan ideologiska anspråk och en uppfostrande och konfiskatorisk syn på individen. 

Det är inte vi som är de klandervärda.